Igår när pappa kom hem gjorde vi en gemensam operation av den glupska Scannern - och vi lyckades få ut kvittot oskatt! Ibland älskar man lilla pappsen, mer än vanligt. Vilken lättnad det var, haha...
Idag när jag vaknade upp och hade fått mer än tillräckligt av min skönhetssömn, kunde jag inte låta bli att tänka lite på framtiden (trots att jag lovat mamma att inte grubbla över det innan jul - sorry morsan ;P). Jag insåg plötsligt att jag gått från besvikelse över hur min resa slutade till att faktiskt börja känna mig förväntansfull och glad inför framtiden igen.
Jag har befunnit mig ett par veckors tomrum då jag bara varit hemma, tittat på Tv-serier, läst böcker, fixat med mitt puzzel och lagat mat och varit allmänt osocial. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det här tomrummet och vart jag skulle börja igen. Men nu har jag förstått att tomrummet snarare är en vän än en fiende. För ur tomrummet kan ett nytt liv försiktigt byggas upp, ja en helt ny livsstil om man skulle vilja det. Det är inte tomrummet som är problemet - problemet är vad man tänker om det. Jag har hur mycket tid som helst för tillfället och nu har jag faktiskt den fantastiska chansen att börja fylla mitt tomrum med saker som jag är intresserad av och som känns rätt för mig. Med andra ord kan en nystart kännas svår, men den är egentligen mer en möjlighet än något annat.
Vetskapen om ovissheten inför framtiden känns plötsligt helt okej, mer än okej i själva verket. Det känns rentav spännande. Ännu har jag ingenting bestämt men jag vet att mitt undermedvetna jobbar på en massa planer.
Jag kan ju avslöja att jag inom den närmaste tiden planerar att bygga upp min kondition igen (att vara så stilla i två månader är ingen hitt för musklerna kan jag tala om) och så tänker jag såklart söka jobb också. Och så saknar jag att träffa alla kompisar och bara ha någon att skratta med... ;)
Längre fram vill jag såklart börja plugga och kanske, kanske ge mig ut på något nytt äventyr.
Vi får se helt enkelt. Nu skall det lagas lite mat.
Ciao, Ciao! ;)
