Vid middagsbordet ikväll försökte jag och pappa summera antalet gånger som jag har kört bil. Det slutade med att att vi kom överrens om att jag kanske har kört omkring tjugo gånger. Därför känns det extra roligt att jag nu i helgen har klarat av att köra på motorvägen och även lite "stadskörning" i Partille.
Helgen spenderades hemma hos Jossan i Partille, med film, mys och fantastiskt sällskap. Därför passade det ju sig bra att passa på att skaffa sig lite extra körvana. Jag fascinerades verkligen av människors mod (dumdristighet) att vistas på gatan som jag kör på. Om de visste vem som satt i bilden, så skulle de förmodligen ha handlat annorlunda...
Dagens bilkörningscitat:
På vägen hem.
Elvis: Att köra bil är som att köra ett rymdskepp.
Pappa: Jasså, du har kört rymdskepp Elvis?
Det var kanske inte riktigt så jag menade. Jag menade det mer så här: att när bilkörningen fungerar så känns den lite så som jag föreställer mig att det måste kännas att sväva runt i den vidsträckta yttrerymden med sitt rymdskepp. Det är en härlig frihetskänsla, måste jag säga! Och det är ju positivt att den redan infinner sig med tanke på att jag har kört bil kanske högst 20 gånger i mitt liv. Och ännu har ingen dött. Fast min italienska polare var allt lite förskräckt när han hörde talas om att jag skall bli bilförare.
Här följer ett utdrag ur min polares mail:
"So you want to become a car driver?? O_O who can now be saved through the streets????????????? this is terrible xD the lives of thousand of people are in danger !!!"
Här har vi inga förutfattade meningar om mitt bilkörande inte!
Fast tills hans försvar skall väl tilläggas: att han också skrev att han tror att jag kommer att klara proven bra. Men det är ju inte lika roligt att framhäva folks goda uttalanden. Det skulle ju fullständigt ruinera min fuck-my-life image, som jag så omsorgsfullt försökt bygga upp - eller är det Bertils påfund det med? Det är mycket möjligt, vem vet?
Imorgon blir det lite valppassning hos grannen och dessutom bär det av till gymmet. Fortsättning på allt följer...
2010-09-26
2010-09-24
Datingfeber
Godmorgon!
Följande konversation hade jag och Bertil denna morgon:
Bertil: "Elvis, du har verkligen förändrats sedan du började träna. Till och med din gångstil har en annan karaktär nu."
Elvis: "Det kan bero på att jag har träningsvärk i benen..."
Sanningen är den att jag redan kan urskilja mina nya bodybuilder muskler - nice!! Något som är mindre trevligt är träningsvärken från det att jag lyckades träna baksidan av låren väldigt bra igår. Lite för bra. Men det hinner lätt försvinna fram tills måndag, då det är dags för nästa fas i mitt träningsprogram - styrketräning (fast jag tjuvstartade ju redan den här veckan - men det behöver ju ingen få reda på). Nu väntar en hel helgs vila. Det är också tydligen viktigt att jag äter mycket protein (så att det finns material för kroppen att bygga muskler av) och undviker kolhydrater (så att fettet på kroppen försvinner). Så inga smörgåsar för mig i helgen. Men lördagsgodis räknas väl inte som kolhydrater, gör det? Jag har inte riktigt koll på vilken mat/godis som innehåller vad. Det man inte vet har man inte ont av - om man nu skulle råka äta något ton med godis i helgen.
Jag tänkte också rapportera lite om vilka nationaliteter som har "läst" bloggen. Jag skriver har "läst" eftersom det bara är svenskar som kan svenska och följdaktligen borde förstå vad jag skriver. Fast ibland är det med obehag som jag konstaterar att inte ens svenskarna förstår mig. Jag borde flytta till Mars. Eller yttre rymden åtminstonne. Inte för att utsikterna för att bli förstådd ökar, men men...
Tillbaka till dagens statistik. Enligt statistiken har människor från dessa länder lyckats komma vilse på internet och plötsligt befunnit sig på min blogg:
Topplistan för vilseledda själar:
1. Sverige
2. Spanien
3. USA
4. Kanada
5. Storbritannien
6. Norge
7. Italien
8. Finland
9. Japan
Väldigt intressant...
Jag tror jag vet vem den stackars vilseledda japanen är i alla fall. Och jag tror jag vet vem som vilseledde denne till att gå in på den här skumma sidan - det var jag! Jag uppmanade en av mina japanska kompisar att besöka sidan och använda google translate. Jag har inte hört något från honom sedan dess. Man kan ju inte låta blir att undra hur google translate översatte mitt blogginnehåll egentligen?
Följande konversation hade jag och Bertil denna morgon:
Bertil: "Elvis, du har verkligen förändrats sedan du började träna. Till och med din gångstil har en annan karaktär nu."
Elvis: "Det kan bero på att jag har träningsvärk i benen..."
Sanningen är den att jag redan kan urskilja mina nya bodybuilder muskler - nice!! Något som är mindre trevligt är träningsvärken från det att jag lyckades träna baksidan av låren väldigt bra igår. Lite för bra. Men det hinner lätt försvinna fram tills måndag, då det är dags för nästa fas i mitt träningsprogram - styrketräning (fast jag tjuvstartade ju redan den här veckan - men det behöver ju ingen få reda på). Nu väntar en hel helgs vila. Det är också tydligen viktigt att jag äter mycket protein (så att det finns material för kroppen att bygga muskler av) och undviker kolhydrater (så att fettet på kroppen försvinner). Så inga smörgåsar för mig i helgen. Men lördagsgodis räknas väl inte som kolhydrater, gör det? Jag har inte riktigt koll på vilken mat/godis som innehåller vad. Det man inte vet har man inte ont av - om man nu skulle råka äta något ton med godis i helgen.
Jag tänkte också rapportera lite om vilka nationaliteter som har "läst" bloggen. Jag skriver har "läst" eftersom det bara är svenskar som kan svenska och följdaktligen borde förstå vad jag skriver. Fast ibland är det med obehag som jag konstaterar att inte ens svenskarna förstår mig. Jag borde flytta till Mars. Eller yttre rymden åtminstonne. Inte för att utsikterna för att bli förstådd ökar, men men...
Tillbaka till dagens statistik. Enligt statistiken har människor från dessa länder lyckats komma vilse på internet och plötsligt befunnit sig på min blogg:
Topplistan för vilseledda själar:
1. Sverige
2. Spanien
3. USA
4. Kanada
5. Storbritannien
6. Norge
7. Italien
8. Finland
9. Japan
Väldigt intressant...
Jag tror jag vet vem den stackars vilseledda japanen är i alla fall. Och jag tror jag vet vem som vilseledde denne till att gå in på den här skumma sidan - det var jag! Jag uppmanade en av mina japanska kompisar att besöka sidan och använda google translate. Jag har inte hört något från honom sedan dess. Man kan ju inte låta blir att undra hur google translate översatte mitt blogginnehåll egentligen?
2010-09-23
Speeddating!
Idag bestämde jag mig för att testa speeddating. Min första dejt började redan innan den första egentliga dejten hade ägt rum, i och med att Bertil plötsligt trädde fram i alla sin prakt - för första gången på ett tag. Han har varit duktig på att hålla sig borta de senaste dagarna eftersom min hjärna varit så upptagen med filosofiska problem och smidandet av planer om hur världsherraväldet skall erövras. Så jag misstänker att han bokade en sista-minuten-resa för att hälsa på Brita och Bertil. Men vänta nu: "vadå hälsa på Brita och Bertil?" - tänker ni förmodligen nu. Jo, det är nämligen så att Brita, min fantastiska vän från Spanien, har i verkligheten faktiskt en bror som heter just Bertil. Gissa om jag skrattade (delvis generat) när jag fick reda på det?
Men imorse var (min) Bertil tillbaka och terroriserade mig. Och jag har en ny plan för att ta över världen - och samtidigt en gång för alla slå Bertil på käften och ge honom vad han tål (inte för att det är mycket, större lipsill får man leta efter, men ändå...). Jo nu när vilda världen för ett tag får återhämta sig innan jag ger mig ut i den igen, så har jag bestämt mig för att börja träna. Träna vad? En både bra och berättigad fråga. Jag tränar inför att ta körkort, vilket kan vara bra att klara av när man rånar banker och planerar att bli nästa bondbrud (fast detta är såklart bara delmål av den lägre graden)... Men det var inte det jag i första hand egentligen tänkte på, var bara tvungen att skryta lite! ^^
Nej, jag har faktiskt börjat gå till gymmet. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här. För Bertil tycker nämligen att man måste vara fullärd bodybuilder innan man ens hunnit sätta sin fot i gymmet. Men i Söndags trotsade jag Bertil för första gången (när det gäller den här frågan i alla fall) och lät min kära granne släpa med mig till gymmet. Och sedan dess har jag redan varit där tre gånger under den här veckan. Det stället börjar nästan kännas som ett andra hem! Känn på den, Bertil (inte Britas bror Bertil alltså - han kan vara lugn, i alla fall när det gäller hotelse från mig!)!
Idag som sagt var, det var väldans vad jag kom bort mig - Bertil är det du, nu igen?, bestämde jag mig för att testa lite speeddating. Första daten blev med underbara Sofia, vi passade på att snacka om allt möjligt medan vi gick igenom tortyrredskapen på gymmet. Mycket trevligt att träffa henne igen, och det lär inte bli sista gången heller. Fast jag är förvånad över att det gick att kommunicera så bra över alla blodisande skrik som hördes från de andra modiga själar som bestämt sig för att utsätta sig för frivillig tortyr, denna vackra hösteftermiddag.
Snart är det dags för nästa "dejt" med Tove och hennes lilla hund. Vi skall ut i skogen och se och vi får se om det finns några svampar kvar, som inte onda grannar redan ätit upp.
Okej, det här inlägget handlar ju inte om speeddating alls ju. Men vad spelar det för roll egentligen? Ingen kan ändå anmäla mig för vilseledande marknadsföring. Jag försöker inte direkt sälja något. Möjligtvis försöker jag lura av er ett par av era pluspoäng som jag samlar på - för att kunna finansiera kampen om att slå Bertil (och för att nå totalt världsherravälde, vilket är min egen lilla hemlighet).
Nu måste jag dra mig utåt och njuta av det fina höstvädret, samt min dejt (som vi precis kom överrens om inte är någon riktig dejt, men allvarligt; hur glamouröst låter det inte?) innan hon blir otålig...
Men imorse var (min) Bertil tillbaka och terroriserade mig. Och jag har en ny plan för att ta över världen - och samtidigt en gång för alla slå Bertil på käften och ge honom vad han tål (inte för att det är mycket, större lipsill får man leta efter, men ändå...). Jo nu när vilda världen för ett tag får återhämta sig innan jag ger mig ut i den igen, så har jag bestämt mig för att börja träna. Träna vad? En både bra och berättigad fråga. Jag tränar inför att ta körkort, vilket kan vara bra att klara av när man rånar banker och planerar att bli nästa bondbrud (fast detta är såklart bara delmål av den lägre graden)... Men det var inte det jag i första hand egentligen tänkte på, var bara tvungen att skryta lite! ^^
Nej, jag har faktiskt börjat gå till gymmet. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här. För Bertil tycker nämligen att man måste vara fullärd bodybuilder innan man ens hunnit sätta sin fot i gymmet. Men i Söndags trotsade jag Bertil för första gången (när det gäller den här frågan i alla fall) och lät min kära granne släpa med mig till gymmet. Och sedan dess har jag redan varit där tre gånger under den här veckan. Det stället börjar nästan kännas som ett andra hem! Känn på den, Bertil (inte Britas bror Bertil alltså - han kan vara lugn, i alla fall när det gäller hotelse från mig!)!
Idag som sagt var, det var väldans vad jag kom bort mig - Bertil är det du, nu igen?, bestämde jag mig för att testa lite speeddating. Första daten blev med underbara Sofia, vi passade på att snacka om allt möjligt medan vi gick igenom tortyrredskapen på gymmet. Mycket trevligt att träffa henne igen, och det lär inte bli sista gången heller. Fast jag är förvånad över att det gick att kommunicera så bra över alla blodisande skrik som hördes från de andra modiga själar som bestämt sig för att utsätta sig för frivillig tortyr, denna vackra hösteftermiddag.
Snart är det dags för nästa "dejt" med Tove och hennes lilla hund. Vi skall ut i skogen och se och vi får se om det finns några svampar kvar, som inte onda grannar redan ätit upp.
Okej, det här inlägget handlar ju inte om speeddating alls ju. Men vad spelar det för roll egentligen? Ingen kan ändå anmäla mig för vilseledande marknadsföring. Jag försöker inte direkt sälja något. Möjligtvis försöker jag lura av er ett par av era pluspoäng som jag samlar på - för att kunna finansiera kampen om att slå Bertil (och för att nå totalt världsherravälde, vilket är min egen lilla hemlighet).
Nu måste jag dra mig utåt och njuta av det fina höstvädret, samt min dejt (som vi precis kom överrens om inte är någon riktig dejt, men allvarligt; hur glamouröst låter det inte?) innan hon blir otålig...
2010-09-17
Epilog
Min första tanke när jag ser tillbaka på de senaste två veckorna är att saker och ting inte riktigt blev som jag hade tänkt mig. Fast vid ännu närmare eftertanke; visste jag ens vad jag ville uppnå med min resa? Svaret är: nej. Precis som med resten av livet, vet vi nog aldrig riktigt vad slutmålet är när vi påbörjar vår resa. För visste vi det skulle vi nog aldrig ha mod nog att påbörja något såpass stort.
Jag förväntade mig en yttre såväl som inre resa som skulle förändra och utveckla mig som person, men jag hade absolut ingen aning om inom vilka områden eller i vilken utsträckning som utvecklingen skulle ske. Nu efteråt inser jag att en stor förändring har skett hos mig när det gäller min syn på omvärlden och mig själv i relation till min omgivning - och detta bara på två veckor.
Det var ute i ödemarken som jag påbörjade min resa mot att för första gången glimtvis se mig själv – sådan som jag en gång var, sådan som jag just i denna stund är, samt sådan som jag en gång i framtiden kan komma att bli. Vad jag också insåg var att alla dessa olika "jag" hänger ihop och är beroende av varandra. Varje val jag gör, varje dag, påverkas av den person jag en gång var samtidigt som de påverkar den person jag i framtiden kommer att bli. Därför är det på tiden att jag börjar ta min egen vilja, mina upplevelser, känslor, talanger och intressen på allvar. Jag kan inte strunta i dem, gör jag det kommer jag att sluta vara jag och istället omvandlas till ingenting. Och man kan inte bygga en framtid och göra någonting av ingenting - det säger ju sig självt.
Det var ute i ödemarken som jag påbörjade min resa mot att för första gången glimtvis se mig själv – sådan som jag en gång var, sådan som jag just i denna stund är, samt sådan som jag en gång i framtiden kan komma att bli. Vad jag också insåg var att alla dessa olika "jag" hänger ihop och är beroende av varandra. Varje val jag gör, varje dag, påverkas av den person jag en gång var samtidigt som de påverkar den person jag i framtiden kommer att bli. Därför är det på tiden att jag börjar ta min egen vilja, mina upplevelser, känslor, talanger och intressen på allvar. Jag kan inte strunta i dem, gör jag det kommer jag att sluta vara jag och istället omvandlas till ingenting. Och man kan inte bygga en framtid och göra någonting av ingenting - det säger ju sig självt.
Under min relativt korta tid i stallet ställdes min självbild på ända. Jag upptäckte att jag alls inte är den fysiskt lata eller svaga person som jag tidigare trott. Det jag upptäckte var att problemet inte var att arbeta fysiskt hårt – det svåra var att finna motivationen i en miljö präglad av dålig stämning.
Tack vare den här upplevelsen har jag nu förstått vikten av att göra det man själv gillar och är menad att göra, inte det andra förväntar sig av en. Därför är jag numera övertygad om att jag kommer att både orka och klara av att gå hur långt som helst – bara jag hittar den väg som jag är menad att gå.
En av anledningarna till att jag ville åka var för att jag hoppades påskynda min väg till att bli mer vuxnen och klokare för att jag på så vis kunna matcha äldre och visare människor. Vad jag istället, till min förvåning, upptäckte var att det viktigaste är att följa sin egen väg och sitt eget hjärta. Jag åkte för att bättre kunna orientera mig fram på andras vägar genom livet. Men istället fann jag att jag måste välja min egen väg att följa.
Tack vare den här upplevelsen har jag nu förstått vikten av att göra det man själv gillar och är menad att göra, inte det andra förväntar sig av en. Därför är jag numera övertygad om att jag kommer att både orka och klara av att gå hur långt som helst – bara jag hittar den väg som jag är menad att gå.
En av anledningarna till att jag ville åka var för att jag hoppades påskynda min väg till att bli mer vuxnen och klokare för att jag på så vis kunna matcha äldre och visare människor. Vad jag istället, till min förvåning, upptäckte var att det viktigaste är att följa sin egen väg och sitt eget hjärta. Jag åkte för att bättre kunna orientera mig fram på andras vägar genom livet. Men istället fann jag att jag måste välja min egen väg att följa.
Jag har länge känt mig onormal och haft svårt att hitta någon tillhörighet någonstans. Nu vet jag varför. Alltför länge har jag slagit följe med andra människor på deras livs vandringar. Jag har känt mig svag och dysfunktionell som inte självständigt kunnat orientera mig med hjälp av deras karta eller klarat deras livsutmaningar.
Nu förstår jag att människorna i min omgivning gör sin resa och har sina talanger och hinder som skall övervinnas. Det är inte meningen att jag skall följa med dem överallt, längs alla stigar. Det är inte meningen att jag skall jämföra mig med dem, och känna mig underlägsen när jag inte klarar av att genomföra deras resa. Vi har alla olika vägar som vi är menade att vandra. Jag har inte den kunskap som krävs för att läsa deras karta – därför att det inte heller är meningen.
Nu förstår jag att människorna i min omgivning gör sin resa och har sina talanger och hinder som skall övervinnas. Det är inte meningen att jag skall följa med dem överallt, längs alla stigar. Det är inte meningen att jag skall jämföra mig med dem, och känna mig underlägsen när jag inte klarar av att genomföra deras resa. Vi har alla olika vägar som vi är menade att vandra. Jag har inte den kunskap som krävs för att läsa deras karta – därför att det inte heller är meningen.
Under min resa fann jag en karta och därmed nyckeln till min egen resa. Även om kartan än så länge är ofullständig och många vägar återstår att utforska, så vet jag nu att vad jag har för intressen, talanger, tankar och vilja – det spelar roll. Det är sådana upptäckter om mig själv som utgör min karta och som kommer att leda mig vidare mot mitt framtida liv och jag...
 |
| Alla har vi vår egen väg att följa |
Angående den nya designen...
...Så kändes det som om det var dags för en lite förändring. Fast jag har ännu inte bestämt mig för om den är bra nog eller inte, men det lär Bertil och jag träta om ett bra tag framöver. Jag hoppas dock att höstlöven, för det är det jag tror att det är, inte i själva verket är knark-löv (typ Cannabis) eller något sådant... Fast å andra sidan skulle jag kunna skylla på designen om bloggen flippar ut...^^
 |
| "Höstträd" i Alicante |
 |
| Lovelace (snodde den från Ida Lagholm) |
2010-09-16
Elvis's Spanish Journey Award
Jag tänkte summera resan på ett lite lättsamt sätt genom att dela ut lite priser till vinnande händelser, citat och personer!
Det klibbigaste citatet:
Brita och Elvis sitter på en mysig pizzeria och avnjuter den första måltiden då Brita plötsligt till Elvis förvåning utbrister: ” Elvis, är det du eller städerskan som har slängt ett tuggummi i toalettholken (på hotellrummet)?
Elvis: Jag kommer inte ihåg, men det är säkert jag. Vill du att jag skall ta bort det, eller?
Brita: Nej, gör inte det jag har kissat på det.
Jag kan nu i efterhand meddela att tuggummit var borta när vi kom hem igen. Städerskan hade varit framme och tagit saken i egna händer.
Skummaste första intrycket:
Både Brita och jag var sjuka när vi anlände till VDC stud.
Elvis, lite hjälpsamt: Säg till om du vill ha smärtstillande (menade alvedon)!
Brita tänker: Hmm, menar hon knark eller?
Mest dysfunktionella uttryck:
På VDC stud har de ett vinnande koncept när det gäller att skrämma nya tjejer till lydnad. Stallägaren sa en variant av detta (för att poängtera att en av hästarna är mycket betydelsefull) och en av stalltjejerna återupprepade hans ord:
”Händer det den här hästen något, blir jag ledsnare än om det skulle hända hans pappa något!”
Britas bästa parodi:
Så här kunde stalltjejen lika gärna ha sagt till oss, enligt Brita:
”Den här vattenflaskan är mer värd än din pappa, Elvis”
Och i hettan kan man faktiskt, sorry pappa, säga att det ligger lite sanning i det. Okej en vattenflaska har ingen själ, till skillnad från en människa. Men i värmen var faktiskt vattenflaskan mer betydelsefull än du farsan. Sorry för det.
Ledsammaste ögonblicket:
Det var när min lilla nalle trillade ned under tåget och vi var tvugna att fara vidare mot Alicante utan honom...
Snällaste personerna:
Alla äldre människor i Spanien. Tack till gamlingarna på tåget som bjöd oss på vin och macka samt tips om hotell i Alicente som kanske skulle ha öppet mitt i natten.
Kyligaste citatet:
Under flygresan hem till Sverige.
Piloten: "Ja mina damer och herrar nu närmare vi oss den tysk-italienska gränsen och vi flyger på en höjd av 1,5 mil över havet. Det är -55 grader här uppe (eller om det var -155 grader, Brita och jag har debatterat flitigt om det)
Brita: "Jaha, nu förstår jag. Det är därför jag fryser så jävligt."
Slemmigaste personerna:
Här är det väldigt svårt att utse någon speciell. Därför går priset till alla spanska killar mellan 15 och 40. Till alla dem som tutade på oss i sina bilar, visslade när vi gick förbi och glodde omotiverat mycket på stranden. Hallå killar, det var roligt första gången. Till slut vill man faktiskt bara spöa skiten ur er.
