Dagen började inte allt för bra med att jag kände mig lika sjuk och seg och full med utstrålning som en deprimerad dromedar. Fram emot eftermiddagen bestämde jag mig för att nu det fick vara nog - vilket betydde att jag drog fram mina bästa skämt och parodier på Erik Saade (nu efteråt kommer jag inte ihåg ett dyft av vad jag sjöng - men framgångsrik var jag). Men kanske var min extreme-Elvis-makeover lite väl uppskattad för snart var det inte bara min komiker-karriär som jag kunde känna ta fart. Strax flög det pennor genom luften och att döma av barnens stojiga framfart genom klassrummet blev det helt klart uppenbart att de inte var redo för ett medlemsskap i min komediklubb. Frågan är om någon någonsin kan bli redo för det? Den frågan måste ju helt enkelt ställas - trots att en del frågor i och för sig inte bör besvaras (på grund av nationens säkerhet, ni vet hur det är!?)...
Efter det att alla barnen och jag hade kommit ned i säkerhet på jorden igen, från vårt skämtparadis, fick vi avslutat den sista lektionen på ett storstilat sätt.
Det var nu allvaret skulle börja (det är nu den läskiga musiken skulle ha kommit in i bilden om detta vore en skräckfilm). Det var dags för ett avslut och ett sista samtal med min handledare på ålderdomshemmet. På
listan över vilket intryck jag har gjort i sommar fann jag ord så som: positiv, intresserad, puntklig och gullig mot de äldre. Allting var väl tills dess att jag blev presenterad för intrycket av mig som aningen "tankspridd". Jag antar att det är så det blir när man försöker rädda världen och ratta rullstolar på en och samma gång. Och faktum är att det är okej. Det är mer än okej - det är fantastiskt! Det är i själva verket inspirerande.
Även om jag först blev lite förorätad över mitt misslyckande att dölja min tänkande karaktär och därmed vara exakt den de vill att jag skall vara så fick jag det idag svart på vitt att tänkande är något jag älskar och inte kan leva utan. Trots min första negativa reaktion är tänkandet en del av vem jag är och något jag inte skall eller tydligen ens kan försöka gömma undan. Det är snarare snarare något jag bör använda mig av, visa upp och vara stolt över. Det är verkligen en tänkande riktning jag vill ta både i mitt liv och i mitt framtida yrkesliv.
Även om djuptgående tänkande inte är den mest eftertraktade egenskapen på ett äldreboende och ibland faktiskt, när Bertil kommer dragandes med sina vanföreställningar, ibland kan vara ett begränsande hinder så är min tänkande sida faktiskt inte en svaghet utan i själva verket min absolut största styrka. Det gäller bara att hålla Bertil i schack, så att han inte lyckas vända min styrka emot mig. Bertil - jag utmanar dig man mot kvinna!
Kanske är det i själva verket så att det är bakom våra svagheter som våra styrkor och sanna jag gömmer sig? Kanske hittar vi först sanningen om våra sanna jag samt lindring för vår smärta om vi gräver bland det som gör som allra ondast?
Skulle det i så fall innebära att jag måste sluta fred med Bertil och lära känna honom för att därmed lära känna mitt sanna väsen? Är fred med Bertil priset jag måste betala för att bli upplyst och få en varaktig äkta inre frid? Och i så fall räcker det med att sluta fred - eller måste jag kanske även lära mig att förlåta och rent av älska honom?
Ciao, Ciao! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar