Trots att jag varken är trädgårdsfanatiker eller gillar jord under fingernaglarna så är en av årets höjdpunkter när honungsrosen börjar blomma utanför mitt sovrumsfönster. Det är den största rosenbuske jag någonsin sett, gudomligt vacker, skir och väldoftande - allt på en och samma gång.
Men det här året inser jag nu, tyvärr alltför sent, att sommaren 2011 håller på att glida ifrån mig då jag ser att rosorna redan tyst faller ned på gräsmattan - det utan att jag hunnit beundra dem överhuvudtaget. Kanske, om jag har tid, kommer jag under dagen bli sittande där i ett försök att ta igen den tid som flytt...
Något jag också tänkte på idag är rädslan att erkänna att livet är just nu, precis i detta ögonblick. Det är så lätt att livet blir något man skjuter upp, något som är tänkt att börja senare. Senare, då man tagit studenten, skaffat sig den där juristutbildningen, skrivit klart den där boken eller vad det nu är man tänker åstadkomma.
Men livet är inte en avlägsen framtid som man kan skjuta framför sig. I längden blir lasset allt tyngre tills dess att man handfallen blir stillastående. Vid det laget krävs det en och annan insats, och priset att betala är allt som oftast högt. Fast i slutändan är det värt att betala, trots allt. Jag är starkare nu och ångrar ingenting.
Nu är det förresten bara
89 dagar kvar i Sverige, sedan kommer jag att vara bosatt i Nya Zeeland! Nu börjar nedräkningen på allvar och det känns helt fantastiskt, underbart men sjukt på en och samma gång! Det känns bra att jag fortfarande har såpass mycket tid kvar i Sverige för jag har massor av saker att göra. Fixa visum, tjäna pengar, köpa presenter, packa och säga farväl till allt och alla. Det är bara att göra som italienarna tuta och kör - eller förresten, skit i tutan! :)
Snart anländer förhoppningsvis också min Sex and the City box som jag beställde häromdagen, den är helt klart vara ett måste, både här i Sverige och i NZ!
Ciao, Ciao! ;)
