Itachi trycker upp sin bror lillebror Sasuke mot väggen och sägger kallt. "You are weak. Why are you weak? Because you lack...hatred."
Scenen återupprepar sig om och om igen i mitt sinne, jag kan inte hjälpa det. Jag är ingen manga nörd även om jag fascineras av Naruto. Den här scenen har på något sätt blivit en symbol för något som på senare tid börjat plåga mig allt mer. En gnagande inre rastlöshet, ett tecken på saknad. Fram tills nyligen förstod jag inte vad det var för en diffus känsla som allt oftare har börjat smyga sig på mig.
För er som inte förstår vad Itachis ord betyder skall jag förklara. Med dessa ord förklarar han för Sasuke varför han är oförmögen att besegra honom. Sasuke saknar styrkan som kommer från hatet. Och på vilket sätt speglar dessa ord min livssituation? Jo, för jag precis som Sasuke saknar något för att finna min inre styrka. Fast det jag saknar är inte av samma karraktär som hat - det jag saknar är passion för något. Förut brukade jag lägga all min tid och kreativitet på att bygga upp min relation till min häst. Jag älskade att träna och finslipa dressyr för att en dag kunna uppnå perfektion. Jag kunde vara glad i flera dagar, till och med kanske veckor efter ett lyckat dressyrpass där allt hade harmoniserat som det skulle. När jag sedan tvingades sälja min ponny då jag fyllde arton och därmed inte hade någon tid kvar på tävlingsbanan så öv ergick min passion och kreativitet till sorg över den perfektion som jag visste att hag aldrig skulle hinna uppnå. Den sorgen har nu efter ett och ett halvt år, utan att jag märkte det, övergått till sorg över det jag hade och aldrig hade vett att värdesätta tillräckligt högt. Jag har inte förstått förrän nu hur viktigt det är för mig att ha något att älska, utveckla och lägga kreativ kraft på. Jag har så mycket känslor, kreativitet och energi - men inget tillräckligt viktigt att lägga det på. Det är ett tomrum som skapar ett ännu större tomrum inom mig.
Jag har försökt fylla det med jobb och planer för framtiden. Men det har snarar förvärrat det svarta hålet och känslan av tomhet och saknad.
Jag har aldrig tidigare tänkt på att fritidsintressen är något så personligt som verkligen definierar vem man är. Man förstår sällan vikten av något förrän man har förlorat det. Men jag är säker på att det finns jättemycket roliga saker att älska och lägga sin energi på förutom hästar.Huvudsaken är att man finner saker att göra som passar ens personlighet. Det är därför jag verkligen ser fram emot att få komma utomlands och lära känna nya människor och kanske få lite inspiration från dem. Det är ju trots allt genom mötet med andra människor som man utvecklas som mest. Jag känner på mig att framtiden kommer att bli oanat spännande!
Hur den kommer att se ut är ingenting jag i förväg kan gissa mig till, det är inte ens någon idé att försöka. ;)
Scenen återupprepar sig om och om igen i mitt sinne, jag kan inte hjälpa det. Jag är ingen manga nörd även om jag fascineras av Naruto. Den här scenen har på något sätt blivit en symbol för något som på senare tid börjat plåga mig allt mer. En gnagande inre rastlöshet, ett tecken på saknad. Fram tills nyligen förstod jag inte vad det var för en diffus känsla som allt oftare har börjat smyga sig på mig.
För er som inte förstår vad Itachis ord betyder skall jag förklara. Med dessa ord förklarar han för Sasuke varför han är oförmögen att besegra honom. Sasuke saknar styrkan som kommer från hatet. Och på vilket sätt speglar dessa ord min livssituation? Jo, för jag precis som Sasuke saknar något för att finna min inre styrka. Fast det jag saknar är inte av samma karraktär som hat - det jag saknar är passion för något. Förut brukade jag lägga all min tid och kreativitet på att bygga upp min relation till min häst. Jag älskade att träna och finslipa dressyr för att en dag kunna uppnå perfektion. Jag kunde vara glad i flera dagar, till och med kanske veckor efter ett lyckat dressyrpass där allt hade harmoniserat som det skulle. När jag sedan tvingades sälja min ponny då jag fyllde arton och därmed inte hade någon tid kvar på tävlingsbanan så öv ergick min passion och kreativitet till sorg över den perfektion som jag visste att hag aldrig skulle hinna uppnå. Den sorgen har nu efter ett och ett halvt år, utan att jag märkte det, övergått till sorg över det jag hade och aldrig hade vett att värdesätta tillräckligt högt. Jag har inte förstått förrän nu hur viktigt det är för mig att ha något att älska, utveckla och lägga kreativ kraft på. Jag har så mycket känslor, kreativitet och energi - men inget tillräckligt viktigt att lägga det på. Det är ett tomrum som skapar ett ännu större tomrum inom mig.
Jag har försökt fylla det med jobb och planer för framtiden. Men det har snarar förvärrat det svarta hålet och känslan av tomhet och saknad.
Jag har aldrig tidigare tänkt på att fritidsintressen är något så personligt som verkligen definierar vem man är. Man förstår sällan vikten av något förrän man har förlorat det. Men jag är säker på att det finns jättemycket roliga saker att älska och lägga sin energi på förutom hästar.Huvudsaken är att man finner saker att göra som passar ens personlighet. Det är därför jag verkligen ser fram emot att få komma utomlands och lära känna nya människor och kanske få lite inspiration från dem. Det är ju trots allt genom mötet med andra människor som man utvecklas som mest. Jag känner på mig att framtiden kommer att bli oanat spännande!
Hur den kommer att se ut är ingenting jag i förväg kan gissa mig till, det är inte ens någon idé att försöka. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar