Epilog II

Jag vill inleda detta avslutande inlägg med att tacka er alla som följt med mig på den här resan! Det har varit ett stort stöd att se hur många som engagerat sig i hur jag har haft det på andra sidan jordklotet - det betydde väldigt mycket för mig under en svår tid och stor prövning.
Mitt liv sedan jag startade bloggen har som alltid varit en strapats och jag har funnit stort nöje i att utveckla mitt skrivande här på bloggen. Men nu när mitt nästa äventyr, och förmodligen mitt största och viktigaste, startar har jag bestämt mig för att det blir alldeles för personligt att fortsätta att skriva om det på det här viset på internet. Jag måste värna om mig själv och min integritet och därför innebär det här med största sannolikhet slutet för mitt bloggande.

Jag har förstås mina idéer om vilka nya projekt jag vill påbörja och om vilken riktning i livet jag numera vill ta. Min resa till Nya Zeeland, trots dess korthet, har som sagt gett mig nya perspektiv på mitt liv, mina intressen, talanger och framtid. Men detta är inget jag känner att jag varken vill eller kan gå in närmare på genom att blogga om det. Naturligtvis pratar jag gärna om och besvarar frågor kring vad jag tänker angående livet och om mina upplevelser. Men för mig är inre resor något vackert och intressant som människor kan välja att dela med varandra och som gör ett möte i verkliga livet speciellt - inte något som man ovarsamt bör strö omkring sig som vilket skräp som helst här på internet...

Trots att det var (och till viss del fortfarande är) tungt att lämna sina drömmar om Nya Zeeland känner jag en glädje över att ha kommit hem. Det första jag kommer att ta tag i nu är att uppsöka en läkare och reda ut vad jag skall göra för att tillfriskna så fort som möjligt samt att jag vill ta reda på om jag kan börja umgås med människor igen utan att smitta ned dem (vilket jag inte tror är några problem, men jag vill vara på den säkra sidan så klart).

Jag ser fram emot att träffa er igen, ute i verkligheten!
Kram så länge!

Ciao, Ciao! ;)

Hello Sweden!

Okej, nu är jag alltså äntligen hemma. Jag säger äntligen därför att det var en superlång och väldigt tröttsam resa. Jag har flugit uppskattningsvis totalt 70 timmar i mitt liv, varav 60 av dem under de senaste 3 veckorna. Kan väl tillägga att jag inte tänker göra några fler långresor på 30 timmar i sträck någon mer gång. Nej, i så fall kommer jag att planera in en eller två mellanlandningar med ett par dagars semester så att man får chansen att se lite mer och vila upp sig mellan flygturerna. Jag behöver kanske inte berätta att jag just nu mår lite si så där med tanke på jetlagg och krämpor till följd av den där äckliga körtelfebern. Så mig hittar ni i mitt sovrum fram tills jul, okey? ;)

Hur som helst tänkte jag bara göra ett försök att återge min resa för er, så kortfattat som möjligt. Jag känner att jag måste passa på att skriva medan jag har något att förmedla som skulle kunna uppfattas som åtminstonne lite unikt. Risken finns att slutet på den här resan också innebär slutet för bloggen, vad vet jag?

Sent i onsdags kväll (Nya Zeeländsk tid) ringde det en dansk från SOS International och jag lyckades till slut uppfatta att jag skulle fixa en taxi till flygplatsen och gå till incheckningen och där skulle flygplatsens personal ta hand om mig och se till att jag kom fram till rätt Gate. Informationen kändes väldigt bristfällig och jag var naturligtvis ängslig inför tanken att inte få tag på en taxi och sov därför oroligt under natten.

På torsdag morgon gick jag upp ungefär vid sju, åt frukost, lyckades få tag på transport till flygplatsen, packade det sista, dammsög mitt rum och sade hejdå till familjen. Sedan släpade jag med mina väskor ut till parkeringen och satt där i solen och lyssnade på fåglarna tills min "taxigubbe" kom körandes i sin minibuss och plockade upp mig. Vi körde vidare och plockade upp ytterligare en dam och vi tre hade det väldigt trevligt under vår resa till flygplatsen som varade ungefär en timme. Till exempel passade jag på att snoka lite i vilka platser på Nya Zeeland som är sevärda med tanke på att mina päron fortfarande, även om jag inte längre är i NZ som planerat, skall åka till Nya Zeeland i jul. Nu blir det jag som firar jul ensam i Sverige då Matilda firar jul i Kenya och mamma och pappa i Nya Zeeland - skickligt planerat, Elvis! Hur som helst blev jag rekommenderad att man skall se så mycket man kan av Sydön samt att Bay of Islands, Coromandel halvön, Taupo och Rotorua är väldigt sevärt när det gäller Nordön. Båda mina färdkamrater tyckte väldigt synd om mig och tyckte att jag en dag bör återvända till Nya Zeeland för att upptäcka vad landet har att erbjuda. Fast jag vet inte om jag kommer att åka tillbaka. Kanske i ett annat sammanhang vid en annan tidpunkt, det vet man aldrig. Allt jag vet är att jag just nu känner mig väldigt splittrad. Jag är besviken över att alla mina ansträngningar inför den här resan nu är bortkastade med tanke på hur allt slutade. Men samtidigt vet jag att jag fattat rätt beslut. Jag befinner mig exakt där det är meningen att jag skall vara just nu. Jag känner det tydligt.

Väl på plats på flygplatsen fick jag åka rullstol till VIP Loungen (jag kallar det så, fast jag är inte helt säker på det officiella namnet), dit jag antar att alla som flyger Business class kan gå i väntan på att sitt flygplan skall avgå. Det som var spännande med att vara rullstolsburen för en stund var att jag fick se arbetet på flygplatsen från insidan. Det som var mindre roligt var alla konstiga blickar jag fick från en del förbipasserande människor. Tydligen har alla flygplatser minst en sådan Lounge (Loungen fungerar som ett slags kök/vardagsrum) där folk som flyger first class eller i business class kan sitta i mjuka fotöljer, koppla upp sina datorer på internet och se verkligt upptagna och viktiga ut samt att förse sig med en massa mat, kaffe och bakverk. I Loungen i Singapore upptäckte jag till min stora förtjusning att det fanns ett kylskåp där det var fritt fram att förse sig med Ben and Jerry's-glass!

Och som utlovat kan jag också rapportera att flyga i Business class verkligen fick mig att känna mig som Prinsessan på Ärten - efter ärtincidenten när allt löst sig till det bästa. Jag förstår också varför Singapore Airlines har ett rykte om sig att vara bäst i världen. flygvärdinnorna var supergulliga, ville veta exakt hur jag uttalar mitt namn på svenska och frågade ut mig om vartifrån jag kom, om jag gillar att åka skidor och försäkrade mig om att de ville åka till Sverige en vacker dag. Jag blev serverad en lyxig trerätters middag och fick till och med ett par mysiga flygtofflor att stoppa ned mina kalla fötter i. Efter middagen fortsatte tjejerna att försöka pracka på mig snacks av olika slag (chokladpraliner, te, godis, frukt och kakor) ungefär var femte minut. Tillslut började jag undra om jag verkligen skulle behöva en rullstol för att rulla fram väl framme i Frankfurt inför nästa byte av flygplan. Och det var då jag insåg att det var dags för att vidta en nödåtgärd; jag bestämde mig för att låtsas sova. Och det finurliga var att då kunde man göra om sätet till en riktigt bekväm säng.

När jag äntligen kom fram till Landvetter, ungefär klockan elva i förmiddags, väntade en gubbe på att få köra mig hem. Det var en ganska dramatisk bil som såg ut som en blandning mellan en ambulans och en polisbil, ungefär. Hemfärden däremot var odramatisk och väl hemma på gårdsplanen möttes jag av en glad syster och efter att jag duschat av mig allt resdamm spenderade vi eftermiddagen i soffan. Riktigt skönt och avslappnande.

Så här sitter jag nu hemma, i min egen säng. Och som sagt var är känslorna blandade. Jag har börjat acceptera att saker inte blev så som jag hade tänkt mig. Det som känns lite jobbigt är att jag hade räknat med att kunna fundera kring vad jag vill göra med mitt liv under ett års tid. Nu känns det som att jag måste ta tag i det mer omedelbart. Fast det känns faktiskt inte bara jobbigt utan också bra samtidigt. Min korta resa till Nya Zeeland har verkligen gett mig ett annat perspektiv på mitt liv och mina drömmar. Nu känner jag ännu tydligare vilka saker i livet som jag känner extra starkt för. Jag är glad att jag åkte men jag är också glad över att jag bestämde mig för att prioritera mig själv och min hälsa och därmed återvände hem. Något jag också har insett är att de landskap jag egentligen längtar mest efter att utforska är av ett annat slag...

Bye, Bye!
Vi ses! :)

Dags att rulla hem...

Idag är det slutligen dags att rulla hem. Har precis lyckats få tag på en "Taxi" till flygplatsen och kan därmed meddela att jag inte kommer att behöva flyga kvastkäpp...

Jag undrar också om jag kan hitta någon att ha ett rullstolsrace med på flygplatsen? Det vore skoj att testa!? Fast då gäller det ju att den som springer bakom och knuffar på är en snabb en, för jag har inget rullstolskörkort...

Har precis ätit lite frukost. Musli (full med socker, kan känna den äckliga sötman) och vitt bröd med jordnötssmör. Vill aldrig mer i mitt liv tvingas leva på sådant. Jag vill hem och äta en hälsokur. Och krama mamma och säga hur bra hon är på att laga mat. Och krama mig själv för att jag är bra på att baka. Och krama om hela mitt liv, alla fina människor och hela mitt hemland som är så lagom (undrar dock om det är lagom varmt på fredag?). Och Sverige är faktiskt inte så hopplöst efter, med tanke på hur isolerat lilla Nya Zeeland ligger. Sverige ligger ju centralt med hela världen lätttillgänglig - helt perfekt helt enkelt!

Tänkte också berätta att mitt äldsta värdbarns kommentar när jag berättade att jag skall hem för att jag är sjuk var: "Du kan väl besöka DR ********, han är bra på att laga saker". Då förklarade jag att jag måste hem och träffa en svensk doktor...

Sedan var det rätt roligt när Pia och hennes klass fem ringde mig inatt. De tvingade mig att gissa vems röst jag hörde. Ber om ursäkt till den unge herre som jag gissade var "en dam i lyxförpackning...". Förlåt om du får men för livet. Kan dock tillägga att mitt ljud där jag satt på dass inte var det bästa...

Nu skriver jag inte mer förrän jag är hemma.

Kramar!

Erövra världen (i rullstol)!?

Väntar fortfarande på att S.O.S International skall höra av sig till mig. Däremot har jag fått ett email som talar om att jag imorgon (Torsdagen den 20 Oktober 2011) påbörjar min resa hem till Sverige.

Resan börjar utanför mitt hus varifrån jag på ännu okänt vis kommer att färdas till Aucklands flygplats. Därifrån flyger vi till Singapore och där byter jag till ett annat plan som tar mig till Frankfurt och i Frankfurt sker ett sista byte och en och en halv timme senare landar jag på Landvetter flygplats (I Sverige är det fredag morgon och klockan är 10:10). Från Landvetter kommer jag återigen att på okänt vis färdas hem till mitt hus (kanske i en Testral-dragen vagn alternativt på en kvastkäpp som i Harry Potter!?). Hur som helst gissar jag på att jag efter den här resan kommer att utbrista: "Home sweet home"...

Håll i er; nu kommer nämligen det bästa! All transport på flygplatsen mellan bytena av plan kommer att ske med rullstol, haha, känner mig verkligen som en hemvändade soldat efter ett stort slag. Och berättade jag att jag kommer att flyga affärsklass (något jag alltid velat testa - lovar att rapportera om det fick mig att känna mig lika betydelsefull som jag inbillar mig att jag kommer att göra)? Antar att jag kommer att kunna ligga sådär glamouröst utsträckt som tjejerna i Sex and the City när de flög till Abu Dhabi i film två!? Känner mig som en väldigt viktig person just nu, måste jag fåfängt medge...

Fast med tanken på att priset för denna lyx är 32 811 danska kronor (alltså ca 40 000 svenska) är jag inte riktigt lika lyrisk inför osäkerheten kring om jag är den väldigt viktiga personen som sedan skall stå för kalaset. Det hoppas jag verkligen inte, för riktigt så viktig och mäktig känner jag mig sannerligen inte (inte ännu i alla fall)!?

Ciao, Ciao! ;)

Ett dygn kvar i Nya Zeeland?

Har på ryktesvägen (genom ett skype-samtal med pappa - jag är pappas flicka, jag vet!) fått reda på att jag kommer att komma hem till Sverige på fredag förmiddag. Vilket betyder att  jag knappt har ett dygn kvar i Nya Zeeland - tack gode gud för det. Jag får en hjärtattack varje gång jag skall gå på toaletten och i dörröppningen möts av en ondsint dvärg som kommer utskuttandes från mitt badrum med toalettpappret svängandes ur ändan.

Har dock inte fått uppgifterna bekräftade av SOS International, så inväntar ett samtal från dem med detaljerna kring min resa. Nu är det frukostdags och sedan får vi se vad som händer.

I Tried To Be Perfect, But I Don't Believe It Makes Me Real...

Pieces by Sum 41 (Klicka här, lyssna och läs inlägget samtidigt om du vill...)

"I tried to be perfect
But nothing was worth it
I don't believe it makes me real
I thought it'd be easy
But no one believes me
I meant all the things I said

If you believe it's in my soul
I'd say all the words that I know
Just to see if it would show
That I'm trying to let you know
That I'm better off on my own

This place is so empty
My thoughts are so tempting
I don't know how it got so bad
Sometimes it's so crazy
That nothing can save me
But it's the only thing that I have

If you believe it's in my soul
I'd say all the words that I know
Just to see if it would show
That I'm trying to let you know
That I'm better off on my own

On my own

I tried to be perfect
It just wasn't worth it
Nothing could ever be so wrong
It's hard to believe me
It never gets easy
I guess I knew that all along

If you believe it's in my soul
I'd say all the words that I know
Just to see if it would show
That I'm trying to let you know
That I'm better off on my own"

Nu skall jag göra något som är väldigt lätt men samtidigt så väldigt svårt.  Jag skall vara totalt öppenhjärtig om vad jag tänker och känner just nu.

Jag är nämligen rätt säker på att jag just nu upplever ett annat slags medvetandetillstånd än tidigare, vilket är väldigt svårt att förmedla.  Jag har nått till en punkt där jag tror att jag öppnat mitt tänkande och sinne tillräckligt mycket för att få och ta till mig en ny insikt om mitt liv och min livsresa.

Jag är egentligen varken arg, bitter, ledsen eller särskilt besviken när allt kommer omkring.  Känslan är mer ett ganska ljummet konstaterande vemod som gör lite ont men samtidigt är lite skönt på ett konstigt sätt.

Jag är trött på att försöka vara någon jag inte är. Trött på att försöka utveckla talanger jag inte är intresserad av att besitta därför att de värdesätts hos arbetsgivare eller samhällets normer. Jag är trött på att försöka vara perfekt då det är omöjligt.

Jag är trött på att ge mig ut på uppdrag jag ger mig själv i hopp om att de skall utveckla mig som människa, för att sedan återvända hem utan att min positiva förväntan om en utveckling inträffat. Jag är trött på vad jag innerst inne vet. Trött på att fly från ett perspektiv på världen och mig själv som jag inte tycker om. Och jag har fått nog av kämpa emot och att bli upphunnen av ett öde jag inte förstår.

Jag är helt enkelt trött på att försöka bli den jag tror andra vill att jag skall vara samt att ge mig ut på resor som jag innerst inne vet inte kommer att ge mig det jag innerst inne vill ha.

Numera tror jag att jag vet vad jag måste göra när jag kommer hem till Sverige, efter att jag tillfrisknat. Att inte veta vem jag kommer att bli om jag följer mitt hjärta skrämmer mig. Men den risken får jag ta. Jag inser nu att det var längesedan det fanns någon återvändo... 

A bizarre awakening

Just nu är jag sjukt trött och vill allvarligt talat bara ligga i min säng och möjligtvis läsa ett par sidor av "Going home" mellan mina små sömnperioder. Med andra ord idag har jag inte varit produktiv alls. Gick upp vid åtta, åt medicin, fixade frukost och te, diskade lite åt familjen (för att vara lite snäll), städade upp barnens röra på nedervåningen (återigen för att vara snäll) och sedan dess har jag bara sovit och endast varit uppe för att besöka toaletten (har nu dessutom upptäckt att toaletten inte har ett lås, och kanske har den utan att jag tidigare noterat detta aldrig haft det - gud vad jag längtar efter en egen toa utan iskalla golv och som har ett lås...) eller som nu i eftermiddags - för att fylla på fettreserven lite till (åt ännu en sandwich av vitt bröd, längtar efter nyttig mat...).

Jag låg alltså där (ungefär för en kvart sedan) i min säng sovandes som bäst när jag vaknar upp av ljudet av någon som stiger in i mitt rum. Där står en av tvillingtjejerna tillsammans med en äldre tjej. Istället för att fråga "Who are you?" som jag egentligen undrar hör jag mig själv artigt säga "How are you?". Den gulliga tjejen visar sig vara Morgan, en tidigare Nany-student som min värdmamma tränat upp som är på ett tillfälligt litet besök. Hur som helst lämnar hon mig snabbt ensam igen. Hur supertrevlig hon än verkade är jag lite glad för det. Jag menar jag låg där i godan ro och sov, rummet är en enda röra och jag var (är fortfarande) sömndrucken, osminkad och rufsig i håret. Sorgligt bara att jag inte prioriterar att tvätta och hålla ordning allt just nu, men det är livet. Och livet är perfekt som det är, var det inte så det var? Och jag vill bara sova.

S.O.S

Idag skulle jag vilja skicka blommor till alla fina människor som varit så stöttande under den här prövningen. Men eftersom jag inte har råd att skicka blommor så har jag dagen till ära på mig en blommig klänning - det är inte helt illa det heller!?

Tänkte också berätta för de av er, kära vänner, som undrar vad jag pysslar med i och med att jag inte har skrivit något om någon flygbiljett hem än. Jo, så här ligger det till. Jag är kär i min läkaren här i Nya Zeeland och vi har bestämt oss för att gifta oss, så jag stannar här. Haha, gick ni på den?

Nej, läget är som så här att jag har varit i kontakt med SOS International samt med mitt försäkringsbolag. Och nu har försäkringsbolaget bestämt sig för att låta SOS Int. hjälpa mig med att arrangera min resa hem. Så nu inväntar jag att alla reseplaner skall bli klara så att jag kan påbörja färden hem till Sverige igen.

Och för er som har sett SOS International (programmet på TV där de hjälper drulliga svenskar hem från semestern) vill jag bara påpeka att jag kommer att avböja alla eventuella erbjudanden om att bli filmstjärna... ;)

Jag kommer att berätta mer när jag vet mer, helt enkelt.

Hej så länge!
Kram

Liten tripp till Auckland

Imorse efter frukosten vid niotiden frågade familjen mig om jag ville följa med och titta på någon Rugby grej i Auckland. Jag tänkte att det i längden trots allt är lite deprimerande att bara sitta i sitt rum och inte ha hunnit se något alls av landet, så jag bestämde mig för att släpa med mig min trötta rumpa på en liten tripp till Auckland.

Jag kan ju erkänna att jag är hemskt ur form för tillfället och att sitta inträngd med sex andra personer i en bil (varav 4 är småbarn som skriker och kivas) egentligen inte är nummer ett på min meny just nu…

Hur som helst kom vi levandes fram till Auckland och där fick vi köa ett litet tag för att kliva in i en byggnad som ser ut som en stor Rugbyboll. Den här rugbybollen har tydligen varit runt i resten av världen under tidigare världsmästerskap och dess väggar och tak är som en enda stor filmduk. Väl på plats inne i bollen fick vi, tillsammans med ca 200 andra personer, en introduktion av Nya Zeeland i form av en sorts reklamfilm.

På vägen hem passade jag också såklart på att studera landskapet i och utanför Auckland så mycket som möjligt. Jag är glad över att ha gjort dagens lilla utflykt med tanke på att jag snart åker hem och inte kommer hinna se så mycket mer.
Min slutsats är att Nordön är Sverige precis som Auckland är som Göteborg fast med en lite mer tropisk touch. Det är ingen jätteskillnad mot Sverige men klimatet är lite mildare året runt och här är det tillräckligt varmt för att växter som är gröna året runt, palmer och olika fetbladiga växter skall kunna växa sig stora och feta (vilket inte är fallet i Göteborgsområdet).

Så jag tänkte avsluta det här inlägget med lite bilder från dagen:

Låt mig presentera Aucklands hamn. Här har du lite suddiga bilder på båtar farsan (vet ju att du gillar båtar).

Det här är byggnaden som ser ut som en Rugbyboll, vars väggar och tak är en enda stor filmduk.

Bilder från "filmduken" (väggen) inuti bollen:

Ja, det var det det. Nu kanske man skulle forska lite i vilka flygbiljetter det går att få tag i. Planerar nämligen inför en hemfärd inom en mycket snar framtid...

Funderar också på vad jag skall kalla min blogg. Kanske vore "Tre veckor i Nya Zeeland med böldpest" ett passande namn? Okej, förlåt grinigheten. Men jag är, trots att jag mestadels tar det hela med ganska stor ro trots allt, lite trött på att blogga om mina planer som sedan inte alls går i lås. Kanske borde jag bara lägga ned det här med att blogga och starta upp något annat projekt i framtiden? Vi får se.

Ciao, Ciao! ;)

Mystiska budskap...

Sedan jag kom hit till Nya Zeeland har jag börjat lägga märke till att mystiska sammanträffanden (om man nu kan kalla det sammanträffanden?) har börjat dyka upp i mitt liv.

För ett par dagar sedan, när jag precis hade insett men ännu inte accepterat att jag skulle bli tvungen att åka hem, upptäckte jag att den bok (som man fick tillsammans med tidningen jag köpte på Heathrow på vägen hit till NZ) heter "Going home"...

Idag när jag var ute och gick en liten runda för att få lite luft stötte jag på en och samma joggare två gånger inom loppet av en timme. På hennes rygg stod texten "I am lucky" skriven. Och faktum är att jag är beredd att hålla med. Jag känner att jag har påbörjat ett ännu mer spännande äventyr och att jag nog är menad att göra något helt annat även om jag ännu inte vet vad det handlar om. Fast samtidigt är jag rädd för att att det skulle kunna vara något fel på min hälsa, så klart,  - fast det får framtiden helt enkelt utvisa...

Här är joggaren, fast texten på tröjan syns tyvärr inte (ni får helt enkelt lita till vad min febriga hjärna läste)... ;)

Kanske är det inte de stora sakerna man gör i livet som utvecklar en som mest som person och människa. Kanske handlar allt egentligen bara om detaljer? Att vara uppmärksam och öppen att ta emot livet som det är och inte så snabb att dela in händelser i kategorier så som "bra" och "dåligt". Man kan ju aldrig i förväg veta vad en händelse får för följder. Kanske leder hundbajs-incidenten till ett oväntat möte som i sin tur leder till något som förändrar ens liv för alltid.

Jag kommer till exempel aldrig att få reda på hur min vistelse i Nya Zeeland skulle ha påverkat mig som person eller vilka saker jag skulle ha fått uppleva. Men det jag får nu när jag tvingas byta bana kanske är exakt det jag behöver för att bli den jag redan innerst inne är.

Okej, nog för ikväll (om jag inte lägger ned nu är jag snart iförd ett vitt lakan och på väg till närmaste kyrka för att börja predika...haha...),
Natti natti Nya Zeeland och Godmorgon Sverige! :)

Diagnos icke längre okänd...

Igår morse när jag vaknade upp möttes jag av en hemsk syn i spegeln. Mitt ansikte var svullet och täckt av flammiga partier av tätt sittande brännande röda prickar. Snart upptäckte jag också att prickarna även hade erövrat min nacke, hals, bröstkorg, mage, rygg och mina ben...

På något vis, blev jag trots min ynklighet, lite lugnad av att min värdpappa började skratta åt mig och att barnen började påpeka hur konstig jag såg ut denna morgon (minstingen kände inte igen mig och tittade väldigt underligt på mig) - för jag tänkte att inte skrattar man väl ut någon som är döende!?

Det hela slutade med ett besök hos doktorn. Jag hade turen att få besöka den snälla doktorn som kramade mig sist. Han var återigen supersnäll och visade en massa medlidande. Han förklarade att om man har körtelfeber och samtidigt äter den medicinen som han ordinerade mig förra gången vi sågs så kan man få den här typen av röda fläckar. Därmed fick jag min diagnos: Körtelfeber. Faktum är att redan förra gången när han presenterade det faktum att jag kanske hade körtelfeber så misstänkte jag att det var så. Det bara kändes så.

Så nu vet jag varför jag har mått och mår så fruktansvärt dåligt. Nu väntar jag bara på att få komma hem och bli frisk igen. Och visst har min stolthet blivit sårad, det skall jag inte undanhålla. Jag har aldrig gett upp något som varit svårt förut - oavsett hur jobbigt och tungt det varit. Men nu känns det i hela mig att jag inte kan kämpa mig igenom det här, hur mycket jag än vill. Jag har längtat efter det här ett år och förlorat en massa pengar och nu också min "stolthet" över att aldrig ge upp saker. Men jag mår verkligen dåligt och känner att det inte finns någon som helst återvändo.

I framtiden får jag väl helt enkelt bygga min stolthet kring att jag lär mig att accepterar livet som det är samt att jag förhoppningsvis blivit expert på att lyssna till vad hjärta och kropp säger mig.

Fågeln på bilden ovan är en "Tui-bird", en Nya Zeeländsk fågel som sjunger väldigt fint på sitt lite klock-aktiga vis. För övrigt känns den som min Soulmate i och med att det ser ut som att den har angripna vita halsmandlar på utsidan av halsens fjäderdräkt...

Körtelfeber?

Orkar allvarligt inte vara glad och försöka finna det positiva i situationen just nu. Jag vill bara hem och det nu, fast samtidigt inte - det var så mycket jag ville göra. Har precis varit hos läkaren och han gav mig diagnosen "Sinusitis" och "Tonsilitis" (låter ungefär lika coolt som Carius och Baktius, jag vet, men säg det inte till mig - är inte på skämthumör). Och han trodde också att jag kanske har "Glandular fever", vilket betyder körtelfeber. Det skulle verkligen förklara varför jag mår så jävla pissigt som jag gör.

Efter att ha jobbat hela dagen mådde jag verkligen skit, feber (38,8 grader hos doktorn efter att ha tagit febernedsättande) och jag fick tillslut vid tanken på att dö i ett främmande land mitt i natten ensam panik och insåg att ingen annan kan avgöra hur jag mår och föra min talan. Jag har nämligen försökt undanhålla hur dåligt jag mått för att jag inte ville vara någon "Drama Queen" eller orsaka bekymmer. Men ikväll fick jag nog och flippade ur och bad mina värdföräldrar köra mig till doktorn.

De var så snälla på mottagningen och doktorn kramade mig (trots typ fara för sitt eget liv, på grund av min snorinvasion) när jag grät tonvis av tårar. Han gav min diagnos och berättade att jag förmodligen också har körtelfeber. Han sade också försiktigt att det i mitt läge blir svårt att vara en Au pair och att Nya Zeeland finns kvar - även i framtiden. Så antar att det var hans snälla sätt att säga att jag borde åka hem.

Det kändes skit att berätta för familjen om vad doktorn sagt. Och vi har pratat ut och jag har lipat som en riktig crybaby, men det känns skönt att inte behöva bygga eller upprätthålla en massa fasader längre. Och vi kommer fortfarande vara vänner efter det här. Vi har haft otur helt enkelt.

Med andra ord kommer jag med största sannolikhet hem snart. Körtelfeber är inget jag kan ha i kroppen och samtidigt utnyttja mitt Working Holiday Visa. Jag gråter i denna stund, för jag är så ledsen och besviken. Men samtidigt har jag vuxit massor och jag tror på en mening med allt - även om jag just nu både är sjukt sjuk, ledsen och besviken över allting.

Jag menar hur lyckas jag få körtelfeber som mestadels smittar genom saliv? Jag som har den fetaste bacillskräcken någonsin, hur fan gick det till liksom?

Känslan just nu är bara... nej...obeskrevlig...
Så jävla sorgligt...
Jag har längtat så efter att komma hit och så blir det så här...

Skall aldrig mer stoppa nötter i halsen...

Okej, detta låter galet, jag vet. Mitt liv är galet, och inte på det party-aktiga glada viset. Men det har ingenting att göra med min relation till familjen jag bor hos. Vi hade ett långt samtal igår. Exakt vad det gick ut på vill jag inte gå in på men jag känner att det verkligen gick jättebra och att alla parter vill varandra väl.

Däremot fick jag, på min egen begäran, besök av doktorn idag och mina halsmandlar var inte längre bara röda och svullna, nu var det också typ vitt på dem. Så det verkar som att mina nötter är angripna och under belägring. Och medicinen jag tagit i en vecka har inte alls lyckats vinna slaget och jag börjar fundera på om jag kanske borde tolka detta som att kriget på Nya Zeeland är över?

Dåliga tecken:

• Familjens granne stod på andra sidan vägen och vinkade vänligt. Det visade sig att hon hade förväxlat mig med min höggravida värdmamma...
• Jag blir inte friskare och friskare för varje dag. Idag fick jag till och med byta medicin och det var nära att jag inte ens fick köpt medicin-fan då jag hade tagit med mig för lite pengar...
• Mitt internetanslutning fungerar officiellt bara tillräckligt bra när jag sitter på mitt kalla dass och hackar tänder. Nästa gång kanske jag skulle passa på att skita lite när jag väl sitter där. Det vore väl lika bra om jag dog där i mina egna ångor.
• Jag vill nu tillbaka till Sverige av samma anledning som jag åkte. Jag vill inte längre bliva stur. Vill sitta i soffan, vara mammas lilla flicka och samtidigt äta kakan (obs, detta är en metafor! Jag behöver under inga omständigheter äta någon kaka efter all den glass jag ätit här nere mot halsontet.) och se på Sex and the City.
• Jag misstänker också att jag fått en deprimerande reaktion på min medicin och att det är därför detta inlägg ens blev till från början!?

Eller kanske är det bara meningen att jag skall åka hem? Jag är förvirrad, ledsen och vet faktiskt inte vad jag skall göra eller tro. Jag har kommit så långt men ändå inte. Jag har vuxit så mycket men ändå så lite. Jag både lyssnar och slår dövörat till när det gäller att tolka mina inre viskningar. Och jag gör så många rätt men alltid så många fel.

Dessutom såg jag just nu att förslaget till vilken annons jag skulle kunna ha här på bloggen för att tjäna pengar, som är relaterade till ämnena jag skriver om är: "Har ditt barn svinkoppor?". Tack för den liksom. Jag har inga barn och  dessutom är kombinationen barn och en ondskefull halsinfektion (eller vad det nu skall kallas) nog det bästa preventivmedel som någon någonsin uppfunnit (skall nog satsa på att bli uppfinnare trots allt.).

Och så vet jag med mig att jag är dum i denna stund. Men jag är rädd att inte bli bättre, när jag vet att jag måste. Jag är rädd för att hamna på sjukhus i ett främmande land. Jag kan helt enkelt inte bättre än att driva med min situation här och nu. Min dröm om att bli nästa Lama är plötsligt lite avlägsen. Fan...

Måndagen den 10/10-2011

Nu har jag varit i Nya Zeeland i hela nio dagar! Den första chocken har så smått börjat lägga sig och jag börjar friskna till, även om jag fortfarande äter medicin och kommer att fortsätta med det ett tag till.

Idag började jag jobba vid nio. Jag fixade matlådor, städade köket, bytte kläder och borstade tänder på de tre äldsta och sedan hade vi lite tid för lek (vi bygde upp tält på nedervåningen) innan det var dags för lunch följt av mellanmål (afternoon tea) vid halv tre. Efter det kom familjens vän, "farbror doktorn", hit med sina små pojkar och trots den allmäna glädjen hos mina små råttor fick jag ned dem i badkaret för den dagliga tvagningen - eller som jag kallar det "simturen i the crocodile lake". Efter det åt vi middag och vips var min arbetsdag över. Det var en bra dag och min värdmamma berömde mig för hur jag lekte med barnen och redde ut situationerna när de inte samsades - fast jag måste säga att de är verkligt duktiga på att leka tillsammans och inte bråkar särskilt ofta. Jag menar, jag minns hur jag och min syster har bråkat genom åren, och inte blir det bättre med åldern säg?

Vid sextiden kom den tyska Au pairen, Insa, som bor på min gata förbi. Vi satt i mitt rum (som jag som tur var hade hunnit städa lite) och pratade i omkring två och en halvtimme och bland annat fick jag reda på att det någonstans (har glömt det nu) på söndagar är någon slags kyrkogrupp för ungdomar som talar om gud och typ sådana saker - fast på ett skojsigt vis. Det kanske vore något att utforska, vem vet? Tydligen finns det en svensk kille som är Au pair här i området också och han har tydligen varit här i åtta månader redan så det vore skoj att höra med honom om vilka aktiviteter han gillar här i Whangaparaoa. Imorgon åker Insa på semester med sin familj men jag hoppas ju att vi kommer att hitta på något i framtiden när hon kommer tillbaka, hon verkar gullig.

När det mörknade och det var dags att följa Insa en bit på vägen visade det sig att det spöregnade och min värdpappa erbjöd sig att hjälpa mig att köra henne hem (här använder man i allmänhet bilen till allt, man ger sig inte bara iväg ut och går hur som helst som i Sverige - inte om man vill anses som normal.), vilket jag blev väldigt glad och rörd över. Men hur som helst är Insa precis som jag, en tuff nordbo och vi går i alla väder och jag kan rapportera att jag såg henne online på facebook alldeles nyss - så med andra ord kan jag rapportera att hon hittade hem trots den enorma skuren av regn.

Det är fint hur min familj verkligen har engagerat sig i att jag skall få vänner och det blev inga sura miner när jag från första början frågade om jag kunde ha en kompis hemma en liten stund - tvärtom. Och detta trots att familjens liv just nu är upp och ned på på grund av graviditeten som komma skall, det tycker jag är beundransvärt.

Glömde också att säga att jag idag på förmiddagen fick ett trevligt telefonsamtal från en svensk kvinna som heter Linnea (Linnea är en vän till en vän till familjen och verkar vilja ta hand om mig lite grand) som bor på ca 30 minuters promenadavstånd från oss. Hon är från Skåne och har bott här i fem år och verkar väldigt snäll och trevlig. Henne vill jag gärna besöka någon dag!

Sedan hoppas jag också få lov att besöka Beccis kompis Michelle (som också verkar supergullig) någon dag i framtiden.

Det har varit en bra dag i vänskapens tecken skulle man kunna säga. Fast det är klart att det hade varit ännu bättre om alla ni andra också hade varit här och om jag kunde hitta min fina fisk jag ritade idag - då hade livet verkligen varit perfekt!

Kramar!

Jag börjar haja...

Kom just att tänka på något rätt fantastiskt. Jag hänger faktiskt med bättre i konversationerna nu! Ibland förstår jag allting utan att ens tänka på att vi inte talar svenska här. Jag bara förstår utan att jag ens förstår att jag förstår - hänger ni med? - Tänkte väl det! :)

Här kommer lite bilder från mitt besök på en av alla stränder vi har här i Whangaparaoa:

Det finns många skumma moln på Nya Zeeland, upptäckte jag idag när jag kikade på mina bilder...

Okej, nu orkar jag inte vänta på att fler bilder skall laddas upp. Det är dags att sova, börjar "jobba" klockan nio imorgon och då vill man gärna vara god och glad. :)

Kramar! :)

Strand och skinande starkt solsken

Idag efter frukosten åkte mormor, barnen, vp, och jag iväg till stranden. Jag hade inte räknat med att det skulle vara så varmt som det var så det blev lite svettigt där ett tag mitt bland alla kameraväskor, tröjor och halsdukar som jag i min förkylda dumhet envisades med att bära runt på. Vädret växlar mycket i Nya Zeeland. Antingen är det varmare än man tror eller kallare, eller så växlar det där emellan. Och solen är verkligen inget att leka med! Jag är glad att jag hade inbyggd solskyddsfaktor i min morgonkräm för ansiktet och jag önskar att jag hade haft ett par glammiga solbrillor, haha. Skall man vistas ute mer än tio minuter under sommaren här måste man tydligen räkna med att bära solkräm.

Idag tänkte jag skriva mindre och ha fler bilder, även om det inte blev så fina idag. Jag får helt enkelt öva lite på fotograferandet...

Låt mig introducera min bil! Namnförslag, någon??

En hund på strandpromenaden som tittade väldigt skumt på mig, - undrar just varför?

Nu ikväll har jag ätit hamburgare med tomat, ägg, ost, sallad, champinjoner och avokado på. Till det fick jag av mormor Nya Zeeländskt vin, det smakade faktiskt jättebra. Efter middagen har vi kikat lite på Rugby och druckit te och ätit lite chokladkaka. I Nya Zeeland skrattar man åt en stackars förvirrad flicka som äter sin kaka med tesked på en tallrik. Här äter man mest som man vill, så länge man inte ligger på golvet och äter med munnen direkt från backen, alltså...

Dessutom har jag förstått att Kiwibarnen går barfota året runt, vilket jag finner väldigt fascinerande! Och lite lurigt eftersom jag ständigt tjatar på barnen om att sätta på sig skorna, haha. Något jag verkligen gillar med landet är att Nya Zeeländare anstränger sig för att vi nykomlingar från andra länder skall känna oss välkomna och önskade, det är väldigt trevligt!

Just det glömde att berätta att jag kört familjens minivan idag och att det gick riktigt bra, jag har stora förhoppningar om att kunna köra lika säkert som James Bond i framtiden - eller kanske jag borde satsa på något bättre föredöme??

 



Kläddebut

Nu är det morgon (Söndag, vilket jag mest påpekar som en påminnelse till mig själv då jag är fast mellan min dators svenska tid och min verkliga tid som jag försöker leva i här i NZ.) här och jag har riktiga kläder på mig för första gången sedan i Onsdags. Skriver vi ens veckodagar med stora bokstäver i Sverige - börjar bli förvirrad på allvar? Och nu får vi se vad som händer idag. Jag känner mig något bättre än igår, men jag får se till att inte studsa runt en massa ett litet tag till.

:)

Lördagen den 8/10-2011

Sedan i eftermiddags har jag faktiskt orkat vara uppe och socialiserat mig lite grand med familjen på övervåningen. Jag, min Vp, barnen och barnens mormor från Rotorua (hon kom hit runt fyra-tiden) har precis ätit middag framför Tv:n. Gissa vad vi tittade på? Det vankades rugby match Irland vs. Walez. Tydligen är det inte bara de Nya Zeeländska männen som är galna i Rugby utan också kvinnor och mormödrar.

Just det, jag får inte glömma att berätta att jag idag kört min lilla automat-bil (eller vad tusan kallar man det?) för första gången. På vänster sida och allting. Det gick bra, vi lever ännu, min Vp och jag.
Min Vp varnade mig också för att folk kan tuta och slänga lite fuck-you-fingrar både hit och dit - det är inte ovanligt och ingenting som man skall bli förskräckt över. Är det kanske så att de annars så vänliga Kiwisarna använder sina fuck-you-fingrar i trafiken som ett sätt att ventilera sin ilska när de fått nog av att vara älskvärda? Who knows?

Dessutom bestämde sig tvillingtjejerna för att pyssla om mig litegrand efter att ha konstaterat att jag fortfarande är för sjuk för att hoppa studsmatta eller agera häst i någon av deras vilda lekar. Så, de bestämde sig för att borsta mitt hår med sina barbieborstar, det var faktiskt inte så illa att bli lite bortskämd så här på lördagskvällen. Och nu tänkte jag gå och ta en dusch och snygga till mig lite. Imorgon vill jag gärna kunna hålla med tjejerna när dem säger att mitt hår "looks beautiful", haha...

Kramar!

Nej, nu börjar jag bli lite ledsen...

...när jag sitter här med min halsinfektion och min burk med piller...

Grodan som grät...

Fråga mig inte om titeln, inte än - förklaringen kommer. Skall bara samla mig lite. Natten var inte enkel. Boken jag läste handlade om döden just när jag skulle sova. Och när jag blickade ned på mitt nattlinne hade chokladglassen lämnat en fläck som såg ut som en gråtande pilgiftsgroda. Och eftersom mitt nattlinne är rött fick jag mitt i ett anfall av vidskeplighet för mig att min chokladglass-groda grät blod. Det var en fruktansvärt traumatisk upptäckt. Fast i skenet av morgonens ljus låter den naturligtvis fruktansvärt skrattretande istället, jag vet, haha.

Efter incidenten med den gråtande grodan sov jag oroligt och vaknade flera gånger och hade svårt att andas och fick för mig att hela jag hade svullnat upp i en allergisk chock (som faster Marge i Harry Potter, bok tre) och höll på att kvävas till döds. Så var det naturligtvis inte. Nu är natten tack och lov över och jag får väl gå och och ragga till mig lite frukost och vila lite till sedan. Är sugen på att bli frisk och kunna vara lite aktiv och positiv och så där äckligt hurtig igen. Ha en trevlig fredagskväll allihopa!

Kramar!

God fredagmorgon, Sverige!

Godmorgon!
Det har hunnit hända mycket här medan ni låg och sov så sött i era blågula sängar. Jag har hunnit länsa frysen på glass, läsa en halv bok, se ett "Bonde söker fru" (trots dålig internetuppkoppling), få chokladglassfläckar på mitt nattlinne, duscha, och slutligen har jag också lyckats svälja hela två stycken antibiotika piller. Och jag börjar faktiskt känna mig bättre. Inte helt bra, men bra mycket bättre. Jag längtar efter att kunna stiga upp ur sängen och göra något skoj, typ börja leka med min kamera - eller vad som helst! :)

Solen har förresten skinit i två dagar här och helgen förväntas bli fin, så jag hoppas på att få njuta lite grand så fort jag känner mig bra nog att exponera min vita fejja i skenet av den här extremt starka solskyddsfaktors krävande glödlampa. Okej, nu skall jag avsluta och lägga ned det här inlägget innan jag blir alltför irriterande hurtig, det finns risk för det.

Tänkte bara berätta en sista sak. Det är märkligt, jag har hört amublansljud eller om det är ljudet av en polisbil minst ett antal gånger per dag sedan jag anlände hit. Eller så kanske det är när man inte lever som en eremit ute i en svensk gyttjepöl (misstolka mig rätt mamma, jag älskar faktiskt att bo hemma - kan du ta mig tillbaka efter det här? Jag gör vad som helst - tvättar, diskar, bakar kakor!).

Ha en underbar dag och händer det något som gör er dag extra vacker, emaila mig gärna och berätta! :)

Kramar

Besök av farbror doktorn

Vår granne och familjens vän som också är doktor var nyss här och besökte mig i mitt rum. Det var inget fel på hjärta och lungor eller öron. Däremot har jag en halsinfektion, så det blir till att äta medicin, vila och sova ett par dagar. Det känns bra att veta att det inte är något allvarligt och att dessutom känna att jag är på bättringsvägen.

"Farbror" doktorn var väldigt snäll och berättade att hon hade talat med en svensk kvinna som bor fem minuter från oss som gärna vill bjuda hem mig till sig. Dessutom hade även hon upptäckt att det finns en tysk Au pair i området - förmodligen är det samma tjej som jag fick kontakt med igår. Det vore ju toppenbra, för jag bättrar gärna på min tyska också när jag ändå är i farten. Kiwis är väldigt gästvänliga och bryr sig om en på ett väldigt fint sätt. Det verkar vara helt naturligt att både ta emot och ge andra hjälp här nere. Bara det är en lärdom för mig. Man måste inte vara ensam för att vara stark. Och det är verkligen så att man måste umgås med andra människor för att kunna omsätta sina teoretiska kunskaper i praktiken...

Idag har jag också kikat på några av förskoleklassens teckningar från Rävlanda skola. Vilka underbara konstverk - de får vem som helst att bli på bra humör!

Nu tänkte jag vila lite och se om jag kan se på Bonde söker fru, haha...

Fredagen den 7/10-2011

Här i Nya Zeeland är det redan fredag. Tänk att jag nu alltid är ett steg före alla er andra - ganska fantastiskt med tanke på att det, tack vare att jag gillar eftertänksamhet, brukar vara precis tvärtom , haha. Något annat som är rätt fantastiskt är att jag fortfarande lever med tanke på influensan jag drog på mig i tisdags. Jag har legat i min säng sedan dess.

Det har varit ett par riktigt tuffa dagar. Jag har känt mig väldigt sjuk, väldigt ynklig och väldigt liten - ni vet hur det är att ha influensa. Man vill ligga i sin egen säng i sitt eget hus, prata sitt eget språk och vara omgiven av mäniskor man känner väl. Man förstorar upp saker och tänker oklart. Bland annat har jag haft ångest över att växa upp och lidit av en hemsk hemlängtan, för första gången sedan jag kom hit.

Igår på kvällen kände jag mig tillräckligt "pigg" för att gå upp och äta lite middag och duscha. Sedan blev allt lite dramatiskt eftersom min Vp fick köra min Vm till sjukhuset då värkarna satte igång, vilket är åtminstonne 4 veckor för tidigt. Tur att jag då redan hade hunnit prata ut om vad som händer om hon hamnar på sjukhus och att han redan hade försäkrat mig om att jag inte skall bära hela ansvaret för att familjeföretaget skall gå runt - annars hade jag blivit verkligt panikslagen. Det verkar också som att barnens mormor, som är lärare i Rotorua, skall spendera skollovet (de kommande två veckorna) här, vilket betyder att jag får lite mer tid att komma in i allt på ett lugnt sätt. Fast först skall jag bli frisk. Men jag tror nog att jag är på rätt väg. Igår frågade de mig om jag ville åka till doktorn och jag sa att det inte var nödvändigt. Jag mådde dåligt men ville inte att någon skulle komma i närheten av mig i mitt osnygga, osminkade, svettiga tillstånd. Låter man fåfängan tänka är man inte dödssjuk. Fast nu när jag fick duschat igår känns det bara bra att doktorn kommer att besöka mig idag, utifall att jag behöver lite av Karlsson på takets medicin.

Det som varit trevligt de senaste dagarna är alla fina email jag fått (ingen nämnd ingen glömd) och skype-samtalen med mamma (testa att ha mikrofonen vid munnen och inte uppe på huvudet nästa gång, haha :P ), pappa, syster, Tove och Carro. Dessutom har jag emailat lite med en tysk Au pair som bor på samma gata som jag. Så förhoppningsvis kan vi träffas snart och utforska omgivningarna lite. Och då skall jag ta kort och dela med mig till er!

Sedan kan jag rapportera att glassen här i Nya Zeeland är riktigt god. Jag ligger här i sängen och äter lite glass, det är bra för halsen har jag hört sägas.

För övrigt är det svårt att sluta skriva, för det är så mycket som rör sig i mitt huvud. Men det får vi spara till ett annat inlägg någon annan gång av två anledningar. Dels för att det här inlägget håller på att bli en roman och dels för att jag nu behöver vila lite till.

Kram på er! :)

Torsdagen den 6/10-2011

Vet faktiskt inte om jag lever eller inte. Har en hemsk influensa och drömmer om att jag med hjälp av mina tankar kan växa upp solrosstäder. Vet inte vad detta skall betyda? Visst är det hemskt när man vet att man behöver dricka för att inte typ dö men mår illa av att göra det?

Onsdagen den 5/10-2011

Okej. Jag har fått influensa och plötsligt känns Nya Zeeland och allt här väldigt stort och jobbigt. Jag kan väl säga som så här att jag hittils har vuxit massor (även om vikten rasar) och lärt mig så otroligt mycket. Bara att flyga hit har fått mig att växa tre meter. Och jag har lärt mig att jag på en arbetsplats måste ta plats, säga ifrån om vad jag känner och om vad jag tycker och i framtiden kommer jag inte att vara godtrogen och naiv utan ställa de okeväma frågorna. Jag tänker aldrig mer se mig som ett offer för omständigheterna det är upp till mig att skapa mitt liv, jag tar inte skit. Det är sant som de säger att den inre friden kommer inifrån att det som betyder mest är vännerna och människorna runt omkring en. Jag vill bryta ett mönster, och må det aldrig komma tillbaka! Flyg fula fluga flyg. Och den fula flugan flög?

Nu skall jag gå och snora igen. Tack och hej.

Godmorgon!

Imorse gick jag upp riktigt tidigt för att kunna äta frukost i lugn och ro innan jobbet. Fast det blev ingen lugn och ro, tvillingarna brukar tydligen komma upp när dem hör ljudet från köket och sätta sig och pladdra vid köksbordet. Så imorgon tar jag frukosten med mig till mitt rum. Är det här vad man brukar kalla learning by doing?

Förresten glömde att säga att igår såg jag mina första Nya Zeeländska emos - de finns här också! De är tydligen en väldigt vanlig art, dock inte unika för Nya Zeeland. Jag råkar veta av egen erfarenhet, typ.

Nu skall jag stretcha lite, borsta tänderna och gå upp och börja med morgonrutinen (fick just en flashback från ålderdomshemmet)!

Berättar något roligt i eftermiddag, kanske blir det någon fin bild idag också? Tror dock att det skulle bli fult väder igen ett tag...

Ciao, Ciao! ;)

Tisdagen den 4/10-2011

Dagen började halvbra med att någon, som jag antar var en svensk telefonförsäljare, ringde mig klockan tolv på natten, haha. Och sedan vaknade jag av mig själv vid kvart över fem av att min hjärna tänkte av sig självt, så jag steg upp och började skriva lite på mitt worddokument. Lite livsfilosofi bara. Där fastnade jag lite för länge så jag fick skynda mig att fixa mig i ordning och hann därför knappt med någon frukost - inte helt smidigt. Imorgon skall jag gå upp tidigare till köket så att jag hinner äta i lugn och ro innan ungarna kommer upp för frukost.

Sedan fixade jag frukost till barnen, städade upp i köket, fixade lunchlådorna, tömde diskmaskinen, tvättade kläder, packade skolväskor, klädde på barn, borstade tänder och hår. Sedan packade vi ihop oss och körde lillkillen till skolan och tjejerna till preschool. Sedan åkte jag, minstingen och min v-mamma till en av hennes väninnor för att dricka kaffe. Det var jättetrevligt och väninnorna lovade att de kan visa mig ett fint promenadspår och att vi kan cykla tillsammans (jag kan få låna en cykel av dem).

Sedan tog min värdmammas väninna med mig till ett shoppingcenter i Albany (ca en halvtimme från där vi bor) och hjälpte mig att köpa ett simkort till min mobil. Sedan körde hon mig hem och visade mig vart jag kan gå om jag vill gå till en av stränderna nära mitt hus. Det är skumt hur lättroad jag blivit här nere. I Sverige krävs det verkligen något speciellt för att jag skall ha roligt. Idag var det till och med roligt att veckohandla i en mataffär...haha...

Solen sken idag för första gången och det är verkligen vackert här. Önskar att jag hade hunnit med en promenad med min kamera! Men det får vi spara för en annan dag. Wow, jag var verkligen inspirerad att skriva, men det blev inte som jag tänkt mig. Aja, det får bli ett nytt försök imorgon helt enkelt. Jag får ha tålamod med mig själv helt enkelt... ;)

Nu måste jag sova, för imorgon skall jag upp i tid och äta frukost. Tiden räcker inte till att äta, jag börjar bli en riktig tunnis...

Ta hand om er, kram! :)

Glömde att säga...

... att det är jättekul att se att så många följer min framfart här på bloggen! Idag var det över 100 läsare! Tack för det, men jag hoppas inte att ni förväntar er några stordåd ännu, haha. Först gäller det att lära känna familjen och alla rutiner och få iordning på vardagslivet, sedan kan jag ge mig ut och erövra Nya Zeeland! Så ni får ha tålamod och jag tänker göra mitt bästa att inte flumma iväg alltför mycket och skriva saker som ni finner upplyftande så att ni får en bra start/avslut på dagen!

Och dessutom vill jag tillägga att det alltid är jättetrevligt när ni tar er tid att stötta mig genom att skicka in en liten kommentar med vad ni har på hjärtat - oavsett om det handlar om någon fråga ni eventuellt har eller om ni bara vill vara allmänt gulliga - som vanligt! Och om jag inte svarar på email ibland så beror det på att den har varit lite krånglig ett litet tag (jag dissar er alltså inte).

Jag hoppas också att jag snart kommer att få tillfälle att fotografera omgivningarna lite mer, så att ni får se hur det ser ut här nere!

Hejhopp! :)

Måndagen den 3/10-2011

Igår när familjen kom hem från affären spenderade vi eftermiddagen med att rita lite teckningar. Bland annat hjälptes vi åt att rita en svensk flagga som lillkillen (5 år) tog med sig till skolan idag, eftersom de har en stund på måndagar då de får ta med sig något och visa upp och prata om i klassen. Det var så gulligt för han var så glad när vi ritade flaggan eftersom han menade på att de andra barnen i klassen kommer att gilla honom väldigt mycket om han tar med den svenska flaggan till skolan. Jag hoppas att hans önskan infrias idag.

En annan rolig sak som har hänt är att den yngsta tjejen (ca 1,5 år) tog sina första steg själv någonsin i lördags (min första dag här) i sin iver att undersöka vem jag var. Hela familjen, speciellt hennes syskon, blev väldigt imponerade och vi applåderade - till lillans belåtenhet (jag skriver inga namn och publicerar inga bilder än, jag har inte frågat min v-mamma hur hon känner angående det än, vilket betyder att ni får nöja er med lite löjliga uttryck just nu).

Inatt sov jag bättre och jag börjar nog få lite koll på jetlaggen nu. Klockan halv sju steg jag upp ur sängen och börja plocka ut linser och ta på mig lite kläder. Det är lite tungt och saker tar lite mer tid än nödvändigt med alla rutiner som skall befästas, men det blir nog bättre med tiden. Sedan gick jag upp till köket (jag sover på undervåningen, det är lugnt och skönt om än något kallt ibland - inte helt olikt mitt eget rum alltså!) och hjälpte till att ge barnen frukost. Efter en stund kom min v-pappa in i köket med en moloken uppsyn. Han var nämligen ute med några kompisar och skulle se ett Nya Zeeländskt rugbylag möta ett Australiensiskt (här är folk som galna i rugby nämligen) och inte nog med att Nya Zeeland förlorade - en av hans kompisar hade typ låg tålighet när det gäller alkohol och hand hade tydligen fått dem utkastade från baren redan under första halvlek. Sedan fick grabbarna snällt agera barnvakter åt kompisen resten av kvällen - kanske inte riktigt vad de hade hoppats på...

Sedan borstade vi tänder, bytte om från nattkläder till "dagkläder" eller vad man säger, borstade hår och fixade frisyrer. Sedan packade vi in oss i bilen och åkte för att lämna av lillkillen på preschool. Det regnade så jag fick ta paraplyet och följa honom till hans klassrum. I eftermiddag ungefär runt tretiden åker vi dit igen för att hämta hem honom.

Sedan åkte tvillingtjejerna, minstingen, jag och min v-mamma vidare för att köpa en babystol till bilen. På vägen till affären passade vi på att åka runt hela halvön som vi bor på. Trots att det för tillfället är regnigt och dimmigt är det väldigt fint här och det finns en massa intressanta växter och också flertalet fina stränder - jag önskar verkligen att jag hade haft min kamera med mig och tid att använda den idag.

Jag har också sett en del hästar och får under vår bilfärd idag. Och nu vet jag också att det finns ett bibliotek, en veterinärstation, en skönhetssallong, två gym, ett "systembolag", en bilverkstad (där min bil befinner sig just nu då det kan vara något fel på den, fattade dock inte riktigt...), flera matbutiker, en förskola och ett "high school" (vet inte om man bör använda en eller ett till ett engelskt ord!?).

Jag är medveten om att detta är ett lite rörigt och långt inlägg och att jag heller inte riktigt vet vad jag vill ha sagt med det. Men det får helt enkelt bli ett  mer eller mindre stiligt stilistiskt uttryck för mitt förvirrade tillstånd på grund av alla intryck, rutiner, engelska ord och tankar som snurrar runt i huvudet på mig.

Nu skall ha rast i ytterligare en och en halv timme och jag tror att jag tänker strunta i att packa upp (som jag först hade tänkt, då jag har lite grejer kvar att fixa med) eftersom jag behöver unna mig en liten läspaus. Tyvärr är det en dålig idé att sova nu om jag vill få till en hållbar dygsnrytm, annars skulle jag inte ha tvekat på att ta en tuppis...

Sweet dreams! :)

Söndagen den 2/10-2011?

Precis som jag misstänkte saknar jag att kunna vandra runt i underkläder hur som helst. Jag lyckades till och med göra det omedvetet imorse när jag skulle byta kläder. Och eftersom jag inte är van vid att folk kan titta in genom mitt sovrumsfönster tänkte jag inte precis på det. Förrän jag såg ett ansikte i grannarnas fönster. Det var bara att le och vinka. Och hon vinkade tillbaka. Jag berättade för min v-mamma att jag sett en av grannarna - dock nämnde jag inte underklädesincidenten. Tydligen är den grannen väldigt snäll. En tjej lite äldre än jag med en rätt nyfödd bebis. Hon såg snäll, om än lite förskräckt ut.

Nya Zeeländarna är nog ett vänligt folk. På flygplanet trodde den Nya Zeeländska damen att jag kommer att hitta en kille och gifta mig här. Och igår berättade min värdmamma att dem har ett par vänner som har en båt och att de gärna vill ta mig med på den. De hade också ett par som vänner där mannen är svensk och att de gärna ställer upp om jag får hemlängtan - eller om det var samma par som hade båten.  Dessutom känner min värdpappa ett par killar som, som han uttryckte det, nog skulle vara förtjusta i att träffa/gå ut med mig - om jag fattade det rätt. Haha.

Jag är ju lite förvirrad för tillfället både av accenten och av jetlaggen. Igår trodde att min värdpappa sade skägg (beard) när han i själva verket sade (bed), haha. Snurrigt värre. Fast idag är yrheten på en liten tillbakagång och accenten skall jag nog vänja mig vid. Jag har faktiskt börjat plocka upp den och ibland stammar jag för att jag inte känner igen orden med Nya Zeeländsk accent som kommer ur munnen på mig.

Jag måste ta och skaffa mig en kalender för som det är nu håller jag inte ordning på datum eller tid. Det är helförvirrande. Jag inte bara går upp-och-ned-på (från Sverige sett) mitt liv är totalt upp-och-ned-på. Det känns jättekonstigt att från noll bygga upp nya rutiner, vrida duschkranen åt fel håll för att få varmvatten, sova när kroppen är inställd på att det egentligen är dag och att inte veta exakt vart tekopparna finns. Allting är väldigt annorlunda här. Ibland vet jag inte om jag bör skratta eller gråta. Det får väl bli båda två, fast när jag är trött vet jag att jag är en riktig lipsill.

Min säng och lite prylar sedda från dörröppningen. Pia, har du sett vilka som sitter på nattduksbordet? - Giraffen och ankan! ;)

Utsikten från mitt fönster, igår.

Utsikten från köket imorse. Tydligen skall det ha snöat för första gången på trettio år för ett par veckor sedan. Kan bara föreställa mig hur det måste ha sett ut med snö mot de vintergröna träden och palmerna...

Ciao, Ciao! ;)

Framme!

Nu har jag varit i Nya Zeeland i hela tolv timmar.

Resan dit gick väldigt bra, jag hittade utan problem på Heathrow (åkte till och med buss mellan terminalerna själv) och väl på plats på planet till Hong kong fick jag en kompis från Schweiz som skulle till Queenstown och studera engelska i fem månader. Hon var jättegullig och vi höll ihop under resten av resan. Senare på flyget till Hong kong fick vi sällskap av en dam som jobbade för Air New Zealand som pratade mycket gott både om Auckland, Whangaparaoa och Queenstown. Senare visade det sig att framför oss satt en tjej som bodde i just Whangaparaoa - något som ledde till slutsatsen att världen ibland är väldigt liten både hos mig och mina värdföräldrar.

Vi hade också extremt tur med vädret under hela tiden. I London var det strålande solsken och 26 grader varmt. Och i Hong Kong lyckades vi missa en tyfon med ett dygn, vi drabbades bara av en liten försening på  ett par minuter. Det som var lite synd var att vi inte kunde besöka Hong Kong, det skall tydligen vara fantastiskt där. Däremot slog den extremt höga luftfuktigheten emot oss - även inne på flygplatsen. När man tittade ut mot staden såg man en massa höga berg i bakgrunden, tyvärr tog jag inga kort eftersom jag helst inte ville bli anklagad för att vara spion eller något sådant, man vet ju aldrig.

Resten av resan, från Hong kong till Auckland, gick ganska fort även om jag inte fick sovit mer än två timmar den natten. Det var bara när vi passerade ekvatorn som det blev lite guppigt en stund, men förutom det hade vi vindgudarna på vår sida. Dessutom hade vi teknikgudarna på vår sida också - det fanns tv-skärmar på alla stolar, så det var svårt att ha riktigt tråkigt på planet. Jag rekommenderar dock ingen att se den senaste Pirates of the Caribbean - Jack Sparrow var inte charmigt klantig utan bara irriterande. Och inte snygg alls. Om det beror på att jag nu vet om att han har bedragit sin fru (jag som såg upp till honom) eller på att filmen faktiskt var kass det vet jag faktiskt inte. Det är inte värt att filosofera kring det heller.

Väl framme gick säkerthetskontrollerna, som jag hade nojat mig över, jättebra. Jag fick bara en halv hjärtattack när tullens knarkhund tyckte att mitt öppna fack till handbagaget var intressant. Fast han var nog bara hungrig eller något, skäll av sin förare fick han också - stackaren. Vid det här laget, när jag och min Schweiziska kompis hämtade våra väskor, fick vi säga hejdå till varandra. Men jag hoppas att vi kommer att hålla kontakten, det vore roligt att se hur det går för henne.

Precis innan jag hittade min familj, vilket var enkelt - dem hade gjort jättefina skyltar, stod det två tjejer i min ålder och hälsade oss resenärer välkomna och delade ut små burkar av Coca Coola - det var ett bra första intryck av det beryktade gästvänliga Nya Zeeland.

Sedan åkte vi bil en timme. Först från flygplatsen, som ligger tjugo minuter utanför Auckland , in mot staden och sedan vidare till Whangaparaoa. Här finns en massa träd som är gröna året om och det var fint. Fast det skall tydligen vara ännu finare när solen skiner, vilket den inte gjorde igår. Tydligen har vädret varit fint en vecka, men nu har det mulnat på och vindarna kan vara rätt kalla. Sedan tittade vi lite på ett småkrypsliv, åt en middag bestående av potatis och Australiensiskt lamm bland annat och till efterrätt fick vi en glasstårta, som jag fick välja ut i affären. Tyvärr glömde jag att ta kort på den, men den var jättefin sina frusna hallon och jordgubbar. När barnen gått och lagt sig tog jag en dusch och sedan hoppade jag också i säng tillsammans med min nya kompis - the jetlag - oj, nu blev det perverst trots att jag inte menade det. Kanske blir det bra med ett år utan Sex and the city? Hur som helst, snurrade hela rummet runt och jag trodde att jag blivit sjuk - men imorse förklarade mina v-föräldrar att det är fullt normalt.

Nu sitter jag här i mitt rum och äter frukost och betraktar min spegelbild, osminkad med toffsen på sned och en ytterst klädsamm förkylningsfinne precis bredvid näsan. Nu är det nog dags att byta om från nattlinnet och börja packa upp innan familjen kommer hem igen. Dem är och handlar och efter det tror jag att vi skall gå till stranden en stund. Jag hoppas verkligen att jetlaggen försvinner snart, igår glömde jag äta på tolv timmar eftersom jag kände mig mätt på grund av illamående.

Bilder kommer senare, jag har inte riktigt haft tid att fotografera.

Ciao, Ciao! ;)