Igår hade jag en nervkittlande dag, minst sagt. Och kvällen den var om möjligt ännu mer nervkittlande. Jag fann det omöjligt att somna, tills dess att klockan började röra sig mot två-tiden. Tankarna bara malde på. Tänk om jag åker fast som terrorist när jag , efter 30 timmar, kommer fram till NZ? Tänk om jag inte hittar på flygplatsen? Vad skall jag skriva på mitt "Passenger arrival card"?
Mitt i mitt nervösa tillstånd slängde jag därför iväg ett email till min värdmamma bara för att ventilera mina tankar lite. Tjugo långa minuter senare hade jag fått ett svar. Likt Aidan i Sex and the City har hon alltid de perfekta svaren och kommentarerna och jag blev snart alldeles lugn, varm och glad i tillvaron igen. Lugnet varade ända tills dess att kvällens episod av Sex and the city (som jag och mamma såg) gjorde sig påmind. Bör jag ta det faktum att Carrie dumpar Aidan som ett slags dåligt tecken för min framtid?
Imorse i ljuset av en ny vacker dag med nya möjligheter kunde jag inte låta bli att skratta åt mig själv. För vid närmare eftertanke är det nog egentligen ingenting jag behöver oroa mig för. Trots min ringa ålder, är jag nog lite mer insiktsfull än Carrie och förstår faktiskt numera mitt eget bästa - i de flesta fall. Faktum är att jag inte är speciellt nervös över familjelivet, jag tror att det kommer att gå bra. Jag litar bara inte på min egen förmåga att reda ut situationer som jag inte är beredd på. Fast å andra sidan är det denna brist på tillit som är en av anledningarna att jag vill åka från början. Jag vill bli mitt coolaste jag, jag vet att det inom mig bor en extremt världsvan och trygg person. Jag skall bara hitta denne, kanske möts vi redan på flygplatsen i Auckland nästa vecka?
Ciao, Ciao! ;)
Mitt i mitt nervösa tillstånd slängde jag därför iväg ett email till min värdmamma bara för att ventilera mina tankar lite. Tjugo långa minuter senare hade jag fått ett svar. Likt Aidan i Sex and the City har hon alltid de perfekta svaren och kommentarerna och jag blev snart alldeles lugn, varm och glad i tillvaron igen. Lugnet varade ända tills dess att kvällens episod av Sex and the city (som jag och mamma såg) gjorde sig påmind. Bör jag ta det faktum att Carrie dumpar Aidan som ett slags dåligt tecken för min framtid?
Imorse i ljuset av en ny vacker dag med nya möjligheter kunde jag inte låta bli att skratta åt mig själv. För vid närmare eftertanke är det nog egentligen ingenting jag behöver oroa mig för. Trots min ringa ålder, är jag nog lite mer insiktsfull än Carrie och förstår faktiskt numera mitt eget bästa - i de flesta fall. Faktum är att jag inte är speciellt nervös över familjelivet, jag tror att det kommer att gå bra. Jag litar bara inte på min egen förmåga att reda ut situationer som jag inte är beredd på. Fast å andra sidan är det denna brist på tillit som är en av anledningarna att jag vill åka från början. Jag vill bli mitt coolaste jag, jag vet att det inom mig bor en extremt världsvan och trygg person. Jag skall bara hitta denne, kanske möts vi redan på flygplatsen i Auckland nästa vecka?
Ciao, Ciao! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar