Epilog

Min första tanke när jag ser tillbaka på de senaste två veckorna är att saker och ting inte riktigt blev som jag hade tänkt mig. Fast vid ännu närmare eftertanke; visste jag ens vad jag ville uppnå med min resa? Svaret är: nej. Precis som med resten av livet, vet vi nog aldrig riktigt vad slutmålet är när vi påbörjar vår resa.  För visste vi det skulle vi nog aldrig ha mod nog att påbörja något såpass stort.

Jag förväntade mig en yttre såväl som inre resa som skulle förändra och utveckla mig som person, men jag hade absolut ingen aning om inom vilka områden eller i vilken utsträckning som utvecklingen skulle ske. Nu efteråt inser jag att en stor förändring har skett hos mig när det gäller min syn på omvärlden och mig själv i relation till min omgivning - och detta bara på två veckor.

Det var ute i ödemarken som jag påbörjade min resa mot att för första gången glimtvis se mig själv – sådan som jag en gång var, sådan som jag just i denna stund är, samt sådan som jag en gång i framtiden kan komma att bli. Vad jag också insåg var att alla dessa olika "jag" hänger ihop och är beroende av varandra. Varje val jag gör, varje dag, påverkas av den person jag en gång var samtidigt som de påverkar den person jag i framtiden kommer att bli. Därför är det på tiden att jag börjar ta min egen vilja, mina upplevelser, känslor, talanger och intressen på allvar. Jag kan inte strunta i dem, gör jag det kommer jag att sluta vara jag och istället omvandlas till ingenting. Och man kan inte bygga en framtid och göra någonting av ingenting - det säger ju sig självt.

Under min relativt korta tid i stallet ställdes min självbild på ända. Jag upptäckte att jag alls inte är den fysiskt lata eller svaga person som jag tidigare trott. Det jag upptäckte var att problemet inte var att arbeta fysiskt hårt – det svåra var att finna motivationen i en miljö präglad av dålig stämning.
Tack vare den här upplevelsen har jag nu förstått vikten av att göra det man själv gillar och är menad att göra, inte det andra förväntar sig av en. Därför är jag numera övertygad om att jag kommer att både orka och klara av att gå hur långt som helst – bara jag hittar den väg som jag är menad att gå.
En av anledningarna till att jag ville åka var för att jag hoppades påskynda min väg till att bli mer vuxnen och klokare för att jag på så vis kunna matcha äldre och visare människor. Vad jag istället, till min förvåning, upptäckte var att det viktigaste är att följa sin egen väg och sitt eget hjärta. Jag åkte för att bättre kunna orientera mig fram på andras vägar genom livet. Men istället fann jag att jag måste välja min egen väg att följa.

Jag har länge känt mig onormal och haft svårt att hitta någon tillhörighet någonstans. Nu vet jag varför. Alltför länge har jag slagit följe med andra människor på deras livs vandringar. Jag har känt mig svag och dysfunktionell som inte självständigt kunnat orientera mig med hjälp av deras karta eller klarat deras livsutmaningar.

Nu förstår jag att människorna i min omgivning gör sin resa och har sina talanger och hinder som skall övervinnas. Det är inte meningen att jag skall följa med dem överallt, längs alla stigar. Det är inte meningen att jag skall jämföra mig med dem, och känna mig underlägsen när jag inte klarar av att genomföra deras resa. Vi har alla olika vägar som vi är menade att vandra. Jag har inte den kunskap som krävs för att läsa deras karta – därför att det inte heller är meningen.

Under min resa fann jag en karta och därmed nyckeln till min egen resa. Även om kartan än så länge är ofullständig och många vägar återstår att utforska, så vet jag nu att vad jag har för intressen, talanger, tankar och vilja – det spelar roll. Det är sådana upptäckter om mig själv som utgör min karta och som kommer att leda mig vidare mot mitt framtida liv och jag...  

Alla har vi vår egen väg att följa