Britas bästa sömncitat:
1. "Ja, jag skall mocka"
(vilket hade fått mig att skratta om jag inte mitt i natten hade trott på hennes ord, nästan fått hjärtklappning och nästan varit på väg ut i stallet innan jag insåg att hon bara pratade i sömnen.)
2. "Elvis, det var tre främmande tjejer som stod och tittade in genom sovrumsdörren"
De sista dagarna spenderade vi hemma hos ett par muslimska tjejer. På kvällen hade de en massa grannar hemma som de diskuterade med, då det hade skett inbrott i ett par bilar i området. Så om det verkligen var främmande tjejer som spionerade på de två sovande svenska brudarna eller inte - ja det lär vi aldrig få veta.
Det värsta upproret:
Är utan tvekan mitt beslut att stanna hemma från stranden och solskenet för att istället ligga i badkaret på hotellrummet och lyssna på japansk musik hela dagen.
 |
| Vattenflaskan som är mer värd än min pappa ^^ |
 |
| Nalle, precis innan han försvann ned på rälsen... |
 |
| Vi blev bjudna på macka på tåget |
 |
| Trevlig nattlig fönstershopping |
 |
| Coolaste skyltningen |
 |
| Skummaste flygbilden |
2010-09-10
Människor som berövar mig min rätt till mina upplevelser och känslor! - Svar på tal för den som tål min sanning!
Det är extremt tråkigt att känna att jag behöver skriva det här inlägget över huvudtaget. Jag trodde att folk när de blir äldre mognar och lär sig vikten av att respektera andra människors olikheter, upplevelser och känslor. Helt klart är det inte så – nu förstår jag varför världen är som den är!
När jag insåg att jag inte ville ha jobbet var jag snabbt ärlig och kommunicerade med stallägaren och en av tjejerna som jag känner, och som jag för övrigt tycker väldigt bra om (vilket jag också måste skriva). Jag, Brita och stallägaren diskuterade hela situationen och hade ett mycket givande och moget samtal. Vi hade inget otalt och skiljdes åt som vänner - i annat fall får det stå för honom.
Efter vår flytt till Alicante kände jag inget behov av att smutskasta någon eller skriva omotiverade elaka saker om någon eller något. Jag respekterar att den sortens livsstil passar en del människor och känner mig glad att det finns en plats i världen för alla sorters personligheter. Det gör mig däremot besviken att jag inte blir respekterad och bemött med samma ödmjukhet. Ödmjukhet är ju annars något som varenda människa som kommer i kontakt med hästar borde ha lärt sig. Alla framstående ryttarprofiler kännetecknas av just ödmjukhet, det är det som skiljer stjärnorna från medelmåttorna.
Som sagt var jag kände inget behov av att skriva eller säga otrevliga saker om någon person. Jag kände mig bara tacksam över att ha fått chansen att komma till stallet, testa livet där och lära mig nya nyttiga saker om mig själv. Jag kände och känner mig fortfarande också medskyldig till att ha åkt trots att jag var osäker på om det verkligen var det jag ville. Men samtidigt vet man ju aldrig om en livsstil passar en eller inte förrän man har testat. Det hade ju lika gärna kunnat fungera jättebra!
När jag insåg att det hela inte skulle fungera gjorde jag mitt bästa för att slutföra uppgiften på ett så snyggt, schysst och moget sätt som möjligt. Jag kommenterade väl vid något tillfälle på Facebook (när någon av mina vänner frågade) "att det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig”.
Och kort därefter fick jag ett inlägg på min Facebookvägg från en av stalltjejerna (direktcitat):
”Trist dubbelmoral, att få möjlighet att komma till ett fantastiskt ställe där man har möjlighet att lära sig ätte mycket och sen efter 2 dagar vilja åka hem. Borde lära sig att jobba med hästar inte är det samma som att åka på ridläger eller rida sin ponny hemma i skogen. Jobbade över 2år på detta fantastiska ställe och har inget ont att säga om detta. Lärde mig störredelen av det jag kan om hästar och kommer att vara evigt tacksam till Jose Luis som gav mig chansen att jobba för honom. Tycker det är trist att ni sprider negativ fakta om ett så bra ställe!”
Samma tjej skriver också när jag i en Facebooktråd återigen ödmjukt konstaterar att det inte blev som jag hade tänkt mig (direktcitat):
”Vad har ni sagt till människor egentligen?! Ni borde lära er vad ett jobb som hästskötare är, dessutom var ni bara på prov men det blev snabbt klart för oss att ni inte hade vad som krävdes. Dålig attityd, bristande kunskap o intresse och och otroligt omogna. Ni får allt ta och förändra eran verklighetsuppfattning lite om man kommer till ett ställe (eller ber att få komma till ett ställe) så är det väldigt konstigt att man vill åka hem efter två dagar! Som hästskötare har man vanligtvis hand om 10-15 hästar och till dessa hästar mockar man. Ni hade 14 och 11 boxar var. Andra sysslor så som fodring och skötsel av läder tillkommer förstås också. Ridning e inte alltid en självklarhet. Ha en bra semester…”
Eftersom jag inte hade snackat skit om någon eller något, skit snackar jag bara om sådant jag orkar bry mig om, så valde jag att bara ta bort dessa kommentarer. Dessutom raderade jag den här tjejen som vän på Facebook eftersom jag inte har något behov av sådana "vänner".
Anledningar till att inte besvara hennes meddelanden:
1. Jag har inte snackat eller skrivit skit om någon eller något.
2. Min vistelse och avresa där var något mellan mig och arbetsgivaren – och vi löste det tillsammans och skiljdes åt som vänner.
3. Vad jag väljer att säga och skriva till mina vänner angår bara mig. Att försöka beröva mig mina känslor och upplevelser är sorgligt omoget och tyder på en egen inre osäkerhet.
Efter att ha raderat henne får jag ett nytt meddelande från henne:
” Va tog du bort lilla mig?? Kunde inte höra sanningen eller?! ;)”
Här konstaterar jag återigen hur sorgligt det är att en del människor är så trångsynta att de inte ens kan ha förståelse för och acceptera att vi ser på saker olika; ur olika perspektiv. För henne existerar bara en sanning och ingen ödmjukhet. Inte ens den ”blinkande leende gubben” kan kompensera och göra meddelandet lite trevligare, inte när man fått motta sådana oförskämda meddelanden som ovan.
Jag vänder mig inte mot att vi har olika syn på verkligheten, för jag kan förstå hennes synvinkel. Jag vänder mig bara mot att hennes sätt att säga till mig att jag inte har rätten till mina egna upplevelser och känslor, vilket mer än något annat bevisar att det inte är som hon påstår. Det är inte jag som har dålig attityd och det är inte jag som är omogen. Mitt mål med att åka dit var att utvecklas som person, lära mig nya saker och bli en bättre person. Det är rätt uppenbart att jag gjorde rätt som valde att lämna det fiaskot bakom mig. Att stanna på ett ställe där man inte ens får chansen att visa och utveckla sitt hästintresse och helt uppenbart bara utvecklar trångsynthet istället för ödmjukhet vore helt fel för vilken person som helst med ambitioner. Tack vare den här tjejen kan jag lugnt förvissa mig om att jag har fattat helt rätt beslut!
Tack för mig! Ha ett trevligt liv! ;)
När jag insåg att jag inte ville ha jobbet var jag snabbt ärlig och kommunicerade med stallägaren och en av tjejerna som jag känner, och som jag för övrigt tycker väldigt bra om (vilket jag också måste skriva). Jag, Brita och stallägaren diskuterade hela situationen och hade ett mycket givande och moget samtal. Vi hade inget otalt och skiljdes åt som vänner - i annat fall får det stå för honom.
Efter vår flytt till Alicante kände jag inget behov av att smutskasta någon eller skriva omotiverade elaka saker om någon eller något. Jag respekterar att den sortens livsstil passar en del människor och känner mig glad att det finns en plats i världen för alla sorters personligheter. Det gör mig däremot besviken att jag inte blir respekterad och bemött med samma ödmjukhet. Ödmjukhet är ju annars något som varenda människa som kommer i kontakt med hästar borde ha lärt sig. Alla framstående ryttarprofiler kännetecknas av just ödmjukhet, det är det som skiljer stjärnorna från medelmåttorna.
Som sagt var jag kände inget behov av att skriva eller säga otrevliga saker om någon person. Jag kände mig bara tacksam över att ha fått chansen att komma till stallet, testa livet där och lära mig nya nyttiga saker om mig själv. Jag kände och känner mig fortfarande också medskyldig till att ha åkt trots att jag var osäker på om det verkligen var det jag ville. Men samtidigt vet man ju aldrig om en livsstil passar en eller inte förrän man har testat. Det hade ju lika gärna kunnat fungera jättebra!
När jag insåg att det hela inte skulle fungera gjorde jag mitt bästa för att slutföra uppgiften på ett så snyggt, schysst och moget sätt som möjligt. Jag kommenterade väl vid något tillfälle på Facebook (när någon av mina vänner frågade) "att det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig”.
Och kort därefter fick jag ett inlägg på min Facebookvägg från en av stalltjejerna (direktcitat):
”Trist dubbelmoral, att få möjlighet att komma till ett fantastiskt ställe där man har möjlighet att lära sig ätte mycket och sen efter 2 dagar vilja åka hem. Borde lära sig att jobba med hästar inte är det samma som att åka på ridläger eller rida sin ponny hemma i skogen. Jobbade över 2år på detta fantastiska ställe och har inget ont att säga om detta. Lärde mig störredelen av det jag kan om hästar och kommer att vara evigt tacksam till Jose Luis som gav mig chansen att jobba för honom. Tycker det är trist att ni sprider negativ fakta om ett så bra ställe!”
Samma tjej skriver också när jag i en Facebooktråd återigen ödmjukt konstaterar att det inte blev som jag hade tänkt mig (direktcitat):
”Vad har ni sagt till människor egentligen?! Ni borde lära er vad ett jobb som hästskötare är, dessutom var ni bara på prov men det blev snabbt klart för oss att ni inte hade vad som krävdes. Dålig attityd, bristande kunskap o intresse och och otroligt omogna. Ni får allt ta och förändra eran verklighetsuppfattning lite om man kommer till ett ställe (eller ber att få komma till ett ställe) så är det väldigt konstigt att man vill åka hem efter två dagar! Som hästskötare har man vanligtvis hand om 10-15 hästar och till dessa hästar mockar man. Ni hade 14 och 11 boxar var. Andra sysslor så som fodring och skötsel av läder tillkommer förstås också. Ridning e inte alltid en självklarhet. Ha en bra semester…”
Eftersom jag inte hade snackat skit om någon eller något, skit snackar jag bara om sådant jag orkar bry mig om, så valde jag att bara ta bort dessa kommentarer. Dessutom raderade jag den här tjejen som vän på Facebook eftersom jag inte har något behov av sådana "vänner".
Anledningar till att inte besvara hennes meddelanden:
1. Jag har inte snackat eller skrivit skit om någon eller något.
2. Min vistelse och avresa där var något mellan mig och arbetsgivaren – och vi löste det tillsammans och skiljdes åt som vänner.
3. Vad jag väljer att säga och skriva till mina vänner angår bara mig. Att försöka beröva mig mina känslor och upplevelser är sorgligt omoget och tyder på en egen inre osäkerhet.
Efter att ha raderat henne får jag ett nytt meddelande från henne:
” Va tog du bort lilla mig?? Kunde inte höra sanningen eller?! ;)”
Här konstaterar jag återigen hur sorgligt det är att en del människor är så trångsynta att de inte ens kan ha förståelse för och acceptera att vi ser på saker olika; ur olika perspektiv. För henne existerar bara en sanning och ingen ödmjukhet. Inte ens den ”blinkande leende gubben” kan kompensera och göra meddelandet lite trevligare, inte när man fått motta sådana oförskämda meddelanden som ovan.
Jag vänder mig inte mot att vi har olika syn på verkligheten, för jag kan förstå hennes synvinkel. Jag vänder mig bara mot att hennes sätt att säga till mig att jag inte har rätten till mina egna upplevelser och känslor, vilket mer än något annat bevisar att det inte är som hon påstår. Det är inte jag som har dålig attityd och det är inte jag som är omogen. Mitt mål med att åka dit var att utvecklas som person, lära mig nya saker och bli en bättre person. Det är rätt uppenbart att jag gjorde rätt som valde att lämna det fiaskot bakom mig. Att stanna på ett ställe där man inte ens får chansen att visa och utveckla sitt hästintresse och helt uppenbart bara utvecklar trångsynthet istället för ödmjukhet vore helt fel för vilken person som helst med ambitioner. Tack vare den här tjejen kan jag lugnt förvissa mig om att jag har fattat helt rätt beslut!
Tack för mig! Ha ett trevligt liv! ;)
Bakom Kulisserna till ”The sweet Escape” Del: 4
I det föregående inlägget gjorde jag ett försök att på ett ungefär beskriva vår första dag. Jag påstår däremot inte att det är den fullständiga beskrivningen eller den enda sanningen, bara att det är händelseförloppet ur mitt perspektiv. Och jag uppmanar återigen den eller dem som inte har för avsikt att respektera mina upplevelser eller känslor att sluta läsa nu!
Redan andra dagen kände jag att jag hade gjort ett misstag att åka dit. Jag kände att stämningen var dålig, trots att jag gjorde mitt bästa och gick in i det med god attityd så verkade inte mina ansträngningar vara goda nog.
Jag hade förväntat mig att arbetet skulle vara tungt, kanske till och med tyngre än vad det i själva verket var. Men jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så psykiskt påfrestande och svårt att motivera sig. Jag menar, hur god attityd du än har, så blir det omöjligt att behålla den om man inte får någon introduktion och ärlig chans till att förstå exakt hur allting bör skötas och varför. Om man inte får en bild av helheten och varför man förväntas göra olika saker på ett visst sätt är det svårt, rent ut sagt omöjligt, att komma in i arbetet och kunna sköta det på bästa sätt. Att inte få en ärlig chans att förstå och kunna prestera, att försöka improvisera utefter de kunskaper man redan har och sedan aldrig få höra att någonting är bra är oerhört påfrestande. Får man dessutom bara höra att allt är dåligt och aldrig får motta några vänliga eller uppmuntrande ord på vägen – ja, då orkar man helt enkelt inte arbeta så hårt i 14 timmar varje dag. Träningsvärken från dagen innan, ja den tränar man ju bort under dage. Det fysiska var, tvärtemot vad jag trodde, inte det största problemet. Något jag istället upptäckte var att det för mig inte var värt att ha ett jobb som var såpass tufft om inte sammanhållningen fungerade - vilket den inte gjorde. När familjekänslan och sammanhållningen är dysfunktionell – då är det helt enkelt inte värt det. Punkt.
Jag är inte korkad, inte omogen och har inte dålig attityd. Jag vet att jag har brister och att det alltid finns massor att lära sig - man skall inte tro att man någonsin blir fullärd! Men jag måste också få chansen att lära mig. Jag måste kunna få chansen att motivera mig psykiskt till att arbeta hårt. Och en sådan anledning är att man vill gruppens (personalens) bästa, att man vill vara en viktig del i gruppen som bidrar till att trivseln ökar och att arbetet i stallet går framåt. Men när gruppen inte är öppen och mottaglig för den hjälpande hand man försöker erbjuda, då är det ingen idé. Därför valde jag att vara ärlig efter den andra dagen och prata med stallägaren. Jag talade om att jag inte tror att jag är vad han söker efter. För jag är inte den personal han söker efter när jag inte ens får en ärlig chans att lära mig och komma in i arbetet. Efter det gjorde jag mitt bästa och tog hand om mina boxar veckan ut och på lördagen efter avslutad tjänst tog Brita och jag tåget till Alicante, där vi fortfarande befinner oss och kommer att befinna oss fram till måndagen den 13/9-10.
Redan andra dagen kände jag att jag hade gjort ett misstag att åka dit. Jag kände att stämningen var dålig, trots att jag gjorde mitt bästa och gick in i det med god attityd så verkade inte mina ansträngningar vara goda nog.
Jag hade förväntat mig att arbetet skulle vara tungt, kanske till och med tyngre än vad det i själva verket var. Men jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så psykiskt påfrestande och svårt att motivera sig. Jag menar, hur god attityd du än har, så blir det omöjligt att behålla den om man inte får någon introduktion och ärlig chans till att förstå exakt hur allting bör skötas och varför. Om man inte får en bild av helheten och varför man förväntas göra olika saker på ett visst sätt är det svårt, rent ut sagt omöjligt, att komma in i arbetet och kunna sköta det på bästa sätt. Att inte få en ärlig chans att förstå och kunna prestera, att försöka improvisera utefter de kunskaper man redan har och sedan aldrig få höra att någonting är bra är oerhört påfrestande. Får man dessutom bara höra att allt är dåligt och aldrig får motta några vänliga eller uppmuntrande ord på vägen – ja, då orkar man helt enkelt inte arbeta så hårt i 14 timmar varje dag. Träningsvärken från dagen innan, ja den tränar man ju bort under dage. Det fysiska var, tvärtemot vad jag trodde, inte det största problemet. Något jag istället upptäckte var att det för mig inte var värt att ha ett jobb som var såpass tufft om inte sammanhållningen fungerade - vilket den inte gjorde. När familjekänslan och sammanhållningen är dysfunktionell – då är det helt enkelt inte värt det. Punkt.
Jag är inte korkad, inte omogen och har inte dålig attityd. Jag vet att jag har brister och att det alltid finns massor att lära sig - man skall inte tro att man någonsin blir fullärd! Men jag måste också få chansen att lära mig. Jag måste kunna få chansen att motivera mig psykiskt till att arbeta hårt. Och en sådan anledning är att man vill gruppens (personalens) bästa, att man vill vara en viktig del i gruppen som bidrar till att trivseln ökar och att arbetet i stallet går framåt. Men när gruppen inte är öppen och mottaglig för den hjälpande hand man försöker erbjuda, då är det ingen idé. Därför valde jag att vara ärlig efter den andra dagen och prata med stallägaren. Jag talade om att jag inte tror att jag är vad han söker efter. För jag är inte den personal han söker efter när jag inte ens får en ärlig chans att lära mig och komma in i arbetet. Efter det gjorde jag mitt bästa och tog hand om mina boxar veckan ut och på lördagen efter avslutad tjänst tog Brita och jag tåget till Alicante, där vi fortfarande befinner oss och kommer att befinna oss fram till måndagen den 13/9-10.
 |
| Tjurfäktningsarenan |
 |
| En del av mitt stall |
 |
| Utsikt från bilen påväg till Albacete och tåget |
 |
| Vy från bilen påväg mot "byn" Albacete och dess tågstation |
 |
| Utsikt över tjurfäktningsarenan med tillhörande byggnad |
Bakom Kulisserna till ”The sweet Escape” Del: 3
När vi anlände till VDC Stud runt midnatt var vi mycket trötta, Brita och jag, och min feber hade ännu inte gett med sig. Innan vi visades in i vårt hus, gjorde vi en kort rundvandring i stallarna. Överallt möttes vi av nyvaket blinkandes hästögon. Trots att mörkret inte var optimalt för att granska hästar i, kunde jag snabbt konstatera att hästarna var fantastiskt fina!
Efter rundvandringen i stallarna visades vi till vår bostad. Brita och jag inkvarterades i den bostad där praktikanterna huserar under sin fritid; det vill säga de sju timmar då man sover (resterande tid spenderas i stallet). Det första intrycket var att det var extremt dammigt. Jag kunde inte ha i mina nattlinser på grund av att dammet skavde i ögonen. Vi hittade ett par filtar och lade oss för att sova i ett av sovrummen. Den hårda våningssängen i trä påminde mig starkt om de trevliga ridlägerveckor som jag tidigare upplevt under barndomen.
Luften i vårt rum var kvavt och varmt den natten, trots det öppna fönstret och jag sov oroligt. Jag svettades och kallsvettades om vartannat under min filt.
När klockan ringde vid halv åtta följande morgon gick vi upp för att klä på oss våra stallkläder, vilket tog längre tid än väntat eftersom allting var en enda röra i min resväska. Sedan svalde jag snabbt ett par värktabletter för att slippa känna av febern, som dessvärre inte hade förbättrats det minsta över natten.
Vi fodrade hästarna ungefär mellan klockan åtta och nio och efter det var det dags för en halvtimmes frukost.
Efter frukosten mådde jag fortfarande, trots tabletter, inte bra men tänkte att det vore oseriöst (inte min stil) att tala om att jag inte var i skick att mocka mina fjorton boxar, så jag bestämde mig för att bita ihop och bara göra mitt bästa, det brukar vara bra nog. Om jag inte gjorde ett försök skulle ju någon annan som också hade hemskt mycket att göra vara tvungen att göra mitt jobb, vilket jag naturligtvis inte ville. Jag ville hjälpa – inte stjälpa. Därför kämpade jag på så gott jag kunde, gjorde jobbet så snabbt jag orkade och så noggrant som möjligt. Arbetet försvårades av att hingstarna stod i boxarna och en del tog sig gärna en liten tugga av mig – mest på lek – men trots det var man ju tvungen att hålla ett vakande öga på dem. Ansträngningen tillsammans med febern gjorde att jag mådde allt sämre för varje box jag mockade, men trots det så lyckades jag på något vis genomlida prövningen fram tills lunchdags, vid tretiden. Brita och jag hann precis lära oss att tända spisen, laga mat och äta under vår lunchrast, som varade en timme, innan det var dags att svälja ytterligare ett par tabletter och gå ut i stallet och mocka klart, spåna boxar och sopa stallgången.
Mellan fyra på eftermiddagen och tio på kvällen skötte jag hästar; borstade, kratsade hovar, lindade ben, longerade lite grand och allra sist kvällsfodrade vi.
Sammanfattningsvis var den första dagen för min del en lång plåga, höljd i feberdimma, där jag dessutom kände mig bortkommen och hela tiden fick ställa frågor som kändes fåniga att behöva ställa, då jag trots allt inte började med hästar häromdagen.
En handbok om hur de hade velat ha allting hade inte varit fel, eller åtminstone en ordentlig introduktion. Alla har sina egna åsikter om hur hästar skall skötas. Enligt mig så finns det inga direkta rätt eller fel så länge djuren mår bra och allting sköts så att varken djur eller människor hamnar i riskzonen på något sätt. Men det är svårt att göra ”rätt” i ett främmande stall när man inte får någon förklaring eller introduktion som säger att: ”så här gör vi på det här stället, därför att…”.
Istället försökte jag trösta mig med att det är naturligt att första dagen på ett jobb är lite rörigt och att alla människor känner sig lite bortkommna i början, men att det alltid brukar bli bättre med tiden...
Efter rundvandringen i stallarna visades vi till vår bostad. Brita och jag inkvarterades i den bostad där praktikanterna huserar under sin fritid; det vill säga de sju timmar då man sover (resterande tid spenderas i stallet). Det första intrycket var att det var extremt dammigt. Jag kunde inte ha i mina nattlinser på grund av att dammet skavde i ögonen. Vi hittade ett par filtar och lade oss för att sova i ett av sovrummen. Den hårda våningssängen i trä påminde mig starkt om de trevliga ridlägerveckor som jag tidigare upplevt under barndomen.
Luften i vårt rum var kvavt och varmt den natten, trots det öppna fönstret och jag sov oroligt. Jag svettades och kallsvettades om vartannat under min filt.
När klockan ringde vid halv åtta följande morgon gick vi upp för att klä på oss våra stallkläder, vilket tog längre tid än väntat eftersom allting var en enda röra i min resväska. Sedan svalde jag snabbt ett par värktabletter för att slippa känna av febern, som dessvärre inte hade förbättrats det minsta över natten.
Vi fodrade hästarna ungefär mellan klockan åtta och nio och efter det var det dags för en halvtimmes frukost.
Efter frukosten mådde jag fortfarande, trots tabletter, inte bra men tänkte att det vore oseriöst (inte min stil) att tala om att jag inte var i skick att mocka mina fjorton boxar, så jag bestämde mig för att bita ihop och bara göra mitt bästa, det brukar vara bra nog. Om jag inte gjorde ett försök skulle ju någon annan som också hade hemskt mycket att göra vara tvungen att göra mitt jobb, vilket jag naturligtvis inte ville. Jag ville hjälpa – inte stjälpa. Därför kämpade jag på så gott jag kunde, gjorde jobbet så snabbt jag orkade och så noggrant som möjligt. Arbetet försvårades av att hingstarna stod i boxarna och en del tog sig gärna en liten tugga av mig – mest på lek – men trots det var man ju tvungen att hålla ett vakande öga på dem. Ansträngningen tillsammans med febern gjorde att jag mådde allt sämre för varje box jag mockade, men trots det så lyckades jag på något vis genomlida prövningen fram tills lunchdags, vid tretiden. Brita och jag hann precis lära oss att tända spisen, laga mat och äta under vår lunchrast, som varade en timme, innan det var dags att svälja ytterligare ett par tabletter och gå ut i stallet och mocka klart, spåna boxar och sopa stallgången.
Mellan fyra på eftermiddagen och tio på kvällen skötte jag hästar; borstade, kratsade hovar, lindade ben, longerade lite grand och allra sist kvällsfodrade vi.
Sammanfattningsvis var den första dagen för min del en lång plåga, höljd i feberdimma, där jag dessutom kände mig bortkommen och hela tiden fick ställa frågor som kändes fåniga att behöva ställa, då jag trots allt inte började med hästar häromdagen.
En handbok om hur de hade velat ha allting hade inte varit fel, eller åtminstone en ordentlig introduktion. Alla har sina egna åsikter om hur hästar skall skötas. Enligt mig så finns det inga direkta rätt eller fel så länge djuren mår bra och allting sköts så att varken djur eller människor hamnar i riskzonen på något sätt. Men det är svårt att göra ”rätt” i ett främmande stall när man inte får någon förklaring eller introduktion som säger att: ”så här gör vi på det här stället, därför att…”.
Istället försökte jag trösta mig med att det är naturligt att första dagen på ett jobb är lite rörigt och att alla människor känner sig lite bortkommna i början, men att det alltid brukar bli bättre med tiden...
 |
| Min favorithäst |
Bakom kulisserna till ”The sweet Escape” Del:2
Anledningen till att jag bestämde mig för att chansa och åka till VDC Stud i Spanien var först och främst på grund av att jag är en, för tillfället, förvirrad arbetslös student, som var sugen på att utvecklas som person och som trodde att lite utlandsäventyr var det absolut mest utvecklande man kunde ta sig för. Dessutom är hästar något jag hållit på med i hela mitt liv och jag har tränat mycket dressyr innan och har mycket kunskap inom området.
Under helgen innan min avfärd (27-29/8) insjuknade jag, precis som vanligt över min födelsedag, i ett influensaliknande tillstånd. Helst av allt hade jag velat ligga orörlig i sängen med en varm kopp te på måndagen, dagen för min avfärd. Men istället svalde jag några värktabletter och satte mig på planet till Alicante. Sanningen är den att jag i mitt feberdimmiga tillstånd redan då undrade om jag verkligen hade fattat ett bra beslut, men spänningen och den fantastiska utsikten från flygplansfönstret fick mig att tillfälligt glömma all tvivel. Resan gick bra och väl på flygplatsen hittade jag snabbt stallägaren, som vi kan kalla honom. Där tillsammans med honom fann jag också till min förvåning en annan tjej: Brita. Det visade sig att vi var tre tjejer som skulle testjobba i fyra veckor. Det var jag och Brita, och en annan tjej från Stockholm som skulle komma att anlända först ett par dagar senare.
Till en början kändes beskrivningen av att vi var tre som skulle, som jag uppfattade det, typ ”tävla” om arbetet lite obehaglig. Och jag såg bilden framför mig hur jag fick utföra uppgifter för att sedan gå in i ett mörkt rum, fram till skrivbordet, för att slutligen kanske få sparken av – Anna Anka! Sedan kändes tanken mest skrattretande och som en kul historia med tanke på bloggen. Min varningsklocka började först på allvar ringa när stallägaren förklarade att om man inte verkligen har en verkligt stark passion för hästar så kommer man att bli olycklig på gården. Nu efteråt kan jag tycka att det bara handlar om att man måste vara tillräckligt dum för att låta sig utnyttjas på det viset – annars om man är smart nog för att inse sin belägenhet – då blir man olycklig. Vilket också blev fallet för mig. Man kan beskylla mig för mycket, men dum är jag absolut inte. Jag har inte heller dålig attityd och jag är inte oambitiös, okunnig eller omogen. Påstår man det har man stora problem eller åtminstonne mycket dålig människokännedom.
Medan vi alltjämt närmade oss gården kände jag hur den skräckblandade förtjusningen alltmer övergick i rent obehag. Med risk för att låta lite överdramatisk: där ute skulle ingen kunna höra mig skrika…
Under helgen innan min avfärd (27-29/8) insjuknade jag, precis som vanligt över min födelsedag, i ett influensaliknande tillstånd. Helst av allt hade jag velat ligga orörlig i sängen med en varm kopp te på måndagen, dagen för min avfärd. Men istället svalde jag några värktabletter och satte mig på planet till Alicante. Sanningen är den att jag i mitt feberdimmiga tillstånd redan då undrade om jag verkligen hade fattat ett bra beslut, men spänningen och den fantastiska utsikten från flygplansfönstret fick mig att tillfälligt glömma all tvivel. Resan gick bra och väl på flygplatsen hittade jag snabbt stallägaren, som vi kan kalla honom. Där tillsammans med honom fann jag också till min förvåning en annan tjej: Brita. Det visade sig att vi var tre tjejer som skulle testjobba i fyra veckor. Det var jag och Brita, och en annan tjej från Stockholm som skulle komma att anlända först ett par dagar senare.
Till en början kändes beskrivningen av att vi var tre som skulle, som jag uppfattade det, typ ”tävla” om arbetet lite obehaglig. Och jag såg bilden framför mig hur jag fick utföra uppgifter för att sedan gå in i ett mörkt rum, fram till skrivbordet, för att slutligen kanske få sparken av – Anna Anka! Sedan kändes tanken mest skrattretande och som en kul historia med tanke på bloggen. Min varningsklocka började först på allvar ringa när stallägaren förklarade att om man inte verkligen har en verkligt stark passion för hästar så kommer man att bli olycklig på gården. Nu efteråt kan jag tycka att det bara handlar om att man måste vara tillräckligt dum för att låta sig utnyttjas på det viset – annars om man är smart nog för att inse sin belägenhet – då blir man olycklig. Vilket också blev fallet för mig. Man kan beskylla mig för mycket, men dum är jag absolut inte. Jag har inte heller dålig attityd och jag är inte oambitiös, okunnig eller omogen. Påstår man det har man stora problem eller åtminstonne mycket dålig människokännedom.
Medan vi alltjämt närmade oss gården kände jag hur den skräckblandade förtjusningen alltmer övergick i rent obehag. Med risk för att låta lite överdramatisk: där ute skulle ingen kunna höra mig skrika…
 |
| Middagen bestående av mask (?), redan här borde man bli misstänksam... |
 |
| Här ute kan ingen höra dig skrika... |
Bakom kulisserna till ”The sweet Escape” Del:1
Så varför ”flydde” vi från provanställningen på VDC Stud? Alla som känner mig, vet att jag kämpar in i det längsta och inte tenderar att ge upp i första taget. En liten förklaring vore kanske därför på sin plats. Jag tror nu att jag har lyckats samla mig tillräckligt, för att kunna skriva ned mina tankar kring den senaste veckan och därmed förpassa den till det förflutna - för gott.
I skrivandets stund ligger jag här i min säng i hotellrummet, genom den öppna balkongdörren, burna av den ljumma medelhavsbrisen, strömmar stadsljuden in i rummet och gör mig sällskap. Vi har det bara fint här i Alicante, men mina tankar maler i ärlighetens namn på. Kanske kan jag lättare få stopp på dem, eller åtminstone hejda deras framfart om jag skriver ned hela historien från början till slut, även om den ännu inte är just det; slut.
Vi börjar från början. Utan ironi, även om det kommer att bli svårt – i vanliga fall älskar jag att överdramatisera lite. Men nu kommer jag att vara sanningsenlig. Skriva helt utan överdrifter - fast å andra sidan tänker jag heller inte censurera någonting för någon eventuell läsares skull. Det finns aldrig en absolut sanning, bara en massa olika synvinklar på olika händelser. Möjligtvis kan man närma sig en absolut sanning om man slår ihop alla synvinklar som finns. Därför skall vi komma ihåg att den berättelse som följer är historia helt ur min synvinkel. Den är rätt och slätt min upplevelse och mina känslor, man kan varken säga att jag har rätt eller fel. Med andra ord: Det är min historia, tycker du inte om den; läs inte! Jag tänker inte tvinga på någon mina åsikter eller upplevelser och jag förväntar mig samma respekt, acceptans och mognad tillbaka! Vad jag väljer att säga och skriva om den här upplevelsen är med andra ord helt upp till mig, ingen annan har med det att göra, så länge jag inte tvingar på andra människor mina åsikter, vilket jag inte heller har för avsikt att göra, eftersom det vore uppriktigt sagt omoget.
Fortsättning följer…
En bild ur mitt perspektiv
I skrivandets stund ligger jag här i min säng i hotellrummet, genom den öppna balkongdörren, burna av den ljumma medelhavsbrisen, strömmar stadsljuden in i rummet och gör mig sällskap. Vi har det bara fint här i Alicante, men mina tankar maler i ärlighetens namn på. Kanske kan jag lättare få stopp på dem, eller åtminstone hejda deras framfart om jag skriver ned hela historien från början till slut, även om den ännu inte är just det; slut.
Vi börjar från början. Utan ironi, även om det kommer att bli svårt – i vanliga fall älskar jag att överdramatisera lite. Men nu kommer jag att vara sanningsenlig. Skriva helt utan överdrifter - fast å andra sidan tänker jag heller inte censurera någonting för någon eventuell läsares skull. Det finns aldrig en absolut sanning, bara en massa olika synvinklar på olika händelser. Möjligtvis kan man närma sig en absolut sanning om man slår ihop alla synvinklar som finns. Därför skall vi komma ihåg att den berättelse som följer är historia helt ur min synvinkel. Den är rätt och slätt min upplevelse och mina känslor, man kan varken säga att jag har rätt eller fel. Med andra ord: Det är min historia, tycker du inte om den; läs inte! Jag tänker inte tvinga på någon mina åsikter eller upplevelser och jag förväntar mig samma respekt, acceptans och mognad tillbaka! Vad jag väljer att säga och skriva om den här upplevelsen är med andra ord helt upp till mig, ingen annan har med det att göra, så länge jag inte tvingar på andra människor mina åsikter, vilket jag inte heller har för avsikt att göra, eftersom det vore uppriktigt sagt omoget.
Fortsättning följer…
En bild ur mitt perspektiv
2010-09-05
Alicante & Honeymoon
 |
| Detta blir vårt nya vatten! |
Idag bestämde vi oss, Brita och jag, för att spendera vår första Honeymoon-dag, runtspatserandes i Alicante. Snabbt visade det sig att bad och glass var en strålande idé - precis som solen denna underbara 34-gradiga varma sommardag (eller skall vi säga höstdag?).
 |
| Här låg vi och guppade idag i det 27-gradiga vattnet, Brita och jag! |
 |
| Dagens glass (lägg märke till damen som står och glor ilsket på mig - undrar om hon är medlem i viktväktarna? Faktum är att jag skulle behöva en personlig viktväkare just nu. Här i spanien finns ingen vass att göma sig i på stranden - tyvärr. Jag får se till att börja träna mer när jag kommer hem. Tills dess kan viktväktartanterna få glo ilsket bäst de vill! Eller vad säger du Brita? |
 |
| Brita var lika olydig hon. Här äter också hon glass; jordgubbe och choklad! |
 |
| Alicantes hamn - fotot är plikttroget tagen för din skull pappa! |
2010-09-04
The Sweet Escape
Kort sagt: Ingenting blev riktigt så som planerat, inte för att jag hade planerat så mycket - men ändå.
Just nu befinner jag mig i hotell-lobbyn i Alicante, inte ute i ödemarken, i stallet där vi borde ha varit, sött sovande vid det här laget. Detta till följd av att vi efter fem dagar flydde därifrån.^^ Men resten av historien får jag ta, när jag sovit ut. Vi har precis sprungit runt i Alicante och letat efter ett hotellrum...
Just nu befinner jag mig i hotell-lobbyn i Alicante, inte ute i ödemarken, i stallet där vi borde ha varit, sött sovande vid det här laget. Detta till följd av att vi efter fem dagar flydde därifrån.^^ Men resten av historien får jag ta, när jag sovit ut. Vi har precis sprungit runt i Alicante och letat efter ett hotellrum...
Min polare Brita och jag blev hungriga, och tog med lite hästskit från stallet, YUMMI!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)