Idag blev det en tidig morgon för att försöka få i ordning på mina cupcakes. I ett tillstånd av förlägenhet över resultatet klampade jag resolut in i syrrans rum för att tvångsmata henne - på så vis fick jag slutligen reda på att de var både bjud- och ätbara. Tack, söta Matilda för att du, trots allergi mot tidiga fredagsmorgnar och sötsaker (innan klockan nio), hjälpte mig med detta!
Sedan skumpade jag iväg med muffinsarna i bagaget till skolan. Där gick det lika livat till som vanligt. Ungar överallt. Skrikande, skrattande, springande, skuttande, glada, ledsna och snoriga barn. Överallt. Det var högt tempo och tal om pedagogiska planeringar hit och rastvakter och bambamat dit. Mitt i denna välbekanta men samtidigt så avlägsna kakafoni av intryck fann jag plötslig mig själv djupt nere på bottnen av ett hav, tittandes upp, mot vattenytans ljus med alla dess färgglada fiskar och havsinvånare jagandes strax där under. Jag var den enda fasta punkten, och förbi mig fladdrade livet i alla dess former och nyanser förbi. Det var då jag insåg att livet trots allt kommer att fortsätta som vanligt här hemma i Sverige - med eller utan mig.
Känslan som kom svepandes i kölvattnet av denna insikt, kan varken beskrivas som rent vemod eller som ren glädje, lättnad, likgiltighet eller upprymdhet. Livet är för mångfacetterat och paradoxalt för att låta sig fångas ens i den mest avancerade kombination av känslor eller i den mest komplexa sammansmältning av världens alla ord på världens alla språk för den delen heller. I skrivandets stund är jag djupt förvirrad men också hänförd. Jag vet inte vart jag vill komma, bara att det var längesedan jag lämnade den säkra stranden för djupare farvatten.
Kanske är det dags för denna glada men något förvirrade amatörfilosof att ta sig en skön tupplur?
Ciao, Ciao! ;)
Sedan skumpade jag iväg med muffinsarna i bagaget till skolan. Där gick det lika livat till som vanligt. Ungar överallt. Skrikande, skrattande, springande, skuttande, glada, ledsna och snoriga barn. Överallt. Det var högt tempo och tal om pedagogiska planeringar hit och rastvakter och bambamat dit. Mitt i denna välbekanta men samtidigt så avlägsna kakafoni av intryck fann jag plötslig mig själv djupt nere på bottnen av ett hav, tittandes upp, mot vattenytans ljus med alla dess färgglada fiskar och havsinvånare jagandes strax där under. Jag var den enda fasta punkten, och förbi mig fladdrade livet i alla dess former och nyanser förbi. Det var då jag insåg att livet trots allt kommer att fortsätta som vanligt här hemma i Sverige - med eller utan mig.
Känslan som kom svepandes i kölvattnet av denna insikt, kan varken beskrivas som rent vemod eller som ren glädje, lättnad, likgiltighet eller upprymdhet. Livet är för mångfacetterat och paradoxalt för att låta sig fångas ens i den mest avancerade kombination av känslor eller i den mest komplexa sammansmältning av världens alla ord på världens alla språk för den delen heller. I skrivandets stund är jag djupt förvirrad men också hänförd. Jag vet inte vart jag vill komma, bara att det var längesedan jag lämnade den säkra stranden för djupare farvatten.
Kanske är det dags för denna glada men något förvirrade amatörfilosof att ta sig en skön tupplur?
Ciao, Ciao! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar