 |
| Krigszonen Jaha, så igår var det slutligen dags att packa ned sakerna i resväskan. Det var planen i alla fall - men det skulle snart visa sig att det var lättare sagt än gjort... Till min enorma besvikelse och frustration fick inte ens en tredjedel av alla grejer rum i resväskan. Snart bröt kriget ut - hela familjen gaddade ihop sig mot mig. Min extremt förstående familj försökte med våld slita grejerna ur mina händer, samtidigt som jag, gormande (helt utan framgång) försökte övertyga dem om att inte slänga ut ridstövlarnas tandborste. Vi har kommit på att jag kommer att vara tvungen att flyga iklädd de allra tyngsta sakerna. Dagens outfit på måndag blir följdaktligen: Ridhjälm (förklaring till flygpersonalen: "Ifall flyplanet skulle krascha") Back on track (I packningen kan den tydligen, enligt Matilda, misstas för knark) Tre behåar (fick inte plats i packningen) 1 Par leggings Mysbyxor med Leggings under (så att mysbyxorna kan tas av offentligt när vi landat, eftersom det är jättevarmt i Spanien just nu) Ridstövlar, med sporrar! Det kommer att bli en intressant dag... Men imorgon skall jag bara försöka njuta av min födelsedag - och fira att jag hunnit bli hela en dag klokare än vad jag är ikväll! Jag håller tummarna att mycket klokhet infinner sig över natten. |
2010-08-28
Pack-rapport!
2010-08-25
Krigsförklaring
Anledningen till att blogginläggen hittills har kommit lite oregelbundet; en veckas torka som sedan följs av en skur av 3-4 inlägg, är att jag bär på en mörk hemlighet. AVSLÖJANDE: Inom mig har en fasansfull skuggvarelse sin hemvist - han lystrar till namnet Bertil. I alla fall är det meningen att han skall göra det, eftersom jag precis döpte honom, som hämnd för att han hemsöker mig. Och om jag i framtiden skulle hitta ett ännu bättre, fånigare namn (förlåt till alla Bertil därute, ni är säkert underbara personer) så skulle jag utan tvekan hålla en ny dopceremoni.
Bertil är en manipulativ tyrann och slavdrivare utan dess like. Han är ständigt närvarande, viskandes i mitt öra. Allt jag åtar mig måste bli hundraprocentigt, annars är Bertil genast där med sina manipulativa viskingar.
När jag skrev mitt första utkast till prologen och publicerade det, utan att skriva rent det, var det ett försök till ett litet uppror mot Bertil, något som inte riktigt lyckades. Efter att ha utkämpat en viljornas kamp med Bertil var jag till sist tvungen att göra honom till viljes och skriva rent prologen ännu en gång. "Vad är det egentligen för fel med att vilja skapa det perfekta inlägget? Perfektion är något bra!" En immitation av Bertils påstridigt framförda propaganda, som jag alltför ofta köper utan att ifrågasätta.
Ni vet vad man brukar säga? "Det som inte går att lagas med silvertejp är inte värt att lagas!" Och då jag inte tror att det går att lappa ihop en skuggvarelses sjuka oformliga sinne med silvertejp, drar jag slutsatsen att det är dags för mig att slänga Bertil i komposten. Komposten passar bättre än soporna, just eftesom kompostens avskyvärda stank matchar Bertils karaktär något förträffligt (tack och lov har pappa en förkärlek till att tömma familjens kompost - gärna i flygande fläng, iförd sina superhjälte kalsonger - men det är en annan historia.)...
Fast om jag känner Bertil rätt kommer han inte att ge sig utan kamp. Därför avslutar jag det här inlägget med en krigsförklaring. Tills dess att kriget är vunnet, får ni helt enkelt ha lite tålamod och förståelse för att blogginläggen kommer lite lustigt och oregelbundet. Däremot utlovar jag förstklassiga rapporter från slagfältet, det här är inte sista gången ni hör ifrån Bertil. Det är lite svårt att veta om det var jag eller Bertil, som skrev det där sista. Bertil kanske får stanna i alla fall, han är en rätt kul kille trots allt - i rätt dos?
Bertil är en manipulativ tyrann och slavdrivare utan dess like. Han är ständigt närvarande, viskandes i mitt öra. Allt jag åtar mig måste bli hundraprocentigt, annars är Bertil genast där med sina manipulativa viskingar.
När jag skrev mitt första utkast till prologen och publicerade det, utan att skriva rent det, var det ett försök till ett litet uppror mot Bertil, något som inte riktigt lyckades. Efter att ha utkämpat en viljornas kamp med Bertil var jag till sist tvungen att göra honom till viljes och skriva rent prologen ännu en gång. "Vad är det egentligen för fel med att vilja skapa det perfekta inlägget? Perfektion är något bra!" En immitation av Bertils påstridigt framförda propaganda, som jag alltför ofta köper utan att ifrågasätta.
Ni vet vad man brukar säga? "Det som inte går att lagas med silvertejp är inte värt att lagas!" Och då jag inte tror att det går att lappa ihop en skuggvarelses sjuka oformliga sinne med silvertejp, drar jag slutsatsen att det är dags för mig att slänga Bertil i komposten. Komposten passar bättre än soporna, just eftesom kompostens avskyvärda stank matchar Bertils karaktär något förträffligt (tack och lov har pappa en förkärlek till att tömma familjens kompost - gärna i flygande fläng, iförd sina superhjälte kalsonger - men det är en annan historia.)...
Fast om jag känner Bertil rätt kommer han inte att ge sig utan kamp. Därför avslutar jag det här inlägget med en krigsförklaring. Tills dess att kriget är vunnet, får ni helt enkelt ha lite tålamod och förståelse för att blogginläggen kommer lite lustigt och oregelbundet. Däremot utlovar jag förstklassiga rapporter från slagfältet, det här är inte sista gången ni hör ifrån Bertil. Det är lite svårt att veta om det var jag eller Bertil, som skrev det där sista. Bertil kanske får stanna i alla fall, han är en rätt kul kille trots allt - i rätt dos?
2010-08-24
Min BFF "in action"
En mer actionfylld framtid utlovas!
Min nya BFF (Best Friend Forever)
Jag har nyligen fått en ny bästis (och en betydligt plattare plånbok - och så säger de att man inte kan köpa sig vänskap!) i form av en ny kamera, det blev en Canon Powershot S90. Det är en blandning mellan en digitalkamera och en systemkamera. Valet var, enligt pappa som är expert och expediten i affären, rätt enkelt eftersom den är bra nog att utvecklas som fotograf med, men samtidigt lätt nog att bära med sig när man jobbar i stallet.
Hur många gånger har man inte hört uttrycket "En bild säger mer än tusen ord"? Flera lektioner på kunskapsgymnasiet ägnades, om jag inte minns fel eller tänkte på annat, åt detta ämne. Därav beslutet att köpa en ny kamera. För om jag fotograferar och använder mig av bilder i bloggen, då måste jag väl spara en massa hjärnceller och tid? Min förhoppning är att bilderna skall kunna beskriva det som jag inte kan beskrivas i ord, dessutom kommer bilderna förhoppningsvis att ge bloggen lite mer färg och glans.
Hur många gånger har man inte hört uttrycket "En bild säger mer än tusen ord"? Flera lektioner på kunskapsgymnasiet ägnades, om jag inte minns fel eller tänkte på annat, åt detta ämne. Därav beslutet att köpa en ny kamera. För om jag fotograferar och använder mig av bilder i bloggen, då måste jag väl spara en massa hjärnceller och tid? Min förhoppning är att bilderna skall kunna beskriva det som jag inte kan beskrivas i ord, dessutom kommer bilderna förhoppningsvis att ge bloggen lite mer färg och glans.
Bloggrespons
Till min stora förvåning har bloggen redan hunnit få ett mycket varmt mottagande av många av er, vilket naturligtvis värmer mitt känsliga tonårshjärta! VARNING: risken för att den globala uppvärmningen skall påverkas är överhängande! Därför skulle jag gärna vilja inleda detta inlägg med att tacka er alla för all fantastisk uppmuntran och alla de positiva ord, som ni så frikostigt strösslat över mig!
För dem av er som ännu inte låtit sig övertygas om att bloggandet faktiskt är en aktivitet även för ickefjortisar, lovar jag att motbevisa er. Och hur kan jag då vara säker på att jag kommer att lyckas med detta? Jo, huvudsakligen därför att jag är nitton och inte längre fjorton. Men för att vara säker på att inte riskera att fastna i det förrädiska fjortisträsket, så lovar jag att försöka undvika ämnen så som: naglar, extensions, high fashion, lättvindigt skvaller och andra nymodigheter. Istället satsar vi på nervkittlande ämnen så som: inre resor, spansk vildmark, antalet mord på giftiga djur jag har begått och kommer att begå, hur många kilo hästskit man som hästskötare i genomsnitt mockar varje dag samt träningsvärk. Fast ännu återstår det att se om det blir den censurerade eller den ocensurerade versionen som kommer att målas upp och bli en del av det här "konstverket". Man kan ju inte låta alla framtida bloopers ta över bloggen! Då kommer den ju snart att likna en amatörmässig fars istället för en seriös självbiografi, vilket jag naturligtvis förespråkar - något annat skulle ni väl aldrig få för er att tro?
På tal om censur och förskönande omständigheter tror jag nu, äntligen, att jag är redo för att avslöja den andra halvan av sanningen till min bloggbigbang. Jag vet, det är fult att ljuga! Att jag redan i prologen misslyckas med att stå emot impulsen att försköna sanningen till förmån för dramatiken kring bloggens födelse, bådar inte gott för framtiden. Fast det beror ju i och för sig på hur man ser det. Jag röstar för mer dramatik åt folket! Det är väl ändå ingen som är intresserad av sanningen nu för tiden (förutom möjligtvis sökaren i Legend of the seeker - förövrigt en mycket bra bok, som starkt kan rekommenderas)? Dessutom säger alltid mamma att man skall använda sig av sina talanger. Och att överdramatisera är, för de som inte redan upptäckt det, en av mina illa dolda talanger...
Sanningen är den (även om vi redan konstaterat att ingen är intresserad av den) att bloggen är en produkt av Facebooks snålhet när det gäller antalet tillåtna tecken i statusuppdateringarna. Just när man klottrat klart på den där statusuppdateringen, som åtminstonne man själv finner ytterst roande, tvingas man korta ned den till den milda grad att poängen helt går förlorad. Då konsten att skriva kortfattat och att kallblodigt "döda sina älsklingar" är ett av mina övningsområden (precis som att åka kollektivt med Västtrafiks nya biljettsystem - fast vem har inte det som övningsområde?) att döma av mina hittills milslånga blogginlägg, så bestämde jag mig slutligen för att starta en blogg istället.
I bloggen får, vad jag inbillar mig, till allas vår lycka samtliga av mina smarta såväl som mindre genomtänkta tankar och filosofier plats - äntligen!
En annan fördel med bloggen är att ni, som så önskar, kan vara en del av mitt liv - utan att nödvändigtvis ofrivilligt behöva dras med i virvelstormen av skämt, uttröttande långa filosofiska samtal och prylar som jag med förtjusning dräller överallt. Ni slipper hjälpa mig att leta efter försvunna plånböcker mitt i natten. Ni slipper också ringa halva Bollebygd för att ställa frågan "Har ni möjligtvis hittat en röd plånbok?", för att slutligen upptäcka att den f********e plånboken visst hade legat under en gul stövelputsarsvamp mitt på golvet i mitt rum under hela kvällen. Och har ni riktigt tur, ja, då slipper ni kanske hålla det för dagen (natten) avslutande samtalet om vikten av att alltid hålla reda på sina saker, för att nästa dag själva slarva bort era statoil tankkort, så att jag förtjust får möjligheten att ge igen för gammal ost med hjälp av ett gapskratt (dock ett relativt snällt sådant) rakt upp i era ansikten.
Tänk vad mycket tid ni kommer att spara! Ni kan få er dagliga, eller (om det är att föredra) månatliga mängd av Elvis - utan att behöva riskera en ofrivillig överdos! Och när ni har tröttnat är det bara att lämna bloggen fram tills nästa abstinensanfall - när det nu infinner sig. Är det inte fantastiskt? Mer fritid åt folket!
För dem av er som ännu inte låtit sig övertygas om att bloggandet faktiskt är en aktivitet även för ickefjortisar, lovar jag att motbevisa er. Och hur kan jag då vara säker på att jag kommer att lyckas med detta? Jo, huvudsakligen därför att jag är nitton och inte längre fjorton. Men för att vara säker på att inte riskera att fastna i det förrädiska fjortisträsket, så lovar jag att försöka undvika ämnen så som: naglar, extensions, high fashion, lättvindigt skvaller och andra nymodigheter. Istället satsar vi på nervkittlande ämnen så som: inre resor, spansk vildmark, antalet mord på giftiga djur jag har begått och kommer att begå, hur många kilo hästskit man som hästskötare i genomsnitt mockar varje dag samt träningsvärk. Fast ännu återstår det att se om det blir den censurerade eller den ocensurerade versionen som kommer att målas upp och bli en del av det här "konstverket". Man kan ju inte låta alla framtida bloopers ta över bloggen! Då kommer den ju snart att likna en amatörmässig fars istället för en seriös självbiografi, vilket jag naturligtvis förespråkar - något annat skulle ni väl aldrig få för er att tro?
På tal om censur och förskönande omständigheter tror jag nu, äntligen, att jag är redo för att avslöja den andra halvan av sanningen till min bloggbigbang. Jag vet, det är fult att ljuga! Att jag redan i prologen misslyckas med att stå emot impulsen att försköna sanningen till förmån för dramatiken kring bloggens födelse, bådar inte gott för framtiden. Fast det beror ju i och för sig på hur man ser det. Jag röstar för mer dramatik åt folket! Det är väl ändå ingen som är intresserad av sanningen nu för tiden (förutom möjligtvis sökaren i Legend of the seeker - förövrigt en mycket bra bok, som starkt kan rekommenderas)? Dessutom säger alltid mamma att man skall använda sig av sina talanger. Och att överdramatisera är, för de som inte redan upptäckt det, en av mina illa dolda talanger...
Sanningen är den (även om vi redan konstaterat att ingen är intresserad av den) att bloggen är en produkt av Facebooks snålhet när det gäller antalet tillåtna tecken i statusuppdateringarna. Just när man klottrat klart på den där statusuppdateringen, som åtminstonne man själv finner ytterst roande, tvingas man korta ned den till den milda grad att poängen helt går förlorad. Då konsten att skriva kortfattat och att kallblodigt "döda sina älsklingar" är ett av mina övningsområden (precis som att åka kollektivt med Västtrafiks nya biljettsystem - fast vem har inte det som övningsområde?) att döma av mina hittills milslånga blogginlägg, så bestämde jag mig slutligen för att starta en blogg istället.
I bloggen får, vad jag inbillar mig, till allas vår lycka samtliga av mina smarta såväl som mindre genomtänkta tankar och filosofier plats - äntligen!
En annan fördel med bloggen är att ni, som så önskar, kan vara en del av mitt liv - utan att nödvändigtvis ofrivilligt behöva dras med i virvelstormen av skämt, uttröttande långa filosofiska samtal och prylar som jag med förtjusning dräller överallt. Ni slipper hjälpa mig att leta efter försvunna plånböcker mitt i natten. Ni slipper också ringa halva Bollebygd för att ställa frågan "Har ni möjligtvis hittat en röd plånbok?", för att slutligen upptäcka att den f********e plånboken visst hade legat under en gul stövelputsarsvamp mitt på golvet i mitt rum under hela kvällen. Och har ni riktigt tur, ja, då slipper ni kanske hålla det för dagen (natten) avslutande samtalet om vikten av att alltid hålla reda på sina saker, för att nästa dag själva slarva bort era statoil tankkort, så att jag förtjust får möjligheten att ge igen för gammal ost med hjälp av ett gapskratt (dock ett relativt snällt sådant) rakt upp i era ansikten.
Tänk vad mycket tid ni kommer att spara! Ni kan få er dagliga, eller (om det är att föredra) månatliga mängd av Elvis - utan att behöva riskera en ofrivillig överdos! Och när ni har tröttnat är det bara att lämna bloggen fram tills nästa abstinensanfall - när det nu infinner sig. Är det inte fantastiskt? Mer fritid åt folket!
2010-08-19
Prolog
Efter många tveksamheter, om och men sitter jag slutligen här. Nervöst trevande formulerar jag de allra första raderna, i den här alldeles nyskapade bloggen. Fast ska jag vara riktigt ärlig, skapade och designade jag en första version redan sent igårkväll. Efter några timmars glatt nattligt experimenterande kunde jag roat granska resultatet; något som, med lite god vilja, skulle kunna liknas vid en korsning mellan en zebra och ett par vildvuxet lurviga moonboots i rosa kulör! Min lillasysters enda kommentar var: "Det här är det fulaste jag någonsin sett!".
Vad kan en stackars storasyster säga till sitt försvar? Att vara äldst handlar om att bana vägen för sina småsyskon och framförallt handlar det om risktaganden - risktaganden som inte alltid går riktigt hela vägen hem. Trots både tappra bortförklarings- och ursäktsförsök från min sida, skulle det snart visa sig att endast drastiska förändringar av designen skulle kunna blidka lillasystern i huset och därmed rädda läget.
