För att kunna skriva i samma takt som sitt hjärtas sanna slag måste man också ibland ta sig tiden att känna efter och sedan verkligen göra sitt yttersta att leva därefter. På senare tid har det hänt alltmer sällan, men jag träffas fortfarande då och då av insikten att jag återigen mot min egentliga vilja är i full färd med att bedra mig själv. En sådan insikt känns inte som någon lyckoträff - snarare ett välplacerat slag under bältet - eller så som man som kvinna föreställer sig att det borde kännas...
Meningen med livet kanske helt enkelt är att följa de inre viskningarna som, om man lyssnar tillräckligt uppmärksamt, försynt och ibland mindre försynt talar om för en vad man verkligen innerst inne vill göra med sin tid och därmed med sitt liv? Kanske är det inte svårare än så, vad vet jag? Det enda jag vet är att mitt förnuft just nu dränker alla andra viskningar i mitt inre i sitt försök att tala om för mig att jag nu borde sova. Såvitt jag inte vill vara en mycket grinig morgontrött medarbetare i tretton timmar imorgon... ;)
Ciao, Ciao! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar