Vid min hemkomst från den sista anhalten låg Mille-mupp, instängd i källaren, uppe på värmetanken och vässade klorna förnöjsamt då jag öppnade dörren och kikade in. Jag hade förväntat mig en skräckslagen kattracka men möttes istället av ett nästan provocerande lugn. Han anar nog inte att veterinären väntar honom imorgon...
Ikväll såg jag just en film på Matildas paddelteknik som 12-åring - sinnesjukt roligt! Hon viftar så vattnet stänker över hela sjön. Men inte rör hon sig en milimeter - och lika glad är hon för det! Underbart! Något annat som var sinnessjukt var mitt hull som 14-åring. Eller snarare brist på hull. Jag såg ut som ett skellett - ett skelett med anorexia! Jag skämtar inte. Det var lika fascinerande som oattraktivt. Nu har jag testat både skelett och suttit-i-husarrest-på-Macdonalds-stilen, så nu kan man väl tycka att det väl är dags för att finna den gyllene medelvägen snart?
Ciao, Ciao! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar