Amoklöpande magkänsla

Nu ikväll har jag till min egen förvåning skickat iväg ett email till familj #1 i Nya Zeeland. Det är en i praktiken ensamstående fembarnsmamma som jobbar som barnmorska. De bor i en liten lantlig stad som ligger centralt på den norra ön. Barnen är 12, 10, 8, 5 och 3. Det är tre flickor och två pojkar. familjen har sex kycklingar, två katter och en anka. De äter till den största delen vegetariskt och fullkornsprodukter i så stor utsträckning som möjligt, mamman gillar att odla sin familjs mat. De tycker om att campa, cykla, bada i floder och är en aktiv familj. Hon beskriver den lilla lantliga staden som fridfull om sommaren med goda friluftsmöjligheter och uppiggande om vintern då den förvandlas till skidort dit turisterna kommer på besök. Mamman beskriver sig som en flexibel, "easy-going" och väldigt öppen person.

Jag gillar hur hon beskriver allt i sitt "Dear Au Pair letter". På något vis låter det som en beskrivning jag själv skulle kunna göra av något jag själv tycker om. Trots att jag i torsdags absolut inte tänkte höra av mig till den här familjen är det något som nu viskar inom mig att jag åtminstonne måste tala med den här familjen, annars kommer jag att ångra det för resten av mitt liv. Bilderna av barnen tillsammans med informationen om dem väcker något inom mig, någon slags längtan...tror jag. Det kände jag redan i torsdags, men då ville inte mitt förnuft vara med. Matchningsprocessen får en ständigt att ifrågasätta, radera och ersätta sina gamla självbilder. Vi får helt enkelt se vart min amoklöpande magkänsla för mig... ;)

Ciao, Ciao! ;)