Jag lovar dyrt och heligt att anlita en bloggstylist när jag, en vacker dag, uppnåt fullkomligt världsherravälde. Tills dess får ni hålla till godo med min, som min lillasyster uttrycker det, tvivelaktiga smak.
Idén till bloggen föddes så sakteliga i somras då jag, i sann soffpotatis-anda, spenderade två veckor i sträck, tittandes på samtliga säsonger av Sex and the City - fram tills dess att mina ögonen blev fyrkantiga. Även om livet nu har återgått till sin normala bana och ögonen återfått sin normala form, så har serien helt klart lämnat bestående avtryck i mitt medvetande. Jag önskar i framtiden bli lite mer awesome, lite mer som Carrie. Jag och Carrie har nämligen en sak gemensamt - vi gillar båda att skriva. Men där slutar också likheterna oss emellan. Visst gillar jag också mode, kläder och skor (fast till skillnad från Carrie, får jag svindel och fula skavsår av höga klackar). Ännu en skillnad mellan mig och Carrie är att jag absolut inte kommer att skriva om sex. Absolut inte nu i alla fall, men vem vet vad som händer i framtiden? Nej, nu tror jag att vi bör lämna det här spåret fortare än kvickt - innan det spårar ur fullständigt...
Med andra ord hade idén till bloggen alltså funnits ett tag, där ser du mamma - min av dig hårt kritiserade period som soffpotatis mynnade trots allt slutligen ut i något produktivt, när jag kom på att det kanske vore roligt att dokumentera min resa från ambitiös plugghäst i Sverige till (s)vettig stallarbetare i Spanien.
Den här bloggen tillägnas min familj och mina vänner, samt naturligtvis även er eventuella, för mig okända, läsare. Troligtvis kommer den här erfarenheten att få en större inverkan på mitt framtida jag än jag i denna stund har förmågan att förutse. Därför upphör jag nu med mitt spekulerande, till förmån för några visdomsord: "Det är vägen som är målet". Låt oss därför njuta av resan tillsammans!
Vad kan en stackars storasyster säga till sitt försvar? Att vara äldst handlar om att bana vägen för sina småsyskon och framförallt handlar det om risktaganden - risktaganden som inte alltid går riktigt hela vägen hem. Trots både tappra bortförklarings- och ursäktsförsök från min sida, skulle det snart visa sig att endast drastiska förändringar av designen skulle kunna blidka lillasystern i huset och därmed rädda läget.
Jag lovar dyrt och heligt att anlita en bloggstylist när jag, en vacker dag, uppnåt fullkomligt världsherravälde. Tills dess får ni hålla till godo med min, som min lillasyster uttrycker det, tvivelaktiga smak.
Idén till bloggen föddes så sakteliga i somras då jag, i sann soffpotatis-anda, spenderade två veckor i sträck, tittandes på samtliga säsonger av Sex and the City - fram tills dess att mina ögonen blev fyrkantiga. Även om livet nu har återgått till sin normala bana och ögonen återfått sin normala form, så har serien helt klart lämnat bestående avtryck i mitt medvetande. Jag önskar i framtiden bli lite mer awesome, lite mer som Carrie. Jag och Carrie har nämligen en sak gemensamt - vi gillar båda att skriva. Men där slutar också likheterna oss emellan. Visst gillar jag också mode, kläder och skor (fast till skillnad från Carrie, får jag svindel och fula skavsår av höga klackar). Ännu en skillnad mellan mig och Carrie är att jag absolut inte kommer att skriva om sex. Absolut inte nu i alla fall, men vem vet vad som händer i framtiden? Nej, nu tror jag att vi bör lämna det här spåret fortare än kvickt - innan det spårar ur fullständigt...
Med andra ord hade idén till bloggen alltså funnits ett tag, där ser du mamma - min av dig hårt kritiserade period som soffpotatis mynnade trots allt slutligen ut i något produktivt, när jag kom på att det kanske vore roligt att dokumentera min resa från ambitiös plugghäst i Sverige till (s)vettig stallarbetare i Spanien.
Den här bloggen tillägnas min familj och mina vänner, samt naturligtvis även er eventuella, för mig okända, läsare. Troligtvis kommer den här erfarenheten att få en större inverkan på mitt framtida jag än jag i denna stund har förmågan att förutse. Därför upphör jag nu med mitt spekulerande, till förmån för några visdomsord: "Det är vägen som är målet". Låt oss därför njuta av resan tillsammans!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)