Trots sorgestunder ackompanjerade av ösregn och benbitande decemberkyla känns allt förvånansvärt lätt och okej idag. Jag ser katterna överallt. Jag hör dem, jag känner deras närvaro. Varje krafsliknande ljud eller ett jamande läte får mig att irra runt på jakt efter mina katter. Jag måste ständigt påminna mig om att de inte längre finns bland oss. Att de nu vilar tillsammans, sida vid sida. Att endast minnena består. Men jag vet också att det jag inte ville skiljas från var mina kära minnen av det som var. Inte ville jag se dem lida. Det var inget värdigt liv för två vackra själar. Jag unnar dem frid. Jag unnar deras själar möjligheten att gå vidare till en smärtfri vackrare plats. Även om det innebär att vi var tvugna att gå skilda vägar. Som jag skrev igår, jag vet att vi ses igen.
På Au pair fronten händer det inte mycket. Fast imorse hade jag fått ett litet email från min blivande värdpappa som frågade vilken sorts bil jag brukar köra - automat eller manuellt växlad - så att han vet vilken bil han skall köpa till mig. Jag har också postat alla ansökningshandlingar för att få mitt internationella körkort, så nu är det äntligen färdigt.
I skrivandets stund har jag också, tack vare min inspirerande systers fotografier, bestämt mig för att köpa en ny kamera. Förmodligen blir det en Canon EOS 600D. Jag vill ju gärna att ni som vill läsa om mitt liv också skall kunna få en bättre bild av allt jag upplever och ser! Fast nu tänkte jag filosofera vidare för mig själv! ;)
Ciao, Ciao! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar