6 timmar...

Godmorgon allihopa!

Nu är det bara sex timmar kvar tills jag står på landvetter flygplats. Och, om jag inte är ute och cyklar (vilket jag inte tror, sitter ju här i sängen) ca 38 timmar tills jag landar i Auckland. Av den händelse att jag kanske räknar lite fel så kan jag tala om faktan för er och ni kan göra matematiken. Så här ligger det till: på fredag klockan tio på kvällen svensk tid landar jag på Aucklands flygplats. Nya Zeeländsk tid landar jag klockan tio på lördag morgon. Så vi får planera lite inför framtida skypesamtal med tanke på tidsskillnaden, haha. Men allt man vill kommer att fungera! ;)

Det är tur att lillasyster är hemma, jag hade inte orkat vara ensam hela dagen. Jag känner att det här verkligen är ett väldigt litet steg för mänskligheten men ett enormt steg för mig. Jag känner mig inte riktigt i balans, men det är väl som med sjösjuka - man vänjer sig. Annars får jag väl, hur lite det än är min stil, leta upp en bar på flygplatsen eller något, haha.

Nej, nu skall jag sluta tjata, jag lovar. Tänkte faktiskt bara skriva att det är frukostdags och sedan väcker jag nog lillmonstret så att hon kan sysselsätta mig med något roligt.

Ciao, Ciao! ;)

1 dag, imorgon bär det alltså av...

Jag hinner inte skriva så jättemycket just nu. Jag håller på att packa och slå in presenter till familjen. Jag är väl både trött och nervös för jag slog nyss in en present utan att skriva i boken (som jag hade tänkt mig) och nu kan jag inte slita upp paketet för att göra om det - för det var det sista pappret jag hade kvar. Grrr...
Men annars går det rätt bra med packningen. Har också checkat in och skrivit ut mitt boarding-card på internet och jag är verkligen på G nu.

Idag gjorde mamma ett snyggt uttalande tyckte jag. Hon sade: "Elvis du har blivit smalare, du är kurvigare nu". Hm, blondheten är på topp. Men det är därför jag älskar henne.

Det här är sista gången jag skriver på min bärbara innan jag har kommit fram till Nya Zeeland, nu har det blivit dags för den att rengöras och inta första parkett i handbagaget. Förmodligen skriver jag inget mer nu förrän på lördag tidigast, men vi får se.

Ciao, Ciao! ;)

2 dagar...

Jag har precis varit ute och testat mitt nya macro-objektiv. Det märks att bilderna i framtiden kommer att bli jättefina. Fast än så länge får jag nöja mig med att konstatera att pengar må kunna köpa en lycka (i form av ett nytt objektiv) för en stund, men kunskapen att kunna ta bra bilder - det köper man inte för pengar, haha. Men jag är lika glad ändå. Jag ser verkligen fram emot att träna nu när förutsättningarna för bra fotografier finns.

Imorse blev jag jätteglad när jag hittade ett litet email från min värdmamma i inkorgen. Hon berättade att de ser fram emot min ankomst och att barnen är i full färd med att rita skyltar som de skall hålla upp på flygplatsen. Hon berättade också att de ägnade gårdagen åt att fixa i ordning mitt rum och att de vill att jag skall känna mig hemma och som en riktig familjemedlem. Det var väldigt fint skrivet och jag blev verkligen jätteglad.

Solen skiner och allting känns toppenbra, helt enkelt. Om en stund plaskar jag ned till busshållplatsen för att möta Karro. Och innan dess skall jag börja packa lite och fixa det sista. Det känns litegrand som när man skulle göra det sista på en uppsats i skolan, jag blir lite nervös att jag glömt någon viktig detalj som gör att slutresultatet faller platt. Det tar helt enkelt lite emot att färdigställa. Fast jag vet att det, precis som när man skrev uppsats, kommer att infinna sig en lättnadens känsla då allting är färdigpackat. Då kan jag slappna av litegrand och berömma mig själv, ordentligt.

Ciao, Ciao! ;)

3 dagar...

Vilken dag! Solen sken och höstlöven kastade glada leenden över hela Göteborg. Och som om det inte vore bra nog spenderades den här måndagen på café i glada vänners sällskap. Tiden bara rann förbi - det blev lyckat på det där oväntade härliga, nästan magiska, sättet. Jag brukar inte sammanföra gamla och nya vänner, var lite rädd för att det skulle bli obekvämt och kännas stelt. Men jag hade inte behövt oroa mig, det var underbart att träffa er alla och känna hur bra vi kom överrens. Efter att ha fått ta emot all er härliga energi är jag nu redo för allt - jag skulle till och med kunna erövra världen en sådan här dag.

Nu får jag inte glömma att berätta att jag idag äntligen fick köpt ett nytt macro-objektiv (efter en veckas övervägande)! Och imorgon får jag hem mitt vidvinkelobjektiv, så nu är jag redo att dokumentera min resa på allvar! Det skall bli så spännande...

Glöm nu inte att jag alltid finns här på internet, endast några musklick bort. Och när jag kommer tillbaka är min förhoppning att vi återigen kan samlas och att ni då vill berätta allt om vad ni varit med om under året som gått och i vilken riktning i livet ni är på väg. Jag ser också fram emot att kunna dela med mig av mina nya historier, visdomsord och fotografier från mitt år på andra sidan jordklotet.

Ciao, Ciao! ;) 

Pandora Hearts

Idag såg jag, som den lilla manganörd i illa dold förklädnad jag egentligen är, klart den jättefina serien Pandora Hearts tillsammans med syrran min. Den är så fin och även om animen är avslutad så fortsätter berättelsen i serieform - jag får nog ta och läsa fortsättningen på internet (trots att jag inte följer någon annan manga på det sättet får det nog bli ett undantag i det här fallet). Jag har aldrig sett mig själv som en som är speciellt insnöad på någonting alls. Men på senare tid har jag insett att jag visst är riktigt nördig när det kommer till människans själsliga utveckling (jag tror det är det man borde kalla det). Och det vackra med Pandora Hearts är att det är lika tydligt som ett slag i ansiktet att den handlar om den inre resan förklädd till en vacker historia - det är i alla fall det jag inbillar (?) mig. Ibland blir jag rädd att det vackraste jag vet endast är illusioner, budskap sprungna ur förmågan att se symboler som aldrig existerat från första början. Det skulle betyda att det som jag bryr mig om mest av allt och att det som verkar mer upplyftande än allt annat plötsligt slets ifrån mig - och jag skulle helt enkelt vara en nörd av ingenting...

Hur som helst kommer jag att sakna min systers och mina mangastunder, filosofi-snack med mamma, att förfäras över pappas dryghet, att vara med alla härliga kompisar och att bara sitta och tänka i mitt eget rum - obekymrad av omvärlden. Men det jag kommer att sakna mest av allt är att helt lugnt kunna vandra runt iförd endast pyjamas dygnet runt. Så nu kan ni förmodligen gissa vad jag kommer att ha på mig fram tills på torsdag? Bara för att jag kan...

Resfeber

Jag roade mig just med att titta på min flyginformation - och jag tror just att jag fick resfeber!

Klockan fem över halv fem på torsdag lyfter vi från Landvetter flygplats och två timmar och fem minuter senare är det beräknat att vi skall landa på Heathrow. Där väntar jag tills klockan fem över nio på kvällen då jag går ombord på ett nytt plan. Efter tolv timmar och femton minuter mellanlandar vi i Hongkong och efter att vi har tankat där är det bara tio timmar och femtio minuter kvar tills vi landar i Auckland. Och där väntar min värdfamilj på mig, med mobiltelefonerna i beredskap utifall att jag skulle behöva nå dem, det har min värdmamma försäkrat mig om. Det här skall nog gå bra! ;)

4 dagar...

Tiden, läs helgen som snart passerat, gick fortare än jag beräknat. Jag hade en massa saker som jag tänkt mig att få gjort, men ännu kvarstår det så mycket på min att-göra-lista. I fredags firade jag med mina arbetskamrater, igår träffade jag underbara Becci och på kvällen hade jag, mamma, pappa och Lina-linslus en mysig god middag tillsammans.

Idag har jag snart skrivit klart min packlista, fikat lite med farmor och farfar och jag tror också att jag börjar bestämma mig för vilka objektiv jag skall köpa i stan imorgon. Det kommer att bli ett vidvinkel så att jag kan fotografera landskap och ett objektiv för macro- och porträttfotografering. Jag har fått låna ett objektiv  av pappa som har zoom och som fungerar för sport, djur och natur - med andra ord motiv i rörelse. Efter mitt inköp imorgon kommer jag ha en rätt skapligt komplett fotoutrustning. Sedan är jag äntligen redo att fila på min utveckling som fotograf - det skall bli så roligt!

Dagarna som kommer i veckan kommer säkerligen också att gå alldeles för fort. Imorgon blir det lite fika med dem av vännerna som känner för att snacka lite grand, på tisdag blir det tid till kära Karro och på onsdag åker jag och mamma till Kungsbacka för att kika in hos vår favorit naturterapeut. Utöver dessa inplanerade aktiviteter skall jag även packa klart och damma av mitt rum lite extra. Sedan tror jag att jag är redo och har allt färdigfixat för att åka...

Ciao, Ciao! ;)

OMG

Nu får jag städa upp i mitt rum i racerfart, Becci är på väg hit och jag kan ju inte låta henne veta den nakna sanningen om mig och mitt rums nuvarande beskaffenhet!

Dessutom tänkte jag överlåta rättigheten att vistas i mitt rum till dig, kära Matilda. På villkoret att du tar hand om det som om det vore ditt eget då...fast nej, vid närmare eftertanke - inga tuggummin på nattduksbordet eller liknande - tack!

Ciao, Ciao! ;)

5 dagar...

Igår kväll hade vi en jättefin afterwork tillsammans, mina lärar-medbrottslingar och jag. En stund in på kvällen, då alla hade ätit färdigt, reste sig kära Pia-puh upp och skulle hålla ett litet tal. Fram tog hon en elvisp och ställer frågan om det är någon som känner sig träffad av detta redskap. Jag kände mig inte träffad förrän mamma fick in en kospark på mig under bordet, varpå jag utbrister "Aj, varför sparkar du mig!?". Fast egentligen är det ju logiskt, kopplingen mellan en elvisp och mig menar jag. Jag gillar att baka och elvisp - är ju faktiskt mitt smeknamn om man avlägsnar det lilla p:et i slutet vill säga.
När jag väl fattat att det var mig talet handlade om drog Pia fram en badanka, då jag skall ut och simma i de stora haven. Fast jag hoppas att jag skall slippa simma till Nya Zeeland eftersom jag är övertygad om att plastankan i jämförelse med mig är den bättre av oss på att simma. Därefter fick jag ta emot en liten söt (typ) gossedjurs-giraff som det är meningen att jag skall krama på vid en framtida eventuell tillfällig brist på tålamod. Slutligen fick jag ta emot en Pippi-långstrump ryggsäck (för tillfällen då man behöver känna sig riktigt stark). Och i ryggsäcken låg det ungefär 100 teckningar (om jag inte minns fel) från barnen i alla klasserna som hade fått rita farväl-till-Elvis-teckningar idag. Barnens önskan var att jag får titta på dem först i framtiden, väl på plats i Nya Zeeland, då jag känner att livet är tufft. Självklart kommer jag att göra dem till viljes - även om jag såklart är väldigt nyfiken på vad de har ritat!

Sist men inte minst fick jag ett jättefint kort med lite rolig fakta om NZ och utdrag ur Sagan om ringen av Ylva. Jag var och är fortfarande väldigt rörd både av barnens och mina kollegors ansträngningar! Det är skönt att känna allt detta stöd i och med att det snart är dags att avsluta ett kapitel för att påbörja ett nytt. Det betyder verkligen obeskrivligt mycket för mig. Med andra ord: tack så hemskt mycket alla fina, för det som varit!

Ciao, Ciao! ;)

6 dagar...

Idag blev det en tidig morgon för att försöka få i ordning på mina cupcakes. I ett tillstånd av förlägenhet över resultatet klampade jag resolut in i syrrans rum för att tvångsmata henne - på så vis fick jag slutligen reda på att de var både bjud- och ätbara. Tack, söta Matilda för att du, trots allergi mot tidiga fredagsmorgnar och sötsaker (innan klockan nio), hjälpte mig med detta!

Sedan skumpade jag iväg med muffinsarna i bagaget till skolan. Där gick det lika livat till som vanligt. Ungar överallt. Skrikande, skrattande, springande, skuttande, glada, ledsna och snoriga barn. Överallt. Det var högt tempo och tal om pedagogiska planeringar hit och rastvakter och bambamat dit. Mitt i denna välbekanta men samtidigt så avlägsna kakafoni av intryck fann jag plötslig mig själv djupt nere på bottnen av ett hav, tittandes upp, mot vattenytans ljus med alla dess färgglada fiskar och havsinvånare jagandes strax där under. Jag var den enda fasta punkten, och förbi mig fladdrade livet i alla dess former och nyanser förbi. Det var då jag insåg att livet trots allt kommer att fortsätta som vanligt här hemma i Sverige - med eller utan mig.

Känslan som kom svepandes i kölvattnet av denna insikt, kan varken beskrivas som rent vemod eller som ren glädje, lättnad, likgiltighet eller upprymdhet. Livet är för mångfacetterat och paradoxalt för att låta sig fångas ens i den mest avancerade kombination av känslor eller i den mest komplexa sammansmältning av världens alla ord på världens alla språk för den delen heller. I skrivandets stund är jag djupt förvirrad men också hänförd. Jag vet inte vart jag vill komma, bara att det var längesedan jag lämnade den säkra stranden för djupare farvatten.

Kanske är det dags för denna glada men något förvirrade amatörfilosof att ta sig en skön tupplur?

Ciao, Ciao! ;)

En bekännelse

Jag har något att bekänna angående min senaste vetenskapliga iakttagelse. Florsocker och en matberedare på full vispeffekt är ingen bra kombination. Om man inte är väldans förtjust i snö. Eller i att städa - vilket jag råkar veta att mamma inte är, vilket ledde till min snabba dammsugar-räd (oroa dig inte morsan)!

Dessutom tänkte jag bjuda mina kollegor på skolan på cupcakes imorgon. Min förhoppning var att bli ihågkommen som Cupcakes-tjejen och inte som Elvis-den-förskräcklige (tro det eller ej, men ibland slår man till och gör skäl för namnet). Fast med tanke på att min light-frosting lever sitt eget liv och gjorde debut på de nationella nyheterna (vid tolv-tiden idag) på grund av översvämmningsvarningen i muffinsformarna - så lär jag få vänja mig vid att kallas "Elvis-den-förskräcklige" under resten av mitt liv, ungefär. Men det var värt ett försök i alla fall!

Nu är det snart dags för mig att dra in till Göteborg, göra staden osäker och införskaffa lite prylar. Till exempel skall jag köpa mina Nya Zeeländska dollar och ytterligare en adapter. Funderar också skarpt på lite mer kamerautrustning så som ett macro-objektiv, UV-filter och ett Polarisations-filter  - detta blir en dyr affär. Med andra ord gör jag mitt bästa att försöka bekämpar min snåla sida - eller som jag hellre kallar det, min "sparsamma" sida! Jag tröstar mig med att jag försöker hålla mitt löfte till mig själv som går ut på att jag skall följa mitt hjärta och investera i mig själv. Det tjänar både jag själv och andra på i längden! ;)

Ciao, Ciao! ;)

1 vecka...

Igår hade jag en nervkittlande dag, minst sagt. Och kvällen den var om möjligt ännu mer nervkittlande. Jag fann det omöjligt att somna, tills dess att klockan började röra sig mot två-tiden. Tankarna bara malde på. Tänk om jag åker fast som terrorist när jag , efter 30 timmar, kommer fram till NZ? Tänk om jag inte hittar på flygplatsen? Vad skall jag skriva på mitt "Passenger arrival card"?

Mitt i mitt nervösa tillstånd slängde jag därför iväg ett email till min värdmamma bara för att ventilera mina tankar lite. Tjugo långa minuter senare hade jag fått ett svar. Likt Aidan i Sex and the City har hon alltid de perfekta svaren och kommentarerna och jag blev snart alldeles lugn, varm och glad i tillvaron igen. Lugnet varade ända tills dess att kvällens episod av Sex and the city (som jag och mamma såg) gjorde sig påmind. Bör jag ta det faktum att Carrie dumpar Aidan som ett slags dåligt tecken för min framtid?

Imorse i ljuset av en ny vacker dag med nya möjligheter kunde jag inte låta bli att skratta åt mig själv. För vid närmare eftertanke är det nog egentligen ingenting jag behöver oroa mig för. Trots min ringa ålder, är jag nog lite mer insiktsfull än Carrie och förstår faktiskt numera mitt eget bästa - i de flesta fall. Faktum är att jag inte är speciellt nervös över familjelivet, jag tror att det kommer att gå bra. Jag litar bara inte på min egen förmåga att reda ut situationer som jag inte är beredd på. Fast å andra sidan är det denna brist på tillit som är en av anledningarna att jag vill åka från början. Jag vill bli mitt coolaste jag, jag vet att det inom mig bor en extremt världsvan och trygg person. Jag skall bara hitta denne, kanske möts vi redan på flygplatsen i Auckland nästa vecka?

Ciao, Ciao! ;)

8 dagar...

What can I say? Tänkte ha två dagar av skön avslappning hemma. Istället har de två senaste dagarna varit två dagar fyllda av onödiga (?) mer eller mindre nojiga tankar. När jag väl kommer fram till flygplatsen vad skall jag till exempel skriva på mitt "Passenger arrival card" under frågan om vilket yrke jag har? Who am I? What am I? Ung och dum? Eller är det godkännt att skriva "NOTHING"? Man får ju inte ljuga då man fyller i det där kortet, då kan man få böter och fängelse. O_o

Det där med att älska Bertil är ju bara att glömma, jag kan inte ens sluta fred med honom...
What to do, What to do? Fast jag tror nog att jag kommer att klara av att komma in i landet. Så länge jag bara låter bli bombskämt och uppför mig på ett icke-aggressivt sätt. Eller???

Ciao, Ciao!

9 dagar...

Antalet dagar kvar tills avresan börjar bli olycksbådande lågt. Jag var beredd på att tiden skulle rinna iväg från mig och hade en massa planer på hur jag skulle få den att räcka till. Men nu när det närmar sig allt fortare inser jag att jag missbedömt tidens karaktär. Den är lömsk. Man tror att man har mycket kvar, och plötsligt har den runnit ut i sanden.

En annan fråga jag brottas med är hur hela mitt liv skall få plats i min lilla röda resväska? Jag förstår bara inte hur det skall gå till. Missförstå mig rätt. Jag har inget emot min röda resväska, det är bara tanken på att mitt liv är så futtigt att det skulle rymmas i en enda liten resväska som bär mig emot. Kanske är det inte meningen att det skall gå. Kanske är charmen den att jag skall lämna mitt gamla liv, och allt vad det innebär, för att bygga upp en ny (förhoppningsvis mer utvecklande) tillvaro. Det känns lika vemodigt som nödvändigt. Men jag vet att allt som sker är till det bästa. Jag måste bara börja tro, ha tillit - även då jag inte kan förväntas förstå.

Jag börjar också bli rejält nervös. Och lite arg på mig själv över alla de vänner jag inte hunnit träffa och heller inte kommer att hinna träffa. Men på något vis är det ju bara som vanligt. Jag finns här för er på det mentala planet, mer än på det fysiska. Jag är i en inåtvänd fas just nu, det är inte lätt att ta kontakt när jag i mitt huvud är på väg bort, någon annan stans. Men om jag behövs finns jag på andra sidan jordklotet, på andra sidan datorskärmen, endast ett musklick bort, - alltid redo att peppa och stötta er!

Det går alltid bra att skicka mig ett email, ett meddelande på facebook eller en kommentar här på bloggen! Glöm inte det! ;)

Ciao, Ciao! ;)

11 dagar...

Här händer inte mycket nytt. Det har regnat en hel del och jag försöker mest landa i verkligheten. Om 11 dagar bär det av; behöver jag tillägga att nervositeten börjar smyga sig på? Men samtidigt känner jag att jag aldrig varit så stark i mig själv som jag är nu. Jag vill verkligen iväg, trots att jag vet att mycket kommer att bli kämpigt.

Jag litar på att allt löser sig till det bästa. Vad som än händer kommer jag att göra stor utveckling - och det är det allra viktigaste just nu, känns det som.

Ville mest berätta att jag lever.

Ciao, Ciao! ;)

13 dagar...

Idag var min sista dag som klasslärar-vikarie i trean och visst känns det lite sorgligt. Det hade faktiskt precis börjat kännas som att jag och barnen hade fått lite kläm på det hela. Och på måndag gör jag min sista dag på fritids sedan skall jag ha lite semester och fixa de sista grejerna innan det blir dags för avresa den tjugonionde september.

Idag fick jag äntligen fixat mitt hår hos min super-frissa, resultatet blev verkligen till största belåtenhet! :)

Ciao, Ciao! ;)

14 dagar...

Så var vi helt plötsligt nere på endast 14 dagar kvar! Nu rinner tiden formligen iväg från mig. Det känns både underbart och underbart plus jobbigt.

Shoppade lite med mamma idag. Hittade en jättefin skjorta som jag kommer att ha på mig på flyget ned. För övrigt kändes nästan alla kläder fel med tanke på att det säljs vinterkläder här i  Sverige och väl där nere möts jag inte av vintern utan av våren...

Jag hade egentligen inget att berätta idag. Bara att det är fjorton dagar kvar, vilket ni förmodligen redan hade räknat ut vid det här laget? Så för att inte tråka ut er mer tänkte jag nu gå och lägga mig!

Ciao, Ciao! ;)

18 dagar...

Jag tror att det bästa man kan göra är att lära sig att lyssna till och våga lita till sin egen inre rösts tyst framviskade visdom. Där finns svaret på alla frågor, om man bara tar sig tiden att lyssna tillräckligt noga...

19 dagar...

Det är så frustrerande uppenbart att någonting, och jag är inte säker på vad, håller på att förändras. Förut tyckte jag att Carrie i Sex and the City var djupsinning, men nu skulle jag känna mig förolämpad om min blogg blev jämförd med hennes tidningskolumn.

Och jag blir vansinnig av Mannen som kunde tala med hästar - både boken och filmen! I takt med att historien kommer igång byggs min förväntan om en djupare sanning, bakom alla vackra ord och naturscener, upp allt mer. Men när slutet väl kommer och förväntan är på topp faller allt platt ut i ingenting. Känslan kan jämföras med chocken och besvikelsen som uppstår när man inser att det man trodde och förväntade sig vara päroncider i finglaset en lördag kväll i själva verket var vanligt vatten. Det är fruktansvärt!

Kanske kan jag, om jag anstränger mig från djupet av mitt hjärta, ana vart min utveckling bär hän. Jag är glad men också lite motvillig, och trots att jag helst inte vill erkänna det, är jag också lite rädd på samma gång. Nu finns det ju ingen återvändo. Det är så mycket lättare att, trots att man egentligen inte vill annat än att förändras, hålla fast vid det som är.

Kanske är det i själva verket inte Bertil utan vissheten om vad jag har och ovissheten om vad jag får, om jag vågar bli den jag redan är, som är min värsta fiende? Kanske är Bertil i själva verket min bästa vän på vägen mot upplysningen då han sitter inne med den viktigaste informationen om mig (om man bara vågar titta tillräckligt nära - trots att det gör ont att uppdaga sanningen)?

