Telefonskräck - puts väck! ;)

Idag har jag fått ringt ovanligt mycket samtal. Jag har beställt klipptid, kontrollerat med äldreboendet vilka introduktionskurser jag skall gå, meddelat rektorn vilka dagar jag kan jobba och talat om för CC att jag skall åka till Nya Zeeland och därför inte kan matchas med några amerikanska familjer längre.

Jag trodde att man bara kunde "frysa" sin ansökan till USA och eventuellt ta upp den i framtiden. Men det visade sig att om framtiden är likamed ett och ett halvt år så får jag, om jag fortfarande är sugen på att åka till USA efter NZ, istället snällt finna mig i att göra om hela ansökan helt och hållet. Vilket i och för sig kanske är bra eftersom mina ansökningshandlingar idag inte kommer att spegla den person jag har blivit om ett och ett halvt år.

Min första tanke var att jag har lagt ner onödigt mycket jobb på ansökningshandlingar till två olika organisationer med tanke på att jag slutligen fann min familj alldeles själv. Men kanske var det allt detta jobb som ledde till utgången? Det finns nog en mening med allting! ;)

Jag vill också passa på att säga GRATTIS till alla studenter!! :)

Skönhetsfläckar

Dagen inleddes med att jag hängde med ned till skolan. Jag satt med i lärarnas morgonmöte och  fick ett litet jobb inbokat under nästa vecka. Efter det snodde jag mammas bil och körde till vårdcentralen för att kontrollera ett par skönhetsfläckar. Jag ville försäkra mig om att jag lugnt kan åka utomlands utan att behöva oroa mig för att jag är döende i hudcancer eller något sådant. Det var ingen fara med mig, men två prickar skall bort av praktiska skäl, troligen blir det ett litet ingrepp i Juli.

Sedan besökte jag biblioteket för att låna lite trevliga böcker. Jag fastnade för en bok som tydligen skall vara "som en Bridgetfilm men en dimension djupare" enligt Östersunds-posten. Hade jag skrivit en bok är det en beskrivning som jag skulle gilla att få av min bok, så det blir intressant läsning. Jag passade också på att låna två böcker om Nya Zeeland, det skall bli kul att fördjupa sig lite. Tyvärr glömde jag en av de böcker jag helst av allt hade velat läsa på biblioteket, vilket var lite synd. Men, men...

Nu skall jag sätta mig ute i solen på trappan och bättra på brännan! :)

Ciao, Ciao! ;)

Min Matchningsprocess

Förra året efter att ha tagit studenten i juni och avslutat en rekordkort karriär som hästskötare i Spanien i september fann jag mig själv utan någonting alls att göra. Eftersom jag inte visste vad jag ville plugga (vilket jag ännu inte vet) började jag fundera på vilka andra alternativ som fanns.

Det slutade med att jag och min lillasyster (som är väldigt inne på att åka som Au pair till USA efter sin student) gick på ett av Cultural Cares informationsmöten i Göteborg i slutet av november. I början av december började jag praktisera och kort efter det också vikariera på skolan i byn för att få ihop de barntimmar som man behöver ha för att kunna åka som Au pair.

Här kommer en relativt kort sammanfattning av min resa fram tills idag:

27/11-10 
Min syster och jag gick på Cultural Cares Informationsmöte.

December 2010 - April 2011
Under den här perioden jobbade jag med alla ansökningshandlingar för att kunna åka till USA. Det svåraste var att finna ut vilken sorts person jag är, vilken sorts familj jag vill åka till, vilken livsstil jag vill ha utomlands samt hur jag skulle gestalta det i ett "Dear host family letter" för att på så vis locka till mig min framtida familj.

Mitt i den här vevan kom jag på att jag kanske hellre ville åka till Nya Zeeland och påbörjade därför också min ansökningsprocess med Skandinaviska Institutet. Sedan dess har jag vacklat fram och tillbaka ett antal gånger när det gäller valet av land.

13/5 -11
Fick jag min första match i USA fyra minuter efter det att jag blivit antagen till programmet av huvudkontoret i Boston. Match nummer ett var en familj som  bodde nära Boston i Massachusetts. Jag talade aldrig med dem av den enkla anledningen att de hade fyra barn, ett okänt antal hundar och själva i klartext skrev att deras liv var väldigt hektiskt och att de ville ha någon som var "cool under pressure". Jag tyckte det kändes lite överväldigande.

17/5-11
Match 2 i USA var en familj som bodde i Mc lean i Virginia (20 minuter från Washington DC). De hade 4 barn och hundar. Det mesta jag läste om familjen lät väldigt bra och mamman var författare, lifecoach och föreläsare. Men det var några saker som inte kändes bra alls. Den dåliga magkänslan växte efter det att jag hade skypat med mamman. De var helt enkelt alldeles för mitt uppe i karriären och det kändes inte som att de hade tid med människan bakom Au pair-rollen. Mamman sade att de inte hade tid med någon som skulle bli "homesick" eller längta efter sin pojkvän. De letade efter någon slags robotaktig opersonlig personlig assistent. Det hör man ju själv att det inte hänger ihop. Jag tackade nej efter att ha sovit och ätit frukost på saken. Mammans svar på mitt tack-men-nej-tack email var så gulligt att allt kändes ännu svårare, men jag visste trots allt att jag hade gjort det enda rätta...

19/5-11
Fick jag email från en dam i Nya Zeeland som förmedlar familjer åt Skandinaviska institutet. Hon sände mig information om fyra familjer. Varpå jag fattade tycker för en fembarnsfamilj och kontaktade dem. Det visade sig att mamman och pappan hade tagit ut skilsmässa. Därför visste de inte om de skulle skaffa sig en ny Au pair eller hur jobbet i så fall skulle se ut. Därför valde jag att fortsätta att prata med andra familjer.

23/5-11
Fick jag ett email från en av de fyra familjerna som jag hade läst om tidigare. Detta var familjen som bor utanför Cristchurch. Familjen har två småpojkar på 3 och 4 år och en ny bebis är på väg.

24/5-11
Den här förmiddagen var det dags för att skypa med Christchurch-familjen. Jag pratade med mamman. Hon
verkade trevlig men hon skulle prata med ett par andra Au pairer också. Det uppstod ingen Wow-känsla av att läsa om dem och inte heller av att prata med dem.

Nu började jag känna mig lite frustrerad eftersom det inte fanns många familjer som sökte via Skandinaviska Institutet. Och jag fick heller inga ordentliga svar från min förmedlare i Nya Zeeland. Så jag bestämde mig för att, mest för att se vad det skulle leda till, registrera mig på Au Pair World och själv börja söka efter min framtida värdfamilj.

25/-11
Fick ett email från en familj som bodde i centrala Auckland och vi började försöka bestämma en skypetid (senare kom jag att tacka nej till att skypa med dem då jag redan tackat ja till min värdfamilj).

26/5-11
Under förmiddagen fick jag ett email från en familj som jag hade skickat en intresseanmälan till på Au Pair World. De verkade trevliga så jag bifogade mitt CV, Host family letter och en länk till min Au pair video. Någon timme senare Skypade vi. Jag blev väldigt glad när de inledde vårt samtal med att berömma min Au pair video, speciellt med tanke på att jag inte är överdrivet förtjust i att se mig själv på film.
Samtalet varade inte länge alls, men jag fick en bra känsla. Därefter blev jag vän med mamman på facebook och fick se bilder på barnen - de är hur söta som helst! Redan samma kväll var det bestämt att jag kommer att åka till dem i oktober!

När jag frågade vad de tyckte om i min ansökan svarade de så här:

"Your application was really good because it was so detailed with your experience, and your host family video gave us a sense of what you are like as a person, also your English language is very well spoken, you seemed like a happy confident, friendly girl, just the type of person we like!"

Dessa ord blev jag väldigt glad över att höra, för det var precis det jag ville förmedla med min video och ansökan.

Jag får en jättebra känsla när jag pratar och emailar med dem. De är väldigt måna om att jag är nöjd med avtalet för Au pairandet och också väldigt måna om att låta mig få veta att de tror på mig. Att jag är perfekt för deras familj och de säger att de är glada att de hittat mig och att de skall ta väl hand om mig. Deras barn är verkligen jättesöta, jag är redan lite "kär" i dem allihopa. Man blir varm och glad ända in i hjärtat när man tittar på bilderna av mina framtida värdbarn! De ser så lugna, glada och lyckliga ut. Jag ser fram emot att göra en massa roliga saker med dem! Området som de bor i verkar dessutom jättefint. Lite som Sverige fast med lite mer exotisk medelhavs-touch och med stranden cirka 200 meter bort, i alla fall enligt Google Earth. ;)

Jag tror att detta är början på ett fantastiskt äventyr! Jag ser verkligen fram emot att få åka till Nya Zeeland och träffa min familj! Fast innan det är dags att säga farväl till Sverige skall jag njuta av min svenska familj och svenska sommar i ett par månader till! :)

Ciao, Ciao! ;)

Nu är det lördagkväll och då blir Elvis snäll

De senaste tre timmarna sedan min hemkomst från jobbet har bland annat spenderats i sängen eftersom lite vila efter att ha gått upp halv sju kändes väldigt välbehövligt. Nu är jag nyduschad och skall precis baka en smaskig morotskaka - är det lördag så är det lördag!

Tänkte också passa på att återigen tacka er alla för er uppriktiga glädje för min skull och för att ni precis som jag med spänd förväntan ser fram emot min resa till hösten. Jag saknar er redan! Jag har också fått frågan om vilket datum jag åker. Det är väl inte spikat exakt vilken dag ännu, eftersom jag inte köpt biljetten än. Men runt 1:a oktober blir det, så att jag hinner lära känna familjen och komma in i rutinerna innan den nya bebisen kommer. Det lär bli spännande men intensivt där ett tag.

Sedan vill jag i min tur också säga grattis till en av mina barndomsvänner som igår fick sin allra första match i USA. Jag hoppas du hittar din drömfamilj snart och får ett toppenår där på andra sidan Atlanten! :)
Vem vet, om jag fortfarande känner för att vara Au pair efter ett år i NZ, kanske det blir ett år i USA också - det hade varit awesome ju! ;)

Varje gång jag känner mig lite ängslig över hur min relation till min värdfamilj kommer att bli läser jag igenom det fina email som min värdmamma skickade mig häromdagen. Och då blir jag lugn igen. Jag hoppas och tror att detta är starten på ett härligt och fantastiskt äventyr! :)

Nu är det dags att baka,
Ciao, Ciao! ;)

Ordning och reda pengar på fredag

Fick just ett sött email från mina blivande värdföräldrar. De talade om att de forskat lite och det verkar vara lag på att man skall få 4 veckors betald semester om man arbetar ett år i Nya Zeeland, så istället för tre veckor som jag föreslog får jag nu fyra. Det är sådan ordning och reda på dem. Så nu är det dags för mig att börja forska i internationella körkort, försäkringar, nya pass och sådana spännande saker. Det löser sig om man jobbar lite på det bara! :)

Det verkar också som att barnen ser lika mycket fram emot att träffa mig som jag ser fram emot att få träffa dem. Familjen är så gullig och ser fram emot att få visa mig runt i Nya Zeeland. De är så himla söta! Jag funderar på att göra en till video åt familjen och att ha en "skype-dejt" där barnen också är med. Det vore kul!

På måndag skall jag också åka till biblioteket och låna lite böcker så att jag kan lära mig lite mer om Nya Zeeland, man vill ju inte komma helt oförberedd!

Och nu är det dags att sova, för imorgon blir det upp tidigt och jobba igen, ett par timmar i alla fall.

Ciao, Ciao! ;)

Mitt framtida hem! ;)

Jag skall alltså bo 30 minuter ifrån centrala Auckland på en halvö! Jag kan fortfarande inte fatta att det känns så bra, och att de bestämde sig så fort. Eller att jag bestämde mig så fort. Jag tror och hoppas att det kommer att kännas lika bra i verkligheten som det känns i mina tankar!

Mitt framtida rum



En liten bild av en liten del av trädgården



Friday, Lovely Friday!

Morgonen började storslaget, som alltid, med att mitt mobil-alarm började väsnas på tyska klockan tio över sex. Alarmsignalen är ett spår från typ forntiden då jag fann Tokio Hotels emo-rock omåttligt fascinerande och sofistikerat. Nu lever vi på 2010-talet och jag tycker fortfarande inte illa om bandet, men tack och lov lider jag inte längre av några sådana besatta tonårsfasoner. Att jag sedan i mitt galna tillstånd valde alarmsignal, som inte ens är en Tokio Hotel låt - utan i själva verket någon annan smörja - får mig verkligen att ifrågasätta vad jag tänkte på? Och vi skall inte tala om det faktum att jag fortfarande har kvar den. Hur tänker jag? Tänker jag alls? Fast en sak är då säker, trots att jag i mitt tillstånd av glädjerus över att ha hittat min värdfamilj, inte kunde sova förrän efter tolv någon gång (vågade inte kika på klockan) så vaknade jag tack vare denna omdebatterade alarmsignal i tid - redo att gå till jobbet.

Trots min längtan att dröja mig kvar i sängen imorse har det varit en väldigt fin dag! Efter frukosten fick jag ett email med bilder av mitt framtida hem i Nya Zeeland. Det ser fint ut, mitt rum ser lite tomt ut för tillfället, men det kommer ju jag och mina prylar råda bot på, så klart!

Sedan skjutsade pappa och syrran ned mig till jobbet, innan de åkte vidare till Göteborg (där pappas jobb och min systers skola ligger). På jobbet var det en trevlig fredagsstämning och idag fick de boende spela Bingo på förmiddagen.

Efter jobbet vandrade jag vidare till skolan, för att hämta hem min systers tröja som jag hade lånat och glömt i personalrummet. Trots morgondagens regnfall hade jag turen att få traska i uppehållsväder och halvvägs till skolan såg jag min mammas föredetta elev och dennes polare närma sig en bit bort på trottoaren. Den föredetta eleven till min mamma försökte hälsa på mig och kalla mig för "Matilda" (vilket är min systers namn) varpå jag med ett förstående leende rättade honom. Döm av min förvåning då hans polare en kille på typ fjorton bast som jag aldrig tidigare hade sett, går fram till mig säger "Elvira, kram" och kramar om mig! Jag kramade, verkligt generat, tillbaka. Haha. Jag har visst fått en härmed avslöjad hemlig beundrare...
Där fick mina förutfattade meningar om tråkiga svenskar och bråkiga tonårskillar storstryk, skulle jag vilja påstå...;)

Efter att ha hämtat tröjan, pratat lite med rektorn i personalrummet och njutit av fredagsstämmningen så gick jag vidare och småpratade lite till med alla gulliga lärare och barn. Alla i personalen var så söta och grattulerade mig till min kommande resa. Sedan bestämde jag mig för att bege mig hemåt medan ängarna ännu var dränkta i sol istället för regn. På vägen hem såg jag en ekorre och träffade en dam som var ute och rastade sin chiuaua. Svea, som hunden hette, ville gärna hälsa och damen och jag pratade lite en stund. Hon berättade att chiuauan ursprungligen är en vakthund från Mexico - vilket jag inte hade en aning om!

Väl hemma bjöd jag stenläggaren, som har arbetat hela veckan med en liten uteplas av sten i vår trädgård, på bulle och kaffe. Jag känner mig lite som ett helgon, jag svär! Eller förresten, jag skämtar bara, helgon svär inte!

En annan toppengrej som hände idag är att min handläggare från arbetsförmedlingen ringde för att höra om jag fick jobbet på äldreboendet. Så jag berättade att jag vikarierar lite på skolan, har ett sommarvikariat på äldreboendet och att jag i oktober kommer att åka som Au pair och stanna i ett år! Hon var mycket nöjd med mig och tyckte att vi borde skriva ut mig då jag inte längre är jobbsökande. Hon önskade mig lycka till i framtiden, utifall att vi inte ses innan jag åker. Nu måste jag bara åka dit i mitten på juni för att skriva på de sista papprena så att jag får lite pengar. Det kändes otroligt bra, nu är jag snart vuxen och cool, stark nog att klara mig själv! ;)

Nu skall jag städa det sista i huset och sedan blir det fredagsmys, helt föräldrafritt eftersom mamma och pappa skall på Bryan Ferry på Liseberg ikväll.

Jag vill så klart också passa på att tacka alla som har grattulerat mig! Tack så mycket!

Ciao, Ciao! ;)

I AM GOING TO NEW ZEALAND!!! :D

Det här är en rätt otrolig historia egentligen. Jag tror knappt själv på allt det här i skrivandets stund. Jag hade precis börjat ifrågasätta allting då organisationerna jag sökte med inte hade mycket familjer alls. Jag har inte vetat varken ut eller in den senaste tiden. Därför bestämde jag mig för att söka själv på en internetsida, för att testa min lycka.

Igår skickade jag iväg en liten "intresseanmälan" till den här familjen och imorse fick jag deras emailaddress. Då skickade jag iväg mitt engelska CV, mitt "Host family letter" och en länk till min Au pair video. Jag tror verkligen de gillade vad de läste och såg och så visade det sig att vi alla hade tid att skypa nu i förmiddags. Så det gjorde vi, samtalet varade i 11 minuter och jag fick ett gott intryck av dem och jag tror att det var ömsesidigt. Så de skickade ett kontrakt/avtal för Au pairandet som vi skall signera.

Jag läste igenom det och förhandlade till mig lite mer lön (typ 35 kronor mer i veckan) och en semestervecka till, fräck som jag är. Sedan uttryckte jag min oro över en del väldigt seriösa uttryck, vilka gjorde mig tveksam över om jag skulle vara bra nog för dem. Men mamman svarade med ett jättefint email som fick mig att släppa all tvivel. Hon tror inte att det skulle bli några som helst problem, för att jag verkar vara duktig och pålitlig. Och hon är väldigt van vid att lära upp folk, så det kommer nog gå bra. Och på min fråga om jag skulle vara välkommen att bli som en del av familjen svarade hon att de tänker ta väldigt god hand om mig! Vilket känns tryggt eftersom jag lämnar min underbar svenska familj för ett helt år. ;)

Mamman berättar att de under sommaren reser runt till en massa vackra platser och att hon ser fram emot att visa mig runt! Och deras område låter bra för mig då man kan gå med i något sportlag, delta i jakt/fiske, rida, gå till stranden, cykla och vandra. Och deras barn är otroligt söta! Och det kommer också en ny bebis, vilket skall bli jättespännande! Jag ser fram emot att hon lär upp mig när det gäller "skötseln" av småbarn. Snart har jag tagit hand om allt mellan spädbarn till personer som är lite över hundra år! Coolt!

Tänkte också kort, för er som inte orkar gå tillbaka ett inlägg, berätta om familjen igen. Familjen består av en pappa, mamma, pojke (5 år), två tvillingtjejer (3 år), en lilltjej (nio månader) och en bebis (könet vet man inte ännu) som väntas i november. De bor på en halvö, 30 minuter från centrala Auckland. Det är nära till stränder och parker. Familjen beskriver sig själva som sociala och glada. Barnen gillar att prata, vilket jag också gör! De gillar att hänga på stranden, bjuda hem vänner och så uppskattar de naturen (precis som jag).
Jag kommer att åka i Oktober! Jag vågar ännu inte riktigt tro på det här!

Det läskiga är dock att jag måste ansöka om Working Holiday Visa och fixa alla detaljer själv eftersom jag inte åker med någon organisation. Men å andra sidan ser jag fram emot att klara mig mer själv och äntligen känna mig som en vuxen cool människa! Det måste vara en mening med allt det här. ;)

Nu är det dags att sova, imorgon är det jobb som gäller och då vill jag vara på topp!

Ciao, Ciao! ;)

Skype igen...

...den här gången med en familj som bor på en halvö i en förort 30 minuter iväg från Auckland. Familjen består av mamma, pappa, en kille (5 år), två tvillingtjejer (3 år), en lilltjej (9 månader) och så kommer det en bebis i november. Området verkar vara trevligt, nära till parker och stränder. Försökte utan något större resultat att smygkika på google earth! Men de har lovat att skicka mig bilder imorgon, så det skall bli roligt! Roligt också med tvillingar! De verkar vara trevliga och beskriver sig själva som en glad och social familj som älskar varandra väldigt mycket. Barnen är glada, sociala, vanligtvis lydiga och de gillar lekar, "outdoor-fun", simning, att cykla och så klart - mat! ;) Kul också att de uttryckte att de gillade min Au pair video och tycker om mig! Startdatum är 1 oktober och tolv månader framåt. Stannar jag hela året står familjen för min flygbiljett hem, vilket är väldigt generöst med tanke på hur dyr den biljetten kommer att bli! ;)

De har lovat att skicka fler bilder tills imorgon, och jag funderar på om det är några fler frågor som jag gärna skulle vilja ha svar på. Sedan håller jag på att gå igenom vilka villkor som i så fall skulle gälla för arbetet, lön och semester. Det som känns jobbigt är att ta ett beslut samt att jag i så fall åker utan organisation och därmed utan den trygghet som en sådan är menade att ge. Fast jag har börjat ifrågasätta hur bra de är egentligen och hur mycket de kan hjälpa mig med. När allt kommer till kritan är det jag som måste ta ansvar för mig och mitt liv...

Vi får se hur det slutar! ;)
Ciao, Ciao! :)

Släpper fantasin vild och fri...

Under ett par dagar har jag funderat mycket på vad jag vill göra inom den närmaste samt mer avlägsna framtiden.

Ibland är det nödvändigt att för ett tag spola sina gamla planer och släppa fantasin helt fri, låta den växa sig hur underbart vildvuxen som helst. Helt enkelt tänka helt nytt. Då upptäcker man ofta mer objektivt fördelarna och nackdelarna med de planer man sedan tidigare gjort upp. Man upptäcker också ofta nya möjligheter och äventyr. Ibland släpper man sina gamla planer och går man vidare med sina nya. Ibland är en kombination av gammalt och nytt det bästa. Ibland väcks inspirationen, ibland släcks den. Ibland lämnas man slutligen med frid.

Snart ett år sedan studenten...

...gud vad tiden har gått fort! Överallt, både på facebook och på stan kryllar det av studenter, de svämmar över likt myrorna runt honungsburken. Vad gammal jag känner mig helt plötsligt. Och inte blev saker som jag trodde heller, det där livet efter studenten. Eller egentligen hade jag inte så stora förväntningar, jag vandrade i ett töcken - glad över att skolan och min kravfyllda tillvaro äntligen skulle få ett slut. Fast kraven har egentligen inte minskat, snarare tvärtom. Kravet på att bli vuxen blir en allt tyngre börda för var dag som går. Det är nog dags att sätta fart nu. Sätta fart så att jag inte blir gammal, rynkig och ensam...

I mitt huvud ekar frågorna. Vad skall det bli av mig? Vad skall jag bli när jag blir stor, om jag blir stor? Hur hittar man rätt i den oändliga djungeln av valmöjligheter? Vad säger förnuftet? Vad säger hjärtat? Vad skall man lyssna till? Förvirringen är lika slående som utmattande. Så många frågor och så få svar...

Who are you stranger and where are you going?

Auckland - mitt nya hem?

Tyvärr verkar det inte finnas så gott om familjer i någon av de organisationer som jag söker med. Därför började jag leta efter familjer privat för ett par dagar sedan. Tolv timmar senare hade en familj från Auckland hört av sig. Jag har mailat med dem under morgonen/förmiddagen och vi skall skypa, förmodligen nu i slutet av veckan. Håller tummarna för att de är trevliga och att samtalet blir av!

Familjen bor centralt i Auckland och de söker efter en ny Au pair från mitten av Augusti och för nio månader framåt. De har en flicka som är fem år, en pojke som är tre år och ytterligare en liten tjej på sex månader.

Annars händer det inte mycket just nu förutom att jag har upptäckt att jag kanske borde syna mina Au pair planer i sömmarna då jag har förändrats och återupptäckt sidor och intressen hos mig själv sedan hela den här processen startade för ett halvår sedan. Tack vare mina planer att åka som Au pair har jag fått arbetslivserfarenhet, livserfarenhet, kunskap om mig själv samt möjligheten att utmana mig själv och växa som person. Jag har börjat få en klarare bild av vem jag är och vad jag vill ha ut av mitt liv och i vilken riktning genom livet jag vill resa. Jag tror nu på mig själv, jag ser väldigt ljust på framtiden och ser fram emot alla äventyr som väntar, vilka de än blir. Kanske har det sista halvårets eskapader fått mig att växa ur mina Au pair planer? Jag vet inte svaret på den frågan, men det kanske är värt att undersöka...

Ciao, Ciao! ;)

Införa Kölappssystem?

Mitt förslag är att man införskaffar kölappar till matchningsprocessen? Då vet man ju med säkerhet att,när man väntat ett visst tag, ja då är det ens egen tur att få en familj och åka iväg.

Som det är nu så vet jag ju inte ens om jag någonsin kommer att hitta en familj och komma iväg någonstans över huvudtaget, vilket känns väldigt tråkigt och frustrerande...

Men när de känslorna dyker upp så får man försöka tänka att det som är menat att ske kommer att ske. Fast sådant vet man aldrig i förväg. Så jag antar att det bara är att luta sig tillbaka, tänka på något annat ett tag och njuta av resan...

Ciao, Ciao! ;)

Skype, Nya Zeeland Match #4

Nu sitter jag här vid köksbordet, i halvdunklet med en varm skål soppa på bordet och en het vetekudde på fötterna. Ute drar regnmolnen förbi, bestulna på sin tunga last av den tjutande vårvinden. Med andra ord, jag det regnar! ;)

Jag har precis avslutat mitt Skype samtal med mamman i familj nummer fyra. De bor i Northwood utanför Christchurch och består av en mamma, pappa, två söner (3 och 4 år). I september väntar de ett till barn. Killarna är väldigt killiga, aktiva, men också lite pyssliga sådär mellan varven - en bra mix enligt mamman. Mamman verkade väldigt trevlig, jag fick en bra känsla av henne och hon sa att jag förmodligen skulle bli som en dotter/väninna för henne. Jag har emailat henne ytterligare ett par frågor som jag antingen glömde att ställa eller redan har glömt svaret på. Mycket intryck på en och samma gång...

De söker efter sin första Au pair och därför vill hon prata med ett par tjejer/killar till. Men hon tyckte att min engelska och mitt "Dear Host Famlily Letter" var "Very Impressive". Det är alltid kul att få lite uppskattning! Det kändes också mer avslappnat att prata via Skype idag till skillnad från förra veckan. Jag börjar väl bli van... ;)

Annars har en annan Nya Zeeländsk familj hört av sig till mig inatt sedan jag bestämde mig för att också leta familjer privat, till Nya Zeeland kan man åka utan att gå via en organisation. Och om inte organisationerna har "min" familj så får jag väl ta saken i egna händer (till alla er som har för vana att reducera allt jag säger till det perversa planet säger jag bara; det är inte den saken jag skall ta i egna händer, ok?) och finna den själv. Den här familjen bor i Auckland och har tre barn. En flicka på fem år, en kille på tre år och en lill-tjej på sex månader. Jag har skickat dem ett email, så nu är det bara att vänta snällt.

Vi får se vart det här leder,
Ciao, Ciao! ;)

Det där med att växa upp...

...är inte helt enkelt...
Jag kan verkligen anstränga mig för att diska upp allt efter mig, men lik förbannat (ursäkta svordomen men den är menad att fungera som ett stilistiskt medel) så har jag i slutet av dagen (lagom tills dess att mamma trött som hon är efter jobbet kliver in genom dörren) glömt att diska en sista burk som jag haft soppa eller något annat slemmigt i. Då blir mamma arg och så även jag, då jag inbillar mig att burkincidenten reducerar mig till en människa vars godhetskapacitet ligger på samma nivå som Hitlers.

Men idag måste jag trots allt göra något lite osvenskt och klappa mig själv på axeln. Jag är nyss hemkommen från jobbet och känner mig alls inte längre som en guldfisk kippandes efter syre på torra land! Nu när jag inte ständigt är rädd för att göra katastrofala felsteg under min allt snabbare framfart har jag verkligen börjat tycka att det är kul att förgylla gamlingarnas dag. Varje litet skratt och tack jag får av dem värmer mig hjärtligt ända in i märgen, det är de ögonblicken jag bär med mig hem och sparar djupt inom mig.

En annan positiv effekt av mitt jobb är att jag på kort tid blivit tuffare, mer framåt och inte längre dödligt bacillrädd. Hade jag använt min farsas (det var farsans tandborste jag av misstag borstade tänderna med i eftermiddags) tandborste för ett halvårsedan hade jag dött av skräck. I och för sig visade det sig faktiskt förra året att vi två hade delat tandborste i hela två veckor eftersom han hade missuppfattat vilken färg på tandborsten som var hans när det var dags för ett borstskifte! Den gången var jag verkligen äcklad till döds, tro mig. Så alla killar som eventuellt spanar in mig, tag er i akt, kyss mig inte om ni inte också finner min farsa attraktiv! Utsikten att få ett sunt framtida förhållande ser bländande ljus ut...

Jag har också fått vett att verkligen uppskatta min farmor och farfar. Min farmor och farfar är positiva, gulliga och de förstår vad jag säger och misstar mig inte heller för att vara norrman (fast de bör också veta bättre sedan de är med i sammansvärjningen bakom min arvsmassa).

En annan bra sak med dagen är att jag har hittat en verklig skattkista, jo det är sant! Jag fick nämligen idag avslöjat för mig att i en pärm, för en nykomling väl dolt, kan man finna guld och gröna ängar i form av extra arbetspass då ordinariemedlemmarna av personalen bestämt sig för att ta semester. Guld och gröna ängar är i alla fall vad man skulle kunna köpa för sina pengar som man tjänar...

Nog tjatat för ikväll, nu är det dags för lite tandborstning. Vi får se om det blir rätt den här gången då. ;)

Ciao, Ciao! ;)

Your toothbrush is like suicide!

Jag upptäckte just till min stora förskräckelse att jag, utan att märka det såklart, råkat borsta tänderna med någon annan i familjens tandbortste!!! Ni borde hålla era tandborstar kopplade... Min dag, nej mitt liv är förstört - slut helt enkelt!! Jag kommer dö! Tack för allting. Försök att inte glömma mig, i alla fall inte alltför snabbt...

Email från Nya Zeeland Match #4

Jag står just och lagar mat då "Breaking up with god" numera traditionsenligt börjar spelas på radíon. Jag började såklart fundera över vad det säger om mina matlagningskonster, egentligen? Men så hör jag att det plingar till i mín inkorg. Det är ett email från Match nummer #4. Det ser ut att bli en skypedejt imorgon eller på onsdagförmiddag. Den här familjen har två söner, en bebis är på väg och de bor utanför Christchurch, olycksbådande med tanke på jordbävningen? Tydligen var det enda som gick sönder i deras hus under jordbävningen en vas...

Jag gillar verkligen familj nummer #1 men eftersom de behöver lite tid att se över om de skall ha någon ny au pair och hur arbetet i så fall skulle se ut, så kan jag lika gärna prata med andra familjer samtidigt. Dessutom har jag heller inte fått någon ny match i USA, så det är perfekt att lägga tiden på att undersöka de Nya Zeeländska familjerna närmare. ;)

Ciao, Ciao! ;)

Email från Nya Zeeland

Jag fick precis ett email från mamman i familj #1. Hon berättade lite om sin nuvarande Au pair, Lukas från tyskland och om att hon nyligen har separerat från sin man och att de försöker tänka ut hur de skall lösa allt med barnen. Och att hon gärna vill ha en au pair. Det verkar som att mamman och pappan fortfarande har en mogen relation till varandra och tänker på barnen i första hand. Jag svarade henne att hon måste tänka ut hur hon vill att hennes liv skall se ut och sedan är jag intresserad av att lära känna henne och hur Au pair livet skulle se ut i deras familj.

Det är inte optimalt att välja en familj i skillsmässa, det är heller inte optimalt med en amoklöpande magkänsla som säger helt andra saker än förnuftet. Det känns som att den här familjen speglar livets nycker och olika sidor och kontraster. Det känns vackert på något vis! Jag vill inte leva en falsk cliché, jag vill känna att hjärtat är med, att själen är vaken och verkligen veta att jag lever och lära mig att ta livet som det är, utan en massa förutfattade meningar.

Eller så kanske det inte alls handlar om den där bland au pairer omtalade magkänslan, det kanske bara är min hjärna som bygger upp en idyll och därmed spelar mig ett spratt...

Nu känns det med ens lite svårt att somna om...

I am my hair...

...lite för tillfälligt halvrisig sådär! Just därför sover jag egentligen nu när klockan är en liten stund över midnatt! Men inte kunde jag låta sömnen vinna över nyfikenheten, så jag var tvungen att smyga och spana in min inkorg. Min magkänsla har talat. Där låg mcket riktigt ett email från kontoret i Nya Zeeland med respons angående att jag vill veta mer om Match #1 (oavsett vad jag tidigare tänkte);

Hi Elvira, that is great news and I will send your details on to  ***** right away.

Kind regards

Tracey

The Edge Of Glory

Den där diffusa längtande känslan från igår som fick mig att emaila en familj i Nya Zeeland har hållt i sig över natten, och nu under förmiddagen har den vuxit sig sig allt starkare.

Jag vet inte varifrån den kommer, hur den uppstod, vad den betyder eller vad jag skall göra med den. Jag vet bara hur den känns i mitt hjärta, och att inga ord i mitt eller någon människas vokabulär någonsin kommer kunna göra anspråk på att göra den rättvis. Den är skör likt en nattligt utdöende ton från en violinsträng, vemodig likt ett vinterträds slutgiltiga insomnande skälvning då det sista lövet faller, skir likt en av sommarbrisen till rörelse smekt chiffonggardin, molande som den isande kylan en frosttandad vintersoluppgång och hoppfullt lekande likt ett storslaget porlande upplösning då romanhjälten dör för att slutligen återuppstå. Det är en färggrann kaskad av motsägelsefulla känslor som just nu samsas i min bröstkorg; vacker melankoli, värmande glädje, isande kyla, djup hopplöshet, gränslöst hopp, evinnerlig styrka, inerrlig skörhet och brännande passion. Det är som en solig dag kantad av regnbågar och fallande regndroppar försiktigt smekta av Lady Gaga's hitparad.

Jag var ett barn av naturen född med bekymmersrynka mellan ögonbrynen. För alltid dömd att under tyngden av världens förkrossande problem med likgiltigt hjärta ensam vandra. Jag var en tonårszombie, begränsad och inlåst i mitt mörka skuggland. Ständigt misshandlad och övervakad av mina mardrömars desillusionerade och överdramatiska härskarinna, insvept i en kvävande skrud av självkritik.

Att jag nu känner så mycket olika känslor istället för likgiltighet och trötthet är fantastiskt. Det är ett tecknet jag så länge väntat på men inte riktigt vågat hoppas eller på allvar tro på. Jag har på riktigt börjat hitta ut ur mitt skuggland, då jag gradvis alltmer börjat inse att verkligheten, så som vi känner den, i själva verket aldrig är hela sanningen. Istället utgörs den av våra tankar - som sällan är helt korrekta och fria från våra egna trångsynta och inkorrekta tolkningar. Våra tolkningar och förvrängda tankar är det som hindrar oss från att nå den verkliga sanningen där allt alltid är mycket vackrare. Därmed förvägrar vi också oss själva den sanna lyckan.

Nu när jag hittat nyckeln som leder ut ur mitt skuggland måste jag besegra dess härskarinna en gång för alla för att sedan fortsätta min resa mot verkligheten - så som den i sanning ser ut. Jag längtar efter att bli vad vi människor är menade att vara; orädd, kreativ, passionerad, kärleksfull, accepterande, harmonisk och lycklig. Hur lång vägen dit är vet jag ännu inte. Men en sak är säker; nu är jag äntligen på väg...


 

Amoklöpande magkänsla

Nu ikväll har jag till min egen förvåning skickat iväg ett email till familj #1 i Nya Zeeland. Det är en i praktiken ensamstående fembarnsmamma som jobbar som barnmorska. De bor i en liten lantlig stad som ligger centralt på den norra ön. Barnen är 12, 10, 8, 5 och 3. Det är tre flickor och två pojkar. familjen har sex kycklingar, två katter och en anka. De äter till den största delen vegetariskt och fullkornsprodukter i så stor utsträckning som möjligt, mamman gillar att odla sin familjs mat. De tycker om att campa, cykla, bada i floder och är en aktiv familj. Hon beskriver den lilla lantliga staden som fridfull om sommaren med goda friluftsmöjligheter och uppiggande om vintern då den förvandlas till skidort dit turisterna kommer på besök. Mamman beskriver sig som en flexibel, "easy-going" och väldigt öppen person.

Jag gillar hur hon beskriver allt i sitt "Dear Au Pair letter". På något vis låter det som en beskrivning jag själv skulle kunna göra av något jag själv tycker om. Trots att jag i torsdags absolut inte tänkte höra av mig till den här familjen är det något som nu viskar inom mig att jag åtminstonne måste tala med den här familjen, annars kommer jag att ångra det för resten av mitt liv. Bilderna av barnen tillsammans med informationen om dem väcker något inom mig, någon slags längtan...tror jag. Det kände jag redan i torsdags, men då ville inte mitt förnuft vara med. Matchningsprocessen får en ständigt att ifrågasätta, radera och ersätta sina gamla självbilder. Vi får helt enkelt se vart min amoklöpande magkänsla för mig... ;)

Ciao, Ciao! ;)

Harro, Canna och Göteborsk folkfest

Idag träffade jag mina kära föredetta klasskompisar från naturklassen - Hanna och Carro. Det känns direkt när man har hittat verklig vänskap. När man är med verkliga vänner känns allt möjligt, världen blir en solig, varm och spännande plats full av möjligheter och äventyr. Och oavsett hur lång tid som gått sedan senast kan man helt avslappnat prata om allt möjligt.

Morgonen startade skönt i form av årets skummaste kommentar! Carro och jag satt på centralstationen och pratade medan vi väntade på att Hanna skulle komma in med tåget, då en utländsk gubbe kommer fram och böjer sig ned mot oss och med sin charmiga brytning säger: "Ursäkta, ni passar mycket bra ihop!". Hahahaha. ;)

När alla tre var samlade inledde vi vår återförening med en liten fika på stan. För de som undrar drack jag ett grönt te finurligt kallat "grönt och skönt", utvalt mest därför att det lät skönare än vad det egentligen smakade - både i munnen och i plånboken. Sedan drog vi vidare ut på stan, besökte Chalmers då Hanna skulle hämta några grejor där och till sist drog vi bort till Slottsskogsvallen för att spana in Göteborgsvarvet. Väl på plats hittade vi syrran och farsan i Tripnets tält (nu borde jag få betalt för den här reklamen) där vi fick ramlösa med smak av annanas - jättegott! ;)

Efter det att vi spanat in några startskott bestämde vi oss för att korsa löparnas väg vid ett antal tillfällen och därmed riskera livet för att hälsa på slottsskogens sälar samt besöka Barnens Zoo. Sälarna såg så härliga ut där de, trots sina knubbiga kroppar, graciöst snurrade runt i bassängen. Och en av bockarna Bruse på barnens Zoo försökte klättra ur sin inhängnad då han kände lukten av min medhavda macka!

Sedan var det dags att försöka ta sig tillbaka till Tripnets tält igen för att avsluta dagen. På vägen tillbaka bestämde vi oss för att ta en kort paus på en trappa i solskenet. Där hittade vi en kör som stod och sjöng och dansade för de svettiga och likt krigshjältar hyllade löparna som alla i förbifarten hurrade och klappade händerna i takt med publiken. Och mitt i all uppståndelse satt vi och bara njöt av den allmäna glädjen och lyckan, som var så påtaglig att det kändes som att vi skulle kunna stoppa ned den i en burk, ta med den hem och spara den för eventuella framtida behov - fast just nu känns det så avlägset att det någonsin skulle behövas! Wow, en sådan dag! Allt var så vackert och soligt och Slottsskogen var så grön och full av livskraft. Om det inte är kärlek jag kännt idag, då vet jag inte vad det kan ha varit för något!

Nu blir det snart lördags-grill med mamma och pappa, mysigt!! :)
Ciao, Ciao! ;)

Nya Zeeland Match #3 och #4

Idag fick jag också ett email med två andra Nya Zeeländska familjer som jag kan läsa om. Min magkänsla har just nu lite träningsvärk sedan skypesamtalet igår och därför skall jag ta mig en lite längre funderare och eventuellt prata med någon av de fyra familjerna från Nya Zeeland, om jag känner att det är en bra idé! ;)

Vi får se hur det känns när jag är utvilad nu i helgen, spännande är det i alla fall. Fast det känns fortfarande lite ledsamt med Virginia-familjen. Trots att jag valt att inte fortsätta med dem, emailar jag fortfarande lite med deras Au pair, en jättegullig tjej från Australien. Hon skall kanske börja plugga till polis när hon kommer hem, det är alltid kul att lyssna till andras tankegångar och om möjligt supporta dem lite! Fast i det här fallet är det också hon som supportar mig lite, eller rätt mycket. Himla gullig tjej. Det slutar kanske med att jag följer med henne hem istället! Man blir så glad av alla härliga människor i världen. ;)

Apropå söta och härliga människor chattade jag med min japanska chattkompis häromdagen. Han berättade att han visste att jag skulle till USA eftersom han har läst min blogg. Då skrattade jag först eftersom den är på svenska och han är tvättäkta japan. Det visade sig att han har suttit med google-translate! Så himla roligt och gulligt!! Love you! ;D

Avslutningsvis försöker jag nu bara vila upp mig efter veckans jobb och framförallt stora anspänning i och med min tur och retur med match nummer två. Jag är väldigt glad över upplevelsen eftersom jag lärt mig så oerhört mycket bland annat om magkänsla och frågor att ställa till familjerna och nu är jag redo att fortsätta min resa. Imorgon är en ny dag...

Ciao, Ciao! ;)

Inget Virginia (Match #2)

Efter att ha skypat med Match #2, mottagit ett email från den nuvarande au pairen samt sovit och ätit frukost på saken bestämde jag mig för att inte gå vidare med Virginia-familjen. Det var en jättefin familj och jag tyckte mycket bra om mamman som jag skypade med och jag är väldigt fascinerad av hennes jobb. Jag tror att det skulle ha varit ett väldigt utvecklande år tillsammans med dem. Men känslan jag fick när de uttryckte att de inte hade tid med en au pair som längtar hem efter sin pojkvän (nu har jag ju ingen, så det är inte något problem) och får hemlängtan var inte så jättebra. Jag är en människa med känslor och kan inte garantera att jag alltid är perfectly happy varje sekund. Även om familjen verkar jättetrevlig liksom området de bor i kändes de alldeles för professionella. Jag vill inte vara någons städerska/supernanny/personliga assisten/fru i ett, i alla fall inte utan att tillåtas vara jag, med alla känslor och funderingar som det innebär. Jag söker efter en trevlig, glad, positiv, accepterande och ärlig stämning där folk har tid att bry sig om mig på samma sätt som jag bryr mig om och intresserar mig för dem.

Så därför skickade jag ett email både till au pairen och till familjen. Jag sa som det var att jag tyckte om dem, men att jag inte tror att jag är den perfekta matchen för mig. Deras Au pair gav mig tipset att inte åka till en familj om det inte känns bra till 100 % och det tänker jag försöka följa. Jag tror fortfarande att det finns en familj som passar mig bättre någonstans. Mammans email tillbaka var jättefint och det gjorde det hela ännu svårare!

Hi Elvira

What a lovely thoughtful response. Thank you for letting me know so quickly. I’m sorry you didn’t feel that we would be a good match as I really liked you! J But I totally respect your decision and admire your clarity.

Wishing you all the very best – you will be a fabulous au pair for whatever family you end up living with.

Enjoy the process!

Trots det känner jag att jag fattat rätt beslut. Jag kände mig lättare och gladare till sinnes igen när jag väl skrivit till dem vad jag kände. Det var det enda rätta, även om det till en viss del känns väldigt tråkigt. Ringde just CC och talade om för dem att jag har valt att gå vidare. Så snart borde jakten vara igång igen! ;)

Ciao, Ciao! ;)

Nya Zeeland Match #1 och #2

Imorse fick jag även ett email med information om två olika familjer i Nya Zeeland. Tänkte skriva lite kort om dem också.

Match #1

En ensamstående mamma som arbetar som sjuksyster med fem barn. De bor ganska lantligt, gillar nyttig mat, sport och naturen. Det var jättefina bilder på dem, men jag känner att fem barn i så ung ålder som dessutom förmodligen skulle gå i hemskola kändes lite väl tungt. Jag kommer därför inte att gå vidare med den här familjen.

Match #2

Bor väldigt lantligt på en farm på sydön nära alla vackra nationalparker. De har en massa får och kossor och en häst som au pairen, om denne är duktig på att rida, får låna! Gissa om jag blev glad ;). De har två barn en flicka och en pojke på 4 och 5 år. Au pairen får gärna hjälpa till på gården och det blir en fin upplevelse för den som gillar naturen och inte vill springa runt på barer hela tiden. ;)
Familjen söker au pair för ett halvår, vilket betyder att man skulle kunna hitta en annan familj att bo hos under det resterande halvåret, alternativt resa mycket (för den snorrike)! ;)

Har inte bestämt mig riktigt än, vill ju helst prata så mycket som möjligt med olika familjer. Jag får väl helt enkelt se hur det blir. Men en sak är säkert, det är dags att sova nu, haha! ;)

Update, Match #2

Jag är egentligen lite väl trött för att blogga just nu. Har jobbat i skolan ända fram tills sex och sedan skyndade jag mig hem för att komma i tid till mitt skype-samtal med mamman i Virginia-familjen. Samtalet gick bra, hon var väldigt trevlig och väldigt lik mig i mångt och mycket (hon har ett jobb jag skulle kunna tänka mig att stjäla, det gäller dock att komma ihåg att det är hennes familj jag skall vara gift med i ett år och inte hennes jobb). Hon gillade att jag har mycket erfarenhet av barn, framåt, tar för mig mycket och verkar "easy-going".

Hon berättade mycket om sina förväntningar på sin au pair och om sina barns personligheter. Det var skönt att hon var så framåt och lätt att tala med för jag kände mig lite ringrostig och pratade hellre än bra. Vi kom i alla fall överrens om att jag skall prata med familjens nuvarande australiensiska au pair, som för övrigt stannat i ett år och nio månader. Familjen är ursprungligen från Australien och de skall dit och fira jul. Det är väldigt oregelbundna arbetstider vilket betyder mycket jobb periodvis. Men också veckor då familjen är i australien och au pairen stannar i USA och är fri att resa vart hon/han vill. De vill ha någon som har inte lätt blir stressad, som hanterar barnen med humor, som är enkel och glad, som tänker självständigt, gillar att köra bil och självständigt planera hur barnens fritidsaktiviteter skall gå ihop. Tror det är en ganska rättvis sammanfattning för tillfället. Som sagt var skall prata med deras nuvarande au pair och sedan får vi se...

Ciao, Ciao! ;)

Skype med match #2!

Jo, det är sant! Mamman i Virginia-familjen hörde av sig nu ikväll och vi bestämde att vi skall skypa imorgon kväll, efter det att jag slutat jobbet! Jag är väldigt glad att de hörde av sig, det känns skönt fast väldigt nervöst! På pappret låter familjen jättebra, så det är bara att prata med dem och se hur magkänslan känns efter det.

Jag fick också nyss ett telefonsamtal från SI om att familjer från Nya Zeeland snart kommer att börja höra av sig till mig, vilket känns spännande men också lite splittrande. Jag vet inte vilket jag helst vill...

Ciao, Ciao! ;)

Here we go again!

Jag står just i godan ro och lagar soppa. Nu kommer "Breaking up with god" på radion, precis som igår när jag brände min havre, hoppas att jag får bättre lycka med matlagningen idag! haha ;)

Annars har dagen varit lugn, inget jobb idag heller. Har bara putsat några fönster och förbereder mig lite inför resten av veckan då jag kommer att jobba på skolan. Inget livstecken från Match #2.

Ciao, Ciao! ;)

Feels Like Insomnia

Undrar om jag kan sova nu? Är nervös över att match nummer 2 skall försvinna lika spårlöst som den första, för jag skulle gärna vilja prata med den här familjen. Den låter så himla trevlig! Känner mig så dum och självisk, det enda jag klarar av att tänka på är mina matchar just nu. Jag stod nyss, till mammas förtret, och drog fram typ fem meter tandtråd när jag skulle borsta tänderna...

Vi får helt enkelt se om de vill prata med mig eller inte. Det som sker är det som är menat att ske. Allt man kan göra är att vänta och se. ;)

Annars slutade dagen väldigt fint i och med att jag fick höra fina ord från en kompis samt från min mamma. Min kompis som jobbar på samma äldreboende som jag berättade att personalen hade sagt att de tyckte jag var väldigt orädd och gullig. Kommer inte exakt ihåg ordvalen, men det var innebörden i alla fall. Och mamma berättade att rektorn (min mammas chef och min referens till Nya Zeeland-ansökan) hade talat med någon från Nya Zeeland idag och talat väldigt väl om mig. Det var väldigt kul att höra!

Nu skall jag försöka sova... ;)

Match #2

Hade precis tänkt skriva ned vilka frågor jag tänkte ställa under ett eventuellt samtal med en värdfamilj. Döm av min förvåning när jag öppnade inkorgen och möttes av "You have a match".

 Match #2

Stad: Mclean (20 minuter från Washington DC)
Stat: Virginia
Barn: Pojke (13,5), Flicka (12), Pojke (10), Pojke (8,5)
Husdjur: Hundar

Kommentar: Känslan inför den här familjen är mycket bättre, även om den här familjen i likhet med den förra familjen har många barn och hundar. Barnen går i skolan under dagen och de verkar vara en sportig familj som gillar naturen. Att mamman har ett intressant jobb, författare och livscoach, gör ju inte saken sämre - det är sådant jag verkligen intresserar mig för. De vill ha någon som är flexibel, positiv och "easy-going" och som håller lugnet med alla barn.

Jag ringde till kontoret och sa att jag är intresserad av att tala med dem, så får vi se om de är intresserade av att prata med mig! Lägger också till en ful liten karta för alla (oss) som inte utantill vet vart alla USA:s delstater ligger! ;)

Breaking Up With God

F-A-N - vilken dag! Addera en smula regnväder, stiltjé på Au pair fronten, för mycket disk och städ på för kort tid samt en stor portion dagen-efter-arbete-koma och summan av kalaset blir "lite" irriation sådär.

När jag sedan tänker på hur mycket jag gillar att skriva och hur lite av intresse jag har att skriva om, samt den plötsliga uppkomsten av mina alla stavfel och allmäna oförmåga att få ned mitt virrvarr av tankar och känslor den senaste tiden - jag då är jag inte längre "lite" irriterad. Lägg då också till att min tryckkokade havre på något mystiskt vis lyckats bli helt svartbränt och att köket stinker värre än värst. Ja, då har min irritation inte längre vett nog att hålla sig på en svensk lagom nivå!

Ironiskt nog börjar de spela "Breaking up with God" på radion när jag står där och tittar på tryckkokarens fult svartbrända botten och känner hur alla svordomar börjar få min tunga att bli precis lika ful och utom räckhåll för frälsning. Då kan jag inte låta bli att skratta. Jag kan inte förstå hur jag har lyckats bli bortglömd av någon som inte ens finns...

Jag antar att det här är livet. Det känns som att man inte skall bli arg över småsaker. Man skall väl helst vara en leende och positiv människa - jämt! Och visst blir livet roligare då! Men ibland blir allting faktiskt bättre av att inte förneka vad man känner och av att ta hand om sina känslor. Däremot får man inte låta sina känslor och tankemönster styra ens liv på ett negativt sätt. Upp- och nedgångar är en naturlig del av livet. När man har accepterat det tror jag att man får det lättare att njuta av livet oavsett om man för tillfället befinner sig längst ned i en dalsänka eller uppe på en bergstopp. Det gäller att njuta av utsikten varhelst man befinner sig. Plötsligt dyker en ny stig upp - kanske var det meningen att det skulle bli just så?

Nu tänkte jag klättra vidare, och kanske putsa ett fönster till i förbifarten! Ciao, Ciao! ;)

Tuesday, rainy Tuesday!

Idag är en perfekt dag för att stanna inne och göra tråkiga saker, det är grått, mulet och regnigt. Fast konstigt nog bekommer det mig inte särskilt mycket. Idag får jag väl göra allt det som jag inte hann med igår då jag fick hoppelihoppa iväg till jobbet istället. Och ikväll blir det kanske en liten skogspromenad i regnet. Regniga dagar luktar det så gott i skogen. Droppandet från träden, plaskandet i vattenpölar och känslan av en pånyttstart - det är rätt härligt trots allt!

På Au pair fronten intet nytt. Har laddat upp min video igen som jag inte kunde låta bli att ändra lite i och skapat mig en liten profil som familjerna kan söka upp och kika på. Tror tyvärr att ett litet stavfel smög sig in i den korta texten man skulle skriva (Grrrr...). Det skulle i såfall betyda att jag måste göra om profilen när jag väl fått den godkänd, vilket tyvärr tar rätt mycket tid. Men, men. Är man trött när man fixar med text så blir det lätt lite fel.

Igår fick jag mitt schema för sommarens vikariat på mitt äldreboende. Jag har fått flera monsterhelger med ett 12 timmars pass först på lördagen och ytterligare ett lika långt pass nästa dag, på söndagen. Det skall säkert gå jättebra, men jag borde nog ha väntat med att läsa mitt schema tills jag var lite piggare...

Ciao, Ciao! ;)

Monday, sunny Monday!

Trots att de tunga regnmolnen hänger där uppe i det stora blå på ett oroväckande sätt, skiner faktiskt solen idag! Härligt! Det är sådana här dagar som man verkligen saknar att ha häst. Dagar då vintern ter sig långt, långt borta. Fast trots allt längtar jag mer efter nya äventyr än efter att återfå de gamla.

Har inget jobb idag, gamlingarna och barnen verkar klara sig utan sin vikarie. Istället tar jag en dag då jag kan ta igen mig lite efter helgens äventyr och arbete. Mitt rum behöver städas, fler fönster behöver putsas och nyttiga mat behöver tillagas. Känner mig lite seg idag och förmodligen kommer jag att bli sittande här på stolen vid köksbordet slöandes vid datorn med RIX FMs radioreklam (ingen annan kanal har bra sändning i vårt kök) och uttjatade låtar i bakgrunden tills det är två timmar kvar till mammas hemkomst från jobbet. Då får jag en liten chock över att dagen plötsligt runnit ut i sanden och sätter igång med att städa, laga mat, putsa fönster, facebooka, titta på TV och kolla mailen efter nya matchar - allt på en gång!

Nej, förresten. Precis i skrivandets stund ringde de från ålderdomshemmet. Ändrade planer. Nu skall jag jobba idag mellan klockan tre och åtta ikväll samt ett par pass nästa vecka. Fast min profetia ovan slår ju faktiskt in, för nu måste jag göra alla de där grejerna på en gång - om jag skall hinna med allting innan jobbet! Tur att jag har något att göra så att jag inte går runt och tänker allför mycket på det här Au pairandet och familjeletandet. Igår hittade jag också hur man skapar sig en liten profil som familjerna kan söka upp. Hoppas det ger resultat! ;)

Ciao, Ciao! ;)

En blivande Au pairs värsta mardröm

Alltsedan den första matchens försvinnande i fredags har läget på Au pair fronten varit dött. Vet inte ens om CC's kontor är öppet under helgen?

Mina tankar just nu är lite röriga. Visst blev man glad över den första matchen, att den kom så fort - även om jag direkt kände att det inte var drömmatchen. När den sedan försvann kände jag mest lättnad, för det betyder ju att den lämnar plats åt nästa match, kanske åt min framtida värdfamilj! Nu har den första lättnade övergått i oro för att nästa match kommer att dröja alltför länge. Tänk om ingen familj är intresserad av mig? Haha. Känner att jag just nu beskriver en blivande Au pairs värsta mardröm - likt många av mina föregångare. Att döma av de bloggar jag läst, det är många vill jag lova, tvivlar många Au pairer på sig själva under matchningsprocessen. Och likväl dyker alltid drömfamiljen upp efter några matchar, om och men. Lyckliga slut i sann Holywoodanda gillar vi, skön läsning! :)

Det är vid sådana här tillfällen, då oron gör sig påmind, som man verkligen uppskattar att läsa om andra Au pairers upplevelser kring och lyckade resultat av matchningsprocessen. Men vilken skillnad det är mellan att läsa om och att verkligen uppleva alla blandade känslor relaterade till matchningsprocessen!

För övrigt har jag lagt upp min Au pair-video på min profil på mitt "Cultural Care Online Account", men filmen går inte att finna på sidan för alla Au pairers videos. Det är endast familjen jag är matchad med som kan se min film, och som jag uppfattade det är det ju meningen att familjer skall kunna titta på min film och därmed bli intresserade och matchade med mig. Får nog ta och ringa kontoret i veckan och räta ut mina frågetecken (det är några stycken).

Helgen har varit hektisk och jättekul! Igår var jag och underbara Brita och shoppade i Göteborg. Jag hittade ett par jeansshorts, solglasögon, hårspännen, en mascara och en flytande eyeliner (min gamla är...just det...väldigt gammal, typ tre år). Och idag har jag hunnit arbeta sju timmar, rösta i Västra Götalands omval samt vinka av Brita på tågstationen. Och snart har jag bloggat lite också. ;)

Nu ser jag fram emot en spännande ny vecka!
Ciao, Ciao!

Update, Match #1

Update: Efter 12 timmar försvann match nummer 1. Men för att vara ärlig tycker jag att det var en bra första match, så att man har information och magkänsla att jämföra med i framtiden! Är faktiskt nöjd att den försvann, då min magkänsla redan var ett nej och jag då slapp såra någon. Alla borde få en test-match, tycker jag. Om jag skall vara ärlig hade jag blivit besviken om matchningsprocessen redan vore över, det är alldeles för spännande för det!

Nej, nu är det sovdags! Ciao, Ciao! ;)

Dear, Alice!

En tjej kallad Alice, även hon blivande Au pair, hade skrivit ett jättefint meddelande här på bloggen. Tyvärr var blogspot ur funktion igår och fram tills för en kort stund sedan och när bloggen var igång igen var bloggkommentaren borta, liksom min tillit till blogspot. ;) Men jag hoppas att du precis som du i ditt fina meddelande skrev kommer att hålla kollen på mig även i fortsättningen. Jag hoppas också att du snart lämnar något fint meddelande igen, att jag får chansen att följa din blogg, att du finner den finaste värdfamilj och att vi i framtiden får möjligheten att ses! ;)

Självklart önskar jag alla blivande Au pairer ett varmt lycka till och hoppas att jag får chansen att lära känna er! Au pair-gemenskapen verkar jättefin och härlig på alla sätt, jag längtar efter att få bli en del av den! :)

Ciao, Ciao!

Match #1

Stad: 25 minuter från Boston
Stat: Massachusetts
Barn: Flicka (3,5), Pojke (3,5), Pojke (6), Flicka (11), Flicka (16)
Husdjur: Hundar

Vill inte nämna stadens namn eftersom jag inte riktigt vet hur stor den är och inte vill "hänga ut" familjen. Klockan tolv inatt fick jag det efterlängtade emailet från CC's "US Matching Team" som talade om att jakten på min värdfamilj nu har börjat. Nu börjar det på riktigt! Fick en chock när jag upptäckte att en match hade trillat in bara 4 minuter efter det att emailet från matchingteamet hade anlänt till min inkorg. Det var en sjukt snabb match, måste nästan vara rekord?

Hur som helst har familjen inte hört av sig varken via telefon eller email. Så vi får väl se om matchen försvinner snart eller vad som händer.

Om den försvinner blir jag inte så ledsen med tanke på att det är första matchen och att jag inte har fått så mycket information om dem. De verkar vara en trevlig familj, att döma av det lilla jag har läst om dem. Däremot tycker jag att det är lite för många barn. De söker någon som är "cool under pressure" och beskriver sina veckor som väldigt hektiska. Anledningen till att jag vill få mina egna hostkids är ju att jag vill få tid att lära känna dem och utveckla en god relation med dem. Min magkänsla säger rätt bestämt nej. Vi får väl tids nog se vad som händer! Om de skulle vilja prata med mig, så skulle jag gärna ge dem en chans i alla fall, såklart! I annat fall hoppas jag på en ny match snart igen! Man längtar ju efter att få en värdfamilj, men på samma gång är allt så spännande i matchningsprocessen! ;)

Upptäckte också att en tjej som heter Sanna har sitt avresedatum den 22:e augusti från Landvetter flygplats, alltså betyder det att vi kan komma att flyga tillsammans till New York om jag hittar en hostfamily i tid! Det vore verkligen hemskt kul, det verkar vara en toppentjej! :)

Det är fantastiskt roligt att jag redan har fått lite kontakt med ett par tjejer via våra bloggar, som allihopa verkar jättehärliga! Hoppas på mer sådant, det är alltid lika skoj att lära känna nya personer! :)

Otålig! ;)

Just nu är jag mest nervös, lite otålig och förväntansfull inför att förhoppningsvis snart få inleda matchningsprocessen. Följer, typ alla Au pair bloggar i världen känns det som. Det är så himla kul att läsa om allas matchningsprocesser, dagar i USA, framtidsplaner, galna upptåg, äventyr, känslor och tankar! Och alla tjejerna verkar att döma av bloggarna, väldigt gulliga! Jag längtar tills jag också får börja matcha med familjer och får bli en del av Au pair gemenskapen, det verkar jättetrevligt! Största skräcken är ju om man inte skulle få några kompisar. Men jag tror inte det blir några problem - alla au pairer verkar väldigt trevliga och snälla! :)

Ikväll blir det Skypeintervju med SI, och sedan är jag snart redo för matchningsprocessen även i Nya Zeeland! Hur skall man kunna välja? Båda länderna är ju lika bra fast på olika sätt! Antar att jag följer det rådet som alla au pairer tipsar om: välj familj, inte ort!

Trots att jag är mer lagd åt det filosofiska hållet har jag idag varit väldigt produktiv och hör på det här: I like it! Har lagat mat, städat en massa, putsat fönster (älskar du mig inte, mamma?) och håller på  att fixa en läkartid för att få min stela nacke samt mina mystiska födelsemärken undersökta. Jag vill inte åka utomlands utan att veta att jag är frisk. Är lite nojig att födelsemärkena är farliga!

Antagningsbrev och Moviemaker-trubbel

Dagen började med ett par timmars jobb på äldreboendet och sedan passade jag på att tjäna några tusen steg på vägen hem (jag har en stegräknare och samlar steg varje dag). I eftermiddags hade mitt antagningsbrev från CC anlänt till min brevlåda. Det innehöll en massa information, bland annat en Au pair handbok - väldigt praktiskt!

Har under dagen jobbat ännu mer på min Au pair video, spelat in en massa videoklipp! Jag har ingen aning om hur slutresultatet blir. Placera mig framför en kamera och tunghäftan kommer som ett brev på posten, men jag tror att jag är långt ifrån ensam om detta. Tror att det är många som känner sig obekväma inför kameran. Man kan inte säga annat än att min "kamera-skräck" härmed snart är helt botad. Känner på mig att också mitt kontrollbehov kommer att få sig en galosch under det här äventyret. ;)

Jag är väldigt nyfiken på hur videons slutresultat blir och hade hoppats på att få reda på det redan ikväll, men eftersom mina klipp var i fel storlek för att öppna i Moviemakern så får jag vänta tills imorgon tidigast. Hoppas bara att klippen går att fixa till rätt format, annars dör jag. Det vore tråkigt att ha kämpat i onödan! ;)

Dear, New Zealand!

Idag har jag mailat med tjejen från SI som hjälper mig med min Nya Zeeland ansökan. Hon var precis på väg att sammanställa alla mina papper till ett samlat dokument, och NU skall det skickas till Nya Zeeland! Min ansökan är på väg! :)

Väntar också på ett antagningsbrev från CC samt ett email från "The US Matching Team" som bekräftar att jag är igång med matchningsprocessen. Jobbar också lite med en video, för att öka (eller?!) chanserna att hitta min värdfamilj. ;)

Det betyder att jag kommit ungefär lika långt i båda länder, nu är det bara att vänta och se i vilket land som min familj bor i! Himla, spännande det här! :)

"You lack hatred"

Itachi trycker upp sin bror lillebror Sasuke mot väggen och sägger kallt. "You are weak. Why are you weak? Because you lack...hatred."

Scenen återupprepar sig om och om igen i mitt sinne, jag kan inte hjälpa det. Jag är ingen manga nörd även om jag fascineras av Naruto. Den här scenen har på något sätt blivit en symbol för något som på senare tid börjat plåga mig allt mer. En gnagande inre rastlöshet, ett tecken på saknad. Fram tills nyligen förstod jag inte vad det var för en diffus känsla som allt oftare har börjat smyga sig på mig.

För er som inte förstår vad Itachis ord betyder skall jag förklara. Med dessa ord förklarar han för Sasuke varför han är oförmögen att besegra honom. Sasuke saknar styrkan som kommer från hatet. Och på vilket sätt speglar dessa ord min livssituation? Jo, för jag precis som Sasuke saknar något för att finna min inre styrka. Fast det jag saknar är inte av samma karraktär som hat - det jag saknar är passion för något. Förut brukade jag lägga all min tid och kreativitet på att bygga upp min relation till min häst. Jag älskade att träna och finslipa dressyr för att en dag kunna uppnå perfektion. Jag kunde vara glad i flera dagar, till och med kanske veckor efter ett lyckat dressyrpass där allt hade harmoniserat som det skulle. När jag sedan tvingades sälja min ponny då jag fyllde arton och därmed inte hade någon tid kvar på tävlingsbanan så öv ergick min passion och kreativitet till sorg över den perfektion som jag visste att hag aldrig skulle hinna  uppnå. Den sorgen har nu efter ett och ett halvt år, utan att jag märkte det, övergått till sorg över det jag hade och aldrig hade vett att värdesätta tillräckligt högt. Jag har inte förstått förrän nu hur viktigt det är för mig att ha något att älska, utveckla och lägga kreativ kraft på. Jag har så mycket känslor, kreativitet och energi - men inget tillräckligt viktigt att lägga det på. Det är ett tomrum som skapar ett ännu större tomrum inom mig.
Jag har försökt fylla det med jobb och planer för framtiden. Men det har snarar förvärrat det svarta hålet och känslan av tomhet och saknad.

Jag har aldrig tidigare tänkt på att fritidsintressen är något så personligt som verkligen definierar vem man är. Man förstår sällan vikten av något förrän man har förlorat det. Men jag är säker på att det finns jättemycket roliga saker att älska och lägga sin  energi på förutom hästar.Huvudsaken är att man finner saker att göra som passar ens personlighet. Det är därför jag verkligen ser fram emot att få komma utomlands och lära känna nya människor och kanske få lite inspiration från dem. Det är ju trots allt genom mötet med andra människor som man utvecklas som mest. Jag känner på mig att framtiden kommer att bli oanat spännande!
Hur den kommer att se ut är ingenting jag i förväg kan gissa mig till, det är inte ens någon idé att försöka. ;)

Pirr inför matchningsprocessen

Har varit och shoppat myrgift nu, tror att pappa har strött ut det runt huset. Hoppas det hjälper snart, hittade just en myra i min säng igen! Mamma säger att det är ett I-landsproblem (visst har hon rätt, detta är lite charmen med landet, dessutom har de faktiskt inte kissat på mig ännu) men det är ju trots allt inte i hennes säng som myrorna har bestämt sig för att bygga en ny myrstack, tack och lov. För då hade hon säkert inte tagit det med sådant lugn som jag har gjort. ;)

Har under dagen läst lite i andras Au pair bloggar om deras matchningsprocesser. Hur lång tid det tar mellan matcherna, varför de tackar ja eller nej och hur de har resonerat. Det är kul att följa andras resor från start till målgång. Och visst pirrar det lite extra när jag inser att snart kan min matchningsprocess också börja! Inväntar bara ett lite mail från CC:s "US Matching Team" :)

Har också börjat fundera på hur jag skall göra med min Au pair video, om jag skall göra någon och vad jag i så fall skall fylla den med. Tycker att det känns lite jobbigt, för det är obekvämt att vara framför kameran, men vi får väl se ;)

Myror i brallan...

...Nej, dit har de små liven inte hunnit ännu i alla fall. Däremot har jag under veckan träffat på en myra i min säng flertalet gånger. Fast igår var bara droppen när jag hittade hela TRE myror i min säng inom loppet av några minuter. Och inte blev det lättare att somna i den sängen då mina tankar om matchninsprocessen, Au-pair videos och skypesamtal malde runt i huvudet. Somnade först vid två inatt.

Skall strax iväg och köpa myr-dödar-medel och strö runt huset. Myrorna skall i alla fall inte få lov att störa min skönhetssömn igen. Då har jag i alla fall röjt ett hot mot min nattvila ur vägen.

Ciao, Ciao :)

Godkänd av CC!

Fick just ett trevligt samtal från en gullig tjej på CC, som meddelade att jag är antagen till programmet. Därmed kommer jag snart att börja matchas mot Amerikanska familjer som söker en Au pair. Hon frågade mig vartifrån jag vill flyga till USA, mina alternativ var Göteborg, Stockholm och Köpenhamn. Jag valde naturligtvis Göteborg, som är närmast. Datumet för avresa är just nu den 22 Augusti, alltså en vecka innan min tjugoårsdag. Men allt hänger ju så klart på vilken familj jag matchar med och vad vi kommer fram till. Det kan även bli vid ett senare datum. Att åka tidigare är i princip inget alternativ eftersom jag som det ser ut nu kommer att jobba som sommarvikarie mellan slutet av juni och mitten av Augusti.

Det finns tydligen tre sätt att få en värdfamilj på. Man kan skapa sig en Au pair video och ladda upp och då kan familjer titta på den och sedan kontakta en. Eller så kan man bli matchad av Cultural Cares personal och så fanns det ett tredje alternativ som jag sorgligt nog har glömt bort för tillfället. Tjejen rådde mig att ge alla familjer en chans, eftersom hon själv slutligen hade valt en familj som inte alls hade samma intressen som hon själv. Det hade tydligen varit personkemin som avgjorde i hennes fall. Och det tycker jag låter rimligt.

Det kändes också bra att hon tyckte att min ansökan var jättefin och att hon genom att läsa den kunde utläsa att jag söker en familj som är beredd att välkomna mig som en familjemedlem och storasyster. För det är den sortens värme jag skulle vilja kunna känna för min familj. Jag söker en trevlig och positiv familjestämning. Hon rådde mig därför att vara nogrann med att fråga dem om vilka förväntningar de har på mig som Au pair och vilken sorts relation de är intresserad av och vänta lite med att ställa frågor om bil och andra materiella saker tills jag vet att jag är intresserad av familjen. Tydligen är det också en av de vanligaste anledningarna till att familjer tackar nej till oss svenska Au pairer, vi uppfattas lätt som alltför materialistiska (har jag hört)!

Det kändes jättebra att få lite tips innan matchningsprocessen på allvar och det var skönt att få det bekräftat att jag har tänkt rätt angående mina taktiker för att fånga "rätt" familj för mig. Jag vill att personkemin skall fungera, det är det som betyder mest för mig, helt enkelt. Jag har också bestämt mig för att skaffa ett nytt pass, eftersom mitt går ut i maj 2013. Och det skulle ställa till med problem om jag vill förlänga eller kommer iväg senare än Augusti/September.

Jag är fortfarande inte säker på vilket land jag helst vill åka till av Nya Zeeland eller USA, men jag åker dit min familj är och hoppas att jag valt rätt familj. Man kan aldrig veta i förväg vad det är meningen att man skall lära sig av olika händelser i livet. Det är det som är det svåra men också det charmiga.

En annan oro jag har är att ingen familj skall visa sig intresserad av min ansökan, trots att jag har fått höra av fem olika personer att den är trevlig så vet man ju aldrig. Men jag har en plan B. Om min drömfamilj visar sig omöjlig att fånga åker jag till "flörtskolan" i Berlin. Det är säkert - så får det bli! ;)

Oj, vad långt det här blev! Tur att läsningen är frivillig då ;)

Fredagkväll - och då blir pappa snäll?

Ingenting har hänt ännu. Inga "du-är-godkänd" samtal/email från varken CC eller SI, men det kommer väl. Istället har jag lite sovmorgon och sitter just nu och förundras över att jag knappt har tänkt på socker på hela 6 dagar! En enorm skillnad mot förut då jag tänkte på socker varje sekund dygnet runt! Är så  himla glad för det! :) 

Skönt med vila - my ass!

Är sjukt uttråkad just nu. Trodde att det skulle vara skönt att vara klar med alla ansökningar, inte ha något jobb för dagen och att bara softa. Istället har jag haft ont i magen, varit trött utan att kunna sova och är grymt otålig. Varför händer det inget? Jag är redo för äventyr - NU! Men antar, att det är ett gott tecken att jag är redo att starta mitt nästa äventyr, det största av dem alla hittills. Nya vänner, nya upplevelser, med och motgångar och hemlängtan. I can't wait. Jag längtar efter att få möjligheten att ta min personliga utveckling to the next level så att säga. ;)

Hej på dig din disiga grå maj-dag

Sitter och datoriserar så här på morgonkvisten. Gick upp vid sju för att fylla på med lite frukost, så att jag blir stor och stark. Jag hade precis bestämt mig för att gå och lägga mig igen när jag såg att mitt engelska utdrag ur polisens belastningsregister hade anlänt med posten. Därför bestämde jag mig för att scanna in det på direkten så att min Nya Zeeland ansökan härmed är helt klar när det gäller pappersarbete, i alla fall för ett tag. Igår jobbade jag från klockan åtta på morgonen till klockan nio på kvällen och därför förtjänar jag en lugn dag! ;)

Alla papper klara!

Idag tog jag mig själv i örat och fyllde i de sista papprena. Därmed är min ansökan färdig både till USA och Nya Zeeland. Skall bara få iväg min ansökan om att få ett engelskt utdrag ur belastningsregistret från polisen. Gjorde ett försök att scanna ansökan och skicka den per mail för en vecka sedan, men det misslyckades. Så ikväll gör jag ett nytt försök.

Nu när jag under ett halvår i och med ansökningsprocessen har utrett vilken sorts familj och livsstil jag söker känns det väldigt spännande att snart äntligen få börja prata och skriva med olika familjer. Det är nu det visar sig vad resultatet av mitt grundarbete blir.

Och det skall bli så spännande att se vart jag slutligen hamnar! (: