Igår kväll hade vi en jättefin afterwork tillsammans, mina lärar-medbrottslingar och jag. En stund in på kvällen, då alla hade ätit färdigt, reste sig kära Pia-puh upp och skulle hålla ett litet tal. Fram tog hon en elvisp och ställer frågan om det är någon som känner sig träffad av detta redskap. Jag kände mig inte träffad förrän mamma fick in en kospark på mig under bordet, varpå jag utbrister "Aj, varför sparkar du mig!?". Fast egentligen är det ju logiskt, kopplingen mellan en elvisp och mig menar jag. Jag gillar att baka och elvisp - är ju faktiskt mitt smeknamn om man avlägsnar det lilla p:et i slutet vill säga.
När jag väl fattat att det var mig talet handlade om drog Pia fram en badanka, då jag skall ut och simma i de stora haven. Fast jag hoppas att jag skall slippa simma till Nya Zeeland eftersom jag är övertygad om att plastankan i jämförelse med mig är den bättre av oss på att simma. Därefter fick jag ta emot en liten söt (typ) gossedjurs-giraff som det är meningen att jag skall krama på vid en framtida eventuell tillfällig brist på tålamod. Slutligen fick jag ta emot en Pippi-långstrump ryggsäck (för tillfällen då man behöver känna sig riktigt stark). Och i ryggsäcken låg det ungefär 100 teckningar (om jag inte minns fel) från barnen i alla klasserna som hade fått rita farväl-till-Elvis-teckningar idag. Barnens önskan var att jag får titta på dem först i framtiden, väl på plats i Nya Zeeland, då jag känner att livet är tufft. Självklart kommer jag att göra dem till viljes - även om jag såklart är väldigt nyfiken på vad de har ritat!
Sist men inte minst fick jag ett jättefint kort med lite rolig fakta om NZ och utdrag ur Sagan om ringen av Ylva. Jag var och är fortfarande väldigt rörd både av barnens och mina kollegors ansträngningar! Det är skönt att känna allt detta stöd i och med att det snart är dags att avsluta ett kapitel för att påbörja ett nytt. Det betyder verkligen obeskrivligt mycket för mig. Med andra ord: tack så hemskt mycket alla fina, för det som varit!
Ciao, Ciao! ;)
När jag väl fattat att det var mig talet handlade om drog Pia fram en badanka, då jag skall ut och simma i de stora haven. Fast jag hoppas att jag skall slippa simma till Nya Zeeland eftersom jag är övertygad om att plastankan i jämförelse med mig är den bättre av oss på att simma. Därefter fick jag ta emot en liten söt (typ) gossedjurs-giraff som det är meningen att jag skall krama på vid en framtida eventuell tillfällig brist på tålamod. Slutligen fick jag ta emot en Pippi-långstrump ryggsäck (för tillfällen då man behöver känna sig riktigt stark). Och i ryggsäcken låg det ungefär 100 teckningar (om jag inte minns fel) från barnen i alla klasserna som hade fått rita farväl-till-Elvis-teckningar idag. Barnens önskan var att jag får titta på dem först i framtiden, väl på plats i Nya Zeeland, då jag känner att livet är tufft. Självklart kommer jag att göra dem till viljes - även om jag såklart är väldigt nyfiken på vad de har ritat!
Sist men inte minst fick jag ett jättefint kort med lite rolig fakta om NZ och utdrag ur Sagan om ringen av Ylva. Jag var och är fortfarande väldigt rörd både av barnens och mina kollegors ansträngningar! Det är skönt att känna allt detta stöd i och med att det snart är dags att avsluta ett kapitel för att påbörja ett nytt. Det betyder verkligen obeskrivligt mycket för mig. Med andra ord: tack så hemskt mycket alla fina, för det som varit!
Ciao, Ciao! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar