F-A-N - vilken dag! Addera en smula regnväder, stiltjé på Au pair fronten, för mycket disk och städ på för kort tid samt en stor portion dagen-efter-arbete-koma och summan av kalaset blir "lite" irriation sådär.
När jag sedan tänker på hur mycket jag gillar att skriva och hur lite av intresse jag har att skriva om, samt den plötsliga uppkomsten av mina alla stavfel och allmäna oförmåga att få ned mitt virrvarr av tankar och känslor den senaste tiden - jag då är jag inte längre "lite" irriterad. Lägg då också till att min tryckkokade havre på något mystiskt vis lyckats bli helt svartbränt och att köket stinker värre än värst. Ja, då har min irritation inte längre vett nog att hålla sig på en svensk lagom nivå!
Ironiskt nog börjar de spela "Breaking up with God" på radion när jag står där och tittar på tryckkokarens fult svartbrända botten och känner hur alla svordomar börjar få min tunga att bli precis lika ful och utom räckhåll för frälsning. Då kan jag inte låta bli att skratta. Jag kan inte förstå hur jag har lyckats bli bortglömd av någon som inte ens finns...
Jag antar att det här är livet. Det känns som att man inte skall bli arg över småsaker. Man skall väl helst vara en leende och positiv människa - jämt! Och visst blir livet roligare då! Men ibland blir allting faktiskt bättre av att inte förneka vad man känner och av att ta hand om sina känslor. Däremot får man inte låta sina känslor och tankemönster styra ens liv på ett negativt sätt. Upp- och nedgångar är en naturlig del av livet. När man har accepterat det tror jag att man får det lättare att njuta av livet oavsett om man för tillfället befinner sig längst ned i en dalsänka eller uppe på en bergstopp. Det gäller att njuta av utsikten varhelst man befinner sig. Plötsligt dyker en ny stig upp - kanske var det meningen att det skulle bli just så?
Nu tänkte jag klättra vidare, och kanske putsa ett fönster till i förbifarten! Ciao, Ciao! ;)
När jag sedan tänker på hur mycket jag gillar att skriva och hur lite av intresse jag har att skriva om, samt den plötsliga uppkomsten av mina alla stavfel och allmäna oförmåga att få ned mitt virrvarr av tankar och känslor den senaste tiden - jag då är jag inte längre "lite" irriterad. Lägg då också till att min tryckkokade havre på något mystiskt vis lyckats bli helt svartbränt och att köket stinker värre än värst. Ja, då har min irritation inte längre vett nog att hålla sig på en svensk lagom nivå!
Ironiskt nog börjar de spela "Breaking up with God" på radion när jag står där och tittar på tryckkokarens fult svartbrända botten och känner hur alla svordomar börjar få min tunga att bli precis lika ful och utom räckhåll för frälsning. Då kan jag inte låta bli att skratta. Jag kan inte förstå hur jag har lyckats bli bortglömd av någon som inte ens finns...
Jag antar att det här är livet. Det känns som att man inte skall bli arg över småsaker. Man skall väl helst vara en leende och positiv människa - jämt! Och visst blir livet roligare då! Men ibland blir allting faktiskt bättre av att inte förneka vad man känner och av att ta hand om sina känslor. Däremot får man inte låta sina känslor och tankemönster styra ens liv på ett negativt sätt. Upp- och nedgångar är en naturlig del av livet. När man har accepterat det tror jag att man får det lättare att njuta av livet oavsett om man för tillfället befinner sig längst ned i en dalsänka eller uppe på en bergstopp. Det gäller att njuta av utsikten varhelst man befinner sig. Plötsligt dyker en ny stig upp - kanske var det meningen att det skulle bli just så?
Nu tänkte jag klättra vidare, och kanske putsa ett fönster till i förbifarten! Ciao, Ciao! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar