Idag begav vi oss, Jossan och jag, till kunskapsgymnasiet för att agera "gästföreläsare" i ämnet studieteknik. Titeln på vår lilla presentation blev kort och gott: " Studieteknik på kunskapsgymnasiet - två studenters bekännelser".
Självklart kunde jag ju naturligtvis inte låta bli att överdramatisera lite gällande titeln. Men som vi påpekade för ettorna har alla talanger en framsida och en baksida. Dramatik kan vara intressant, men det kan också bli för mycket. Men jag resonerar som så att om man inte gillar min dramatik så kan man ju alltid stoppa fingrarna i öronen och blunda. Fast det hjälper nog inte länge. Min överdramatik skola finna dig (oavsett om du vill det eller inte)!!!!!!
Måste säga att Jossan och jag hann inkludera mycket matnyttigt i vårt lilla anförande; så som lite kostråd, dejtingråd och lite visa livserfarenhetsinsikter (så visa de nu någonsin blir när de slipper ur två nittonåringars glappkäftar - förlåt Jossan jag skall prata för mig själv i fortsättningen!). Vi hoppas att vi kom med några nya aspekter som förhoppningsvis kommer ettorna till nytta i framtiden. Om inte annat hade jag och Jossan det väldigt roligt. Kanske lite för roligt mellan varven. Men det är väl för att roa sig själv man föreläser, eller? Somliga skulle nog säga, och har sagt (Bertil bland annat), att vi var lite flummiga. Men vad gör man inte för att hitta sig själv. Jag måste ju leta - även på de flummigaste av platser - allvarligt talat; jag har viktigare saker för mig än att bry mig om vad folk tänker och tycker om mig.
Innan vi slutligen lämnade skolan passade jag även på att fråga efter ett nytt exemplar av mina betyg på engelska, sedan det ursprungliga exemplaret hamnat i pappersåtervinningen i våras. Dessutom erbjöd jag rektorn en ny ståupp-tjänst till rabatterat pris; "Elvis och Jossans roliga-timme". När han inte nappade på det erbjöd jag mig att bli elevernas motivationscheerleader. Vilket supererbjudande, va? Han lovade att höra av sig om han misstänker att han kan komma att behöva mina talanger.
De sista raderna (oj, i efterhand insåg jag att det blev det visst inte) i det här inlägget tillägnas alla de klasskompisar och parallellklasskompisar som nu efter studenten av naturliga skäl inte var anträffbara på skolan idag. Jag saknade att få hög musik (stereo love) spelad direkt i örat från en mobil. Jag saknade att göra "gangster/maffia-hälsningen" med killarna i samhäll-ekonomi klassen och att därmed få näsan intryckt av deras axlar då längdskillnaden inte var helt oväsentlig. Underbara minnen helt enkelt...
Trots avsaknaden av gamla klasskamrater kunde jag inte undvika att känna glädje över att vara tillbaka på skolan. I våras skrämde jag livet ur ettor genom att öppna dörren åt dem och komma med kommentarer så som: "Herrarna först!" eller "Oh, it's your lucky day!". Idag var jag återigen tillbaka och gjorde det jag är bäst på - att skrämma folk till en nära-döden-upplevelse. Skillnaden är bara att den här gången fick jag till och med betalt - en biobiljett är absolut inte fy skam!
Efter avslutad tjänst begav vi oss, Jossan och Bertil och Jag, till ett fik, där vi nästan somnade i varsin fotölj. Vet inte om jag blev paranoid av att vara tillbaka i skolan, men resten av eftermiddagen tyckte jag mig känna igen kunskapsgymnasie-ettor överallt vart vi än flydde. Jag kunde inte låta bli att undra; "Förstod de inte vikten av att fylla i loggboken?". Jag misstänker att budskapet kanske trots allt drunknade i min för dagen sprudlande livlighet. För hade det nått fram tryggt och säkert så hade de nog haft bättre saker för sig än att hemsöka oss, i vad jag antar var en försynt jakt på autografer, resten av eftermiddagen.
Godnatt allihopa och tack för idag!
Pussar ^^