Wow, det här blir bara värre och värre på det galna planet. Jag som trodde jag var galen när jag erkände Bertils existens och förklarade krig mot honom. Att helt plötsligt, egentligen lite mot min vilja, komma fram till att jag förmodligen måste acceptera, förlåta och älska honom som min bästa vän är kanske lite galnare än vad jag faktiskt klarar av just nu!? Det får mig verkligen att ifrågasätta människans fria vilja...

Hur som helst är det lördag och då går det ju faktiskt inte att vara missnöjd med livet!

Ciao, Ciao! ;)

20 dagar...

TGIF! Och tack gode Georgia för att du lärde mig vad det betyder!

Är verkligen super-duper trött efter att ha jobbat hela veckan i nio timmar varje dag. I onsdags morse fick jag ännu ett email från min värdmamma - jag längtar verkligen efter att få åka! Det finns ju ingen återvändo, det känns bara så onödigt att vänta tjugo dagar till!

Familjen har det fint och tvilling-tjejerna är numera inte längre 3 utan hela 4 år! Det känns bara så bra att vi alla blir äldre och förhoppningsvis klokare. Jag är inte längre tonåring och tjejerna är redan 4 år gamla! Jag börjar känna att det här nog kommer att gå vägen!

Nu skall jag och Matilda snart titta in hos Lina och kanske ser vi på "Mannen som kunde tala med hästar" ikväll. Vi får la se.

Ha en underbar helg!

Ciao, Ciao! ;)

23 dagar...

Dagen började inte allt för bra med att jag kände mig lika sjuk och seg och full med utstrålning som en deprimerad dromedar. Fram emot eftermiddagen bestämde jag mig för att nu det fick vara nog - vilket betydde att jag drog fram mina bästa skämt och parodier på Erik Saade (nu efteråt kommer jag inte ihåg ett dyft av vad jag sjöng - men framgångsrik var jag). Men kanske var min extreme-Elvis-makeover lite väl uppskattad för snart var det inte bara min komiker-karriär som jag kunde känna ta fart. Strax flög det pennor genom luften och att döma av barnens stojiga framfart genom klassrummet blev det helt klart uppenbart att de inte var redo för ett medlemsskap i min komediklubb. Frågan är om någon någonsin kan bli redo för det? Den frågan måste ju helt enkelt ställas - trots att en del frågor i och för sig inte bör besvaras (på grund av nationens säkerhet, ni vet hur det är!?)...

Efter det att alla barnen och jag hade kommit ned i säkerhet på jorden igen, från vårt skämtparadis, fick vi avslutat den sista lektionen på ett storstilat sätt.

Det var nu allvaret skulle börja (det är nu den läskiga musiken skulle ha kommit in i bilden om detta vore en skräckfilm). Det var dags för ett avslut och ett sista samtal med min handledare på ålderdomshemmet. På
listan över vilket intryck jag har gjort i sommar fann jag ord så som: positiv, intresserad, puntklig och gullig mot de äldre. Allting var väl tills dess att jag blev presenterad för intrycket av mig som aningen "tankspridd". Jag antar att det är så det blir när man försöker rädda världen och ratta rullstolar på en och samma gång. Och faktum är att det är okej. Det är mer än okej - det är fantastiskt! Det är i själva verket inspirerande.

Även om jag först blev lite förorätad över mitt misslyckande att dölja min tänkande karaktär och därmed vara exakt den de vill att jag skall vara så fick jag det idag svart på vitt att tänkande är något jag älskar och inte kan leva utan. Trots min första negativa reaktion är tänkandet en del av vem jag är och något jag inte skall eller tydligen ens kan försöka gömma undan. Det är snarare snarare något jag bör använda mig av, visa upp och vara stolt över. Det är  verkligen en tänkande riktning jag vill ta både i mitt liv och i mitt framtida yrkesliv.

Även om djuptgående tänkande inte är den mest eftertraktade egenskapen på ett äldreboende och ibland faktiskt, när Bertil kommer dragandes med sina vanföreställningar, ibland kan vara ett begränsande hinder så är min tänkande sida faktiskt inte en svaghet utan i själva verket min absolut största styrka. Det gäller bara att hålla Bertil i schack, så att han inte lyckas vända min styrka emot mig. Bertil - jag utmanar dig man mot kvinna!

Kanske är det i själva verket så att det är bakom våra svagheter som våra styrkor och sanna jag gömmer sig? Kanske hittar vi först sanningen om våra sanna jag samt lindring för vår smärta om vi gräver bland det som gör som allra ondast?

Skulle det i så fall innebära att jag måste sluta fred med Bertil och lära känna honom för att därmed lära känna mitt sanna väsen? Är fred med Bertil priset jag måste betala för att bli upplyst och få en varaktig äkta inre frid? Och i så fall räcker det med att sluta fred - eller måste jag kanske även lära mig att förlåta och rent av älska honom?

Ciao, Ciao! ;)

24 dagar...

Mille

Idag fick jag ett email från min värdfamilj i NZ. Vi har inte haft någon kontakt alls under de senaste veckorna och jag hade precis börjat känna mig lite olustig beträffande detta. Men nu vet jag varför. Hela familjen har haft influensa i flera veckor! Usch och fy! Skönt att höra att de mår bra nu i alla fall. Själv väntar jag bara på att min förkylning skall blomma ut i full influensa den också. Fast med lite positivt tänkande och ett par C-vitaminer var dag kanske jag kan jaga den på flykten?

Snart tror jag bestämt att jag måste fixa mig en hemsida för mina foton för här på bloggen ser allt ut som en potta skit - oavsett om bildkvaliteten faktiskt är en potta skit eller inte!

Och sedan avslutar jag inlägget med att säga att för dem av er som inte vet vem Bertil är så skall ni inte vara ledsna. Nej, skämt och sido, Bertil är vad jag kallar min inre kritiker. Fast inte ens jag är riktigt säker på vem han är, i vilken skepnad han dyker upp i nästa gång eller i vilken omfattning han påverkar mitt liv. Det är just därför jag i alla fall är tusenfalt övertygad om att han är en riktigt besvärlig typ! Om denna förklaring kastar något ljus över frågan om vem Bertil är är jag däremot inte lika övertygad om. Det får väl helt enkelt var och en bestäma var och en för sig? ;)

Ciao, Ciao!

25 dagar...

Nu tänker jag sluta tjata om vilka saker jag har gjort och vilka saker jag har kvar att klara av innan resan. Jag har nämligen märkt att jag gång på gång rabblar upp samma saker som jag ännu inte hunnit fixa med. Det ser ut som att jag har mycket snack och liten verkstad. Fast det är inte hela sanningen. Just nu vikarieras det mycket och därför är jag inte så aktiv med någonting annat än jobbet. Tänkte bara få det sagt! ;)

Här  nedan kommer lite fler bilder som jag har tagit i helgen. Fotografering är väldigt roligt, man önskar bara att man vore liiite skickligare! ;)

28 dagar...

...och så var det bara 4 veckor kvar (idag, exakt)! Börjar faktiskt bli lite smått nervös nu! Det som är positivt är att jag inte har många förberedelser kvar nu. Jag skall fixa lite NZ dollar och ordna en klipptid. Sedan är det väl alltid nödvändigt med lite sista-minuten-shopping gissar jag. Men annars är det mesta i sin ordning nu hoppas jag. Jag kan inte komma på något mer som jag har missat!

Det är intressant hur livet ibland tar oväntade vändningar. Igår var jag så arg att jag trodde att ilskan aldrig skulle sluta att öka i styrka. Jag var som en vulkan, det puttrade ur munnen och rök ur öronen - jag svär! Men idag vände den och omvandlades, efter en intressant diskussion med mamma, till en stor tillgång och glädjekälla. De allra bästa och viktigaste insikterna ligger ofta där på lur, mitt framför våra näsor. Det gäller bara att kunna urskilja dem genom vardagens brus av händelser, tankar och intryck. Och framförallt gäller det att ha viljan och modet att ta dem till sig, trots att det kan vara obehagligt att ändra tankesätt och därmed kasta sig rakt ut i det okända.

Godnatt!

Ciao, Ciao! ;)