I "morse" när jag vaknade, naturligtvis alldeles för sent så att halva dagen redan hade gått - trots att jag hade lovat mig själv att detta inte fick ske idag igen, fick jag en ingivelse att rådfråga mina änglakort om en liten vägledning inför dagen. För er som inte vet är änglakorten en slags kortlek, fast robustare med olika motiv med änglar på. Änglarna står för olika saker och ger olika insiktsfulla råd, om livet.
Jag vet ännu inte om jag kan tro på sanningshalten i vad änglarna försöker säga mig, men jag tänkte att i dagsläget kan det inte skada att föra in lite magi i mitt liv, det kan ju knappast bli mulnare än vad det redan är att sitta hemma själv, för åttonde veckan i sträck, en sådan här mulen dagen-efter-den-hemska-stormen-Berit-dagen (farmor - vad har du nu gjort!?). Lite mer magi åt folket skulle inte skada. Jag menar jag skulle i alla fall behöva lite fler Harry Potter moment i mitt liv - ja, ni vet när Harry Potter inser att han inte bara är en mobbad pojke utan vänner iklädd fula, säckiga kläder med ett vanprydande ärr i pannan - utan att han faktiskt är en trollkarl som kan få de mest besynnerliga saker att inträffa!?
Hur som helst talade dagens kort om för mig att jag har fått en strålande idé och att jag bör sätta igång med den, då den är gudomligt vägledd - Amen, Hallelujah! Jag misttänkte att denna idé inte hade något att göra med min plan att krypa ned i soffan och titta på Awkward resten av dagen. Därför bestämde jag mig för att ta en kort promenad när jag såg att solen äntligen hade bestämt sig för att visa sin trötta rumpa uppe på himlen. Jag tog på mig min halsduk som jag fått av farmor, den som är alldeles för kort och som hon hävdar har magisk motståndskraft mot förkylningar. Ute blåste det fortfarande lite, men idag mest på ett uppfriskande sätt.
Det var då jag insåg att jag saknar att skriva och att jag vill börja blogga igen. För finns det något tråkigare än folk som bara lägger av för att det inte blev som de hade tänkt sig? Jag är trött på alla lögner. Vi har det så himla bra, vi har så underbara vänner, vi festar bäst och mest av alla, vi har aldrig tråkigt och vi undrar aldrig över meningen med livet och vi ställer oss aldrig frågan varför vi egentligen är här? För vem vill vara vaken ensam när musiken dör och festen slutligen klingar ut?
Visst saker och ting blev inte som jag hade tänkt mig under varken min Spanien resa eller Nya Zeeland resa, i själva verket blev ingenting som jag hade tänkt mig. Visst, det är hemskt att sväva runt i ett tomrum. Ensam. Och visst det gör ont att inse att världen går vidare, med eller utan en.
Men kanske är smärtsamma upplevelser till för att vi skall kunna utforska livets färgsprakande karneval med nya ögon. Kanske är det just för att utveckla dessa nya ögon som en del drömmar måste gå upp i rök, så att vi tvingas till en utveckling i hur vi väljer att se på saker?
Jag har gjort om lite i bloggen och det här kommer att bli ett ärligt försök att både hitta hem till vem jag är och att våga se livet med nya ögon när saker och ting inte blir som planerat. För ni vet vad man brukar säga; när en dörr stängs öppnas en annan. Det gäller bara att vara modig nog att ta det där sista steget...
