The Edge Of Glory

Den där diffusa längtande känslan från igår som fick mig att emaila en familj i Nya Zeeland har hållt i sig över natten, och nu under förmiddagen har den vuxit sig sig allt starkare.

Jag vet inte varifrån den kommer, hur den uppstod, vad den betyder eller vad jag skall göra med den. Jag vet bara hur den känns i mitt hjärta, och att inga ord i mitt eller någon människas vokabulär någonsin kommer kunna göra anspråk på att göra den rättvis. Den är skör likt en nattligt utdöende ton från en violinsträng, vemodig likt ett vinterträds slutgiltiga insomnande skälvning då det sista lövet faller, skir likt en av sommarbrisen till rörelse smekt chiffonggardin, molande som den isande kylan en frosttandad vintersoluppgång och hoppfullt lekande likt ett storslaget porlande upplösning då romanhjälten dör för att slutligen återuppstå. Det är en färggrann kaskad av motsägelsefulla känslor som just nu samsas i min bröstkorg; vacker melankoli, värmande glädje, isande kyla, djup hopplöshet, gränslöst hopp, evinnerlig styrka, inerrlig skörhet och brännande passion. Det är som en solig dag kantad av regnbågar och fallande regndroppar försiktigt smekta av Lady Gaga's hitparad.

Jag var ett barn av naturen född med bekymmersrynka mellan ögonbrynen. För alltid dömd att under tyngden av världens förkrossande problem med likgiltigt hjärta ensam vandra. Jag var en tonårszombie, begränsad och inlåst i mitt mörka skuggland. Ständigt misshandlad och övervakad av mina mardrömars desillusionerade och överdramatiska härskarinna, insvept i en kvävande skrud av självkritik.

Att jag nu känner så mycket olika känslor istället för likgiltighet och trötthet är fantastiskt. Det är ett tecknet jag så länge väntat på men inte riktigt vågat hoppas eller på allvar tro på. Jag har på riktigt börjat hitta ut ur mitt skuggland, då jag gradvis alltmer börjat inse att verkligheten, så som vi känner den, i själva verket aldrig är hela sanningen. Istället utgörs den av våra tankar - som sällan är helt korrekta och fria från våra egna trångsynta och inkorrekta tolkningar. Våra tolkningar och förvrängda tankar är det som hindrar oss från att nå den verkliga sanningen där allt alltid är mycket vackrare. Därmed förvägrar vi också oss själva den sanna lyckan.

Nu när jag hittat nyckeln som leder ut ur mitt skuggland måste jag besegra dess härskarinna en gång för alla för att sedan fortsätta min resa mot verkligheten - så som den i sanning ser ut. Jag längtar efter att bli vad vi människor är menade att vara; orädd, kreativ, passionerad, kärleksfull, accepterande, harmonisk och lycklig. Hur lång vägen dit är vet jag ännu inte. Men en sak är säker; nu är jag äntligen på väg...