29 dagar...

...och så var man tjugo! Och just som jag trodde att upplysningen faktiskt var nära då jag vaknade fullkomligt lugn på min stora dag slog ilskan till. Det har varit en fasansfull vecka. Har nog aldrig varit så här arg. Inte under de senaste 6 åren i alla fall! Och jag har inte lust att försöka "vända" på några tankar eller att lugna ned mig för den delen heller. Jag vill bara få vara riktigt förbannand! Det här är en kamp mellan mig och ilskan - nog är det Bertil som är i farten alltid?

Får helt enkelt bryta ihop och komma igen som pappa säger, fast nu är det dags att sová. Inga problem blir mindre av att man ligger vaken och grubblar. Och en sak är då säker. Är det söta och oskyldiga drömmar ni skall drömma ihop i natt - dröm inte om mig!!

Ciao, Ciao! ;)

33 dagar...

Idag finns det inte mycket att skriva. Det regnar och åskar och jag har varit på promenad i skogen - det är faktiskt en riktigt mysig dag!

Sedan har jag kikat lite på fotografierna som jag tog i veckan med min nya kamera och försökt förstå mig på hur jag skall retuschera dem i mina program. Jag är en riktig nybörjare men det är bättre att börja nu så att mina bilder i Nya Zeeland blir finare. Här kommer hur som helst ett litet smakprov!

34 dagar...

TGIF! Den här veckan har jag fixat både tandläkarbesök och internationellt körkort (det ligger nu i tryggt förvar i min "viktiga-papper-mapp"). Det känns toppenbra att ha dessa två saker fixade. Nu är det bara att skaffa en försäkring (och att det går segt beror på att pappa skrämde försäkringsbolaget genom att fråga vad som händer om jag tänder eld på deras hus. Vilket jag inte har någon som helst plan på att göra.) och att skaffa mig lite Nya Zeeländska dollar. Sedan behöver jag även fixa en klipptid, några andra smågrejer och träffa lite människor jag annars kommer att ångra att jag inte träffade innan avfärd (Bertil, du har inget gemensamt med dessa människor). ;)

Jag är hemskt förväntansfull och tror att detta kommer att bli helt fantastiskt! Nu är det lite städdags och sedan blir det lite firande med familjen då syrran min, Matilda, fyller 18 år imorgon och då jag fyller 20 på måndag! Det kanske är därför jag fick höra "Kom igen nu då, skjut gamling!" då jag och en ytterst älskvärd liten flicka (Bertil, ni däremot har du några saker gemensamt) spelade fotboll i veckan! haha. 20 och redan gammal...

Ciao, Ciao! ;)

Bertil avancerar vidare...

... och det är nu min konspirationsteori blir verkligt avancerad (avgör själv om det är till min eller Bertils fördel)!

Är det inte lustigt att Bertil, precis innan min tjugonde födelsedag och just innan min upplysning, dyker upp igen på de allra märkligaste ställen? Rätt som det är sitter Bertil där förnöjt uppflygen i grönsaksdisken, mitt ibland Ruccola och kålhuvuden. Jag tycker att han är i gott sällskap bland kålhuvudena och hans närvaro förklarar ju varför Ruccolan alltid är förruttnad och slemmig på Bolles...

Synd att Bertil inte fattar poängen med det där med kålhuvudena. Tyvärr är det där med självironins njutningar reserverat endast för dem som besitter någon form av smula självinsikt...

Hur som helst sitter Bertil där i all sin prakt och på något vis lyckas han övertyga mig om grönsakers förträfflighet och nyttighet oavsett hur mycket man smäller i sig under ett dygn. Resultatet av min lättlurade karaktär är att jag nu, sedan ett par dagar tillbaka, ser ut (och mår) som en kvinna som är gravid i 35:e månaden. Min pappa frågade igår när jag skall sluta gå på alla dessa "nyttiga" dieter. Men detta är inte mina infall! Det är Bertil som avancerar på det mest oväntade sätt, det är ju uppenbart att jag, att vi alla, har underskattat honom! Jag skulle till och med vilja påstå att det är han som står mellan mig och den gyllene medelvägen fram till Lama-titeln!

Som om min mage inte vore nog kastade sig några av mammas elever över mig igår och bomarderade mig med frågor så som: "Elvis, hur många killar har du haft?" och "Elvis hur många killar har du hånglat med?". Fast de tystnade strax då mitt tungt svävande svar blev "Låt mig tänka, 75,5, skulle jag tro." Och deras ansikten fick med ens en antydan till lätt panikslagenhet då jag, till den närmaste av pojkarna, med plutande läppar tillade : "Och du, blir nu nummer 76,5."

Jag är ännu inte helt säker på om deras bleka nosar berodde på min gravida mage, det mörka pusshotet eller på att de försökte lista ut hur sjutton man kan ha pussat 75,5 killar. Det enda jag vet säkert är att jag i framtiden kommer att undvika att överäta grönsaker till vilket pris som helst och att mamma måste sluta upp med att undervisa i sexualkunskap/dejtingkunskap tills dess att jag lämnat landet!

Han är allt bra lurig den där Bertil. Nu är det upp till mig att komma fram till ett smart motdrag, det handlar ju trots allt om liv eller död...

Ciao, Ciao! ;)

Bertil - återkomsten!

När pappa kommer in genom dörren med min nya kamera och min syster inte följer i hans självgoda kölvatten undrar jag naturligtvis: "Vart är Matilda?!". Pappa måste ha misstagit sig och trott att jag frågade "Vad är Matilda?". Hans svar var rätt och slätt: "Avundsjuk".

Kommer ni ihåg Bertil? Inte min spanienpolare Britas brorsa (förlåt Britas brorsa) utan min ständige oönskade och oälskade följeslagare. Den elake lille djäveln har nu efter en lång tystnad kommit på en gruvlig hämnd. Han planterar avundsjuka i min systers sinne så att hon skall gå med på att strypa mig i sömnen (om jag har tur alltså) för att komma åt min kamera. Nu får vi se om jag kan vara gruvligare än honom. Jag misstänker att det inte kommer att hjälpa att varken ropa Hallelujah, vända andra kinden till eller skala vitlök. Han är listig den där Bertil - honom skall man inte leka med. Och ändå brukar man säga att lika barn leka bäst. Undrar om det säger mest om mig eller om Bertil? Eller om Matilda? Ledsen att blanda in dig i det här syrran!

Och imorgon svär jag på att jag skall gå upp klockan fem och genomföra min heliga timme! Fast jag säger då det. Den som påstår att tidiga morgnar är en bra väg för att nå upplysningen har aldrig varit tonåring. Tidiga morgnar är en toppenbra strategi för att slockna. Helst i sängen - ett tips från mig till dig! Passa nu på och lär från ett proffs!

Ciao, Ciao! ;)

38 dagar...

Om exakt en vecka är jag tjugo år. Tjugo år gammal - jag är ingen tonåring längre. Fast inte heller vuxen? När jag var sjutton, ung och naiv, lovade jag mig själv att jag skulle ha nått upplysningen och blivit den nye Dalai Lama vid den hedervärda åldern av 20 bast.

Då jag igår insåg att jag endast har 7 ynka dagar att uppfylla mitt mål på förstod jag att det var dags att ta i med hårdhandskarna. Strategin var att börja gå upp klockan fem på morgonen varje dag för att genomföra en helig timme - en kickstart till början på resten av mitt heliga och förhoppningsvis långa lyckliga liv. I morse klockan fem låg jag fortfarande och snusade sött.

När pappa försynt frågade mig hur det hade gått med min morgontimme svarade jag, innan jag hann tänka efter såklart, att jag fortfarande har sex dagar kvar. Ett upplyst svar, va? Kanske kan jag nå mitt mål tills dess att jag fyller trettio? Fast ännu är det sex dagar kvar och jag har inte gett upp hoppet! ;)

Nu kommer pappa hem och jag tror han har med sig min nya kamera! Det är något att fira!

Ciao, Ciao! ;)

39 dagar...

Tänkte bara berätta att jag lever. Fast har mest tagit det lugnt idag, eftersom jag varit sjuk nu ett par dagar. Barnen på skolan är sannerligen riktiga smitthärdar, fast det är väl bara att vänja sig antar jag, haha. Har i alla fall fått sorterat lite bland kläderna i min garderob och bland papprena i mina mappar och pärmar. Det är alltid något! Känner att det skapade lite positiv energi och det kan man aldrig få för mycket av! Nu blir det lite Sex and the City med mamma! ;)

Ciao, Ciao! ;)

41 dagar...

Trots sorgestunder ackompanjerade av ösregn och benbitande decemberkyla känns allt förvånansvärt lätt och okej idag. Jag ser katterna överallt. Jag hör dem, jag känner deras närvaro. Varje krafsliknande ljud eller ett jamande läte får mig att irra runt på jakt efter mina katter. Jag måste ständigt påminna mig om att de inte längre finns bland oss. Att de nu vilar tillsammans, sida vid sida. Att endast minnena består. Men jag vet också att det jag inte ville skiljas från var mina kära minnen av det som var. Inte ville jag se dem lida. Det var inget värdigt liv för två vackra själar. Jag unnar dem frid. Jag unnar deras själar möjligheten att gå vidare till en smärtfri vackrare plats. Även om det innebär att vi var tvugna att gå skilda vägar. Som jag skrev igår, jag vet att vi ses igen.

På Au pair fronten händer det inte mycket. Fast imorse hade jag fått ett litet email från min blivande värdpappa som frågade vilken sorts bil jag brukar köra - automat eller manuellt växlad - så att han vet vilken bil han skall köpa till mig. Jag har också postat alla ansökningshandlingar för att få mitt internationella körkort, så nu är det äntligen färdigt.

I skrivandets stund har jag också, tack vare min inspirerande systers fotografier, bestämt mig för att köpa en ny kamera. Förmodligen blir det en Canon EOS 600D. Jag vill ju gärna att ni som vill läsa om mitt liv också skall kunna få en bättre bild av allt jag upplever och ser! Fast nu tänkte jag filosofera vidare för mig själv! ;)

Ciao, Ciao! ;)

Kärlek & Död

Jag hoppas att ni nu vilar i frid, Curry och Mille. Jag är glad att jag valde att vara vid er sida och att in i det sista klappa er päls - att ni somnade in så mjukt och att jag fick vara med. Trots att jag vakade vid er sida missade jag ögonblicket då era själar slutligen blev fria och flöt iväg. Livet är magiskt.

Trots att jag kommer att sakna er, mina hjärtan, vet jag att det som hände var det enda rätta. Det fanns ingen återvändo. Inga alternativa slut. Den vetskapen gör det inte lättare att gå vidare, men jag vet att en dag kommer de glada minnen vi delade få sorgen att blekna bort. Jag hoppas att ni inte stannar och vakar över oss utan går vidare och att vi så småningom ses där. Det vet jag att vi gör.

Kärlek är att göra det som är rätt trots att det gör ont. Att inse att tiden tillsammans har ett slut trots att det är plågsamt. Att släppa taget - trots att man inte är redo. Kärlek är också att hedra och minnas de vackra stunder man delat. Jag önskar att ni kommer att vila fridfullt, där tillsammans, under taket av sommaräng...

43 dagar...

Det har inte hänt så värst mycket sedan sist, det kan jag inte påstå. Min nivå av nervöshet har inte stigit ännu. Däremot har jag köpt mig en reseadapter och kan nu åka till Afrika, Hongkong, Nya Zeeland, Australien och England. Jag har också  köpt mig en reseplånbok att förvara visum, pass och körkort och sådana viktiga saker. Jag vet nu också att jag, minst i två dygn i förväg, måste beställa Nya Zeeländska dollar om jag vill växla till mig lite cash. Dessutom hittade jag en uppblåsbar nackkudde inför den 30 timmar långa flygningen - vill inte riskera mer nackont än jag redan har! Och blir mina flyggrannar jobbiga stoppar jag bara in mina poppigt färgglada öronproppar (fungerar med all säkerhet mot skrikande bebisar väl på plats också)!

Fast skönast av allt är det att jag äntligen har alla handlingar färdiga och imorgon kan skicka in min ansökan om det internationella körkortet. Nu kan det inte vara så värst mycket kvar att pyssla med. Lite städning av mitt rum, packning, ett besök hos frissan och ett tandläkarbesök - sedan borde jag vara redo - om jag inte misstar mig! ;)

Ciao, Ciao! ;)

48 dagar...

I tisdags fixade jag nya linser, presenter till familjen, en ny mascara samt hudvårdsprodukter för ett helt år (min förhoppning är att de räcker så länge). Dessutom håller jag fortfarande på och fixar med en försäkring för mitt kommande år utomlands. Vet fortfarande inte vad som gäller om deras hus skulle börja brinna, försäkringsbolaget återkom aldrig om det. Antar att jag får vara försiktig och ta det säkra före det osäkra så att säga. Brukar faktiskt alltid vara väldigt försiktig så det lär inte bli några problem. ;)

Det som återstår att fixa innan resan är det internationella körkortet, skriva på försäkringspapper, fixa lite Nya Zeeländska dollar, besöka tandläkaren och frisören, städa ut mitt rum, köpa en adapter och packa. Jag tror inte jag glömt något nu, det är med andra ord inte så mycket kvar.

Ciao, Ciao!

53 dagar...

Vid min hemkomst från den sista anhalten låg Mille-mupp, instängd i källaren, uppe på värmetanken och vässade klorna förnöjsamt då jag öppnade dörren och kikade in. Jag hade förväntat mig en skräckslagen kattracka men möttes istället av ett nästan provocerande lugn. Han anar nog inte att veterinären väntar honom imorgon...

Ikväll såg jag just en film på Matildas paddelteknik som 12-åring - sinnesjukt roligt! Hon viftar så vattnet stänker över hela sjön. Men inte rör hon sig en milimeter - och lika glad är hon för det! Underbart! Något annat  som var sinnessjukt var mitt hull som 14-åring. Eller snarare brist på hull. Jag såg ut som ett skellett - ett skelett med anorexia! Jag skämtar inte. Det var lika fascinerande som oattraktivt. Nu har jag testat både skelett och suttit-i-husarrest-på-Macdonalds-stilen, så nu kan man väl tycka att det väl är dags för att finna den gyllene medelvägen snart?

Ciao, Ciao! ;)

Skepp och hoj!

Idag for mamma, pappa och lilla-lite-motvilliga jag och kikade på skeppet Götheborg! Är nu i efterhand inte alls motvillig, kan jag meddela. Skeppet var jättemysigt, funderar till och med på att ansöka om att segla med på nästa färd. Får bara lära mig att klättra i masterna och hojta "skepp och hoj". Har en känsla av att hojtandet blir den lättaste biten. Vi får se.

Kom just att tänka på att min vän, Tove, idag för första gången har träffat sin värdfamilj i Texas. Jag håller tummarna för att det kändes bra! Nu är det inte alltför lång tid kvar tills det är min tur. Snacka om att man kommer att vara redigt pirrig. Fast kanske är man så uttröttad av den 30 timmar lång flygturen att man inte orkar vara nervös? Det får framtiden utvisa. Nu är det dags att läsa lite och sedan sova. I helgen blir det 19 timmars arbete och nästa vecka skall jag besöka optikern och åka till stan och shoppa presenter till min värdfamilj och andra nödvändiga saker inför resan.

55 dagar...

Håller på att fixa med försäkringen inför resan med stort R. Jag får inte hoppa bungy-jump och inte boxas professionellt, för försäkringens skull. Just nu, på pappas begäran, håller försäkringstanten på  att ta reda på vad som händer om jag eldar upp familjens hus. Hon skulle ta reda på det och återkomma innan pappa bestämmer sig om försäkringen är tillräckligt idiotsäker (jag gissar på att det är vad pappa väntar på). Tack för förtroendet, pappa. Har det något att göra med mammas smälta plastbestick som jag förstörde när jag lagade mat häromdagen? Isåfall vill jag bara avsluta ämnet med att säga att de var riktigt fula. Ni borde tacka mig istället för att kräva mig på pengar. Kanske kan jag se om min nya idiotsäkra försäkring täcker förstörelsen av fula blå plastbestick för märkessnobbar?

Fick igår en försmak av livet som Au pair. Min grannes lilla ettår-och-några-månader gamla son håller på att lära sig att säga folks namn och han pekade på mig med en baby-bitchig gest och sade "blöja". Det smakade bittert.

Ciao, Ciao! ;)

57 dagar...

Har precis skrivit ut flygbiljetter och visum. Nu håller jag på att fixa ett kontoutdrag, tid hos optikern, internationellt körkort och försäkringar. Dessutom behöver datorn städas och jag håller även på att samla ihop recept som är nyttiga, lättlagade och ger mycket energi. Jag vill ha ordning och reda inför mitt nya liv långt där borta. Det kommer vara en stor livsstilsomställning även utan allmän oreda bland mina grejer!

Det är så spännande, att få bygga upp en ny tillvaro, bryta sig loss från allt här hemma! ;)

Jag kan vänja mig vid att...

...äta Nya Zeeländska äpplen! De ligger i kylskåpet, har fortfarande några kvar - fast inte länge till - de är supergoda! Och min aptit är helt sinnesjuk just nu, vet inte vad problemet är. Känns som att en hel armé har bosatt sig i min kropp och att jag måste äta för att hushålla soldaterna med energi. Undrar vilket krig de är här för att utkämpa? Och är de här för att stanna?

Jag är så himla förväntansfull inför att åka. Jag vill åka NU! Men samtidigt är jag jättenervös för hur det kommer att kännas att träffa min nya familj! Tänk om jag får hemlängtan, av den värsta sorten? Den här gången är det ingen kort flygtur på bara fyra timmar till Spanien. Den här gången är det på allvar. Jag skall åka i princip så långt bort från Sverige som det bara går att komma. Kan man ens förbereda sig nog för en sådan resa?

58 dagar...

Varför är det så svårt att hitta sin egen riktning och sedan följa sin egen väg? Varför frestas man att rita om de vägar som står skrivna i ens inre? Varför är det så svårt att vara stolt över den man är? Varför är det så svårt att inse att det som skiljer en åt från alla andra är den största tillgången, källan till nytänkande och kreativitet, - inte något som till varje pris skall slipas bort? Hur är det möjligt?