Antalet dagar kvar tills avresan börjar bli olycksbådande lågt. Jag var beredd på att tiden skulle rinna iväg från mig och hade en massa planer på hur jag skulle få den att räcka till. Men nu när det närmar sig allt fortare inser jag att jag missbedömt tidens karaktär. Den är lömsk. Man tror att man har mycket kvar, och plötsligt har den runnit ut i sanden.
En annan fråga jag brottas med är hur hela mitt liv skall få plats i min lilla röda resväska? Jag förstår bara inte hur det skall gå till. Missförstå mig rätt. Jag har inget emot min röda resväska, det är bara tanken på att mitt liv är så futtigt att det skulle rymmas i en enda liten resväska som bär mig emot. Kanske är det inte meningen att det skall gå. Kanske är charmen den att jag skall lämna mitt gamla liv, och allt vad det innebär, för att bygga upp en ny (förhoppningsvis mer utvecklande) tillvaro. Det känns lika vemodigt som nödvändigt. Men jag vet att allt som sker är till det bästa. Jag måste bara börja tro, ha tillit - även då jag inte kan förväntas förstå.
Jag börjar också bli rejält nervös. Och lite arg på mig själv över alla de vänner jag inte hunnit träffa och heller inte kommer att hinna träffa. Men på något vis är det ju bara som vanligt. Jag finns här för er på det mentala planet, mer än på det fysiska. Jag är i en inåtvänd fas just nu, det är inte lätt att ta kontakt när jag i mitt huvud är på väg bort, någon annan stans. Men om jag behövs finns jag på andra sidan jordklotet, på andra sidan datorskärmen, endast ett musklick bort, - alltid redo att peppa och stötta er!
Det går alltid bra att skicka mig ett email, ett meddelande på facebook eller en kommentar här på bloggen! Glöm inte det! ;)
Ciao, Ciao! ;)
En annan fråga jag brottas med är hur hela mitt liv skall få plats i min lilla röda resväska? Jag förstår bara inte hur det skall gå till. Missförstå mig rätt. Jag har inget emot min röda resväska, det är bara tanken på att mitt liv är så futtigt att det skulle rymmas i en enda liten resväska som bär mig emot. Kanske är det inte meningen att det skall gå. Kanske är charmen den att jag skall lämna mitt gamla liv, och allt vad det innebär, för att bygga upp en ny (förhoppningsvis mer utvecklande) tillvaro. Det känns lika vemodigt som nödvändigt. Men jag vet att allt som sker är till det bästa. Jag måste bara börja tro, ha tillit - även då jag inte kan förväntas förstå.
Jag börjar också bli rejält nervös. Och lite arg på mig själv över alla de vänner jag inte hunnit träffa och heller inte kommer att hinna träffa. Men på något vis är det ju bara som vanligt. Jag finns här för er på det mentala planet, mer än på det fysiska. Jag är i en inåtvänd fas just nu, det är inte lätt att ta kontakt när jag i mitt huvud är på väg bort, någon annan stans. Men om jag behövs finns jag på andra sidan jordklotet, på andra sidan datorskärmen, endast ett musklick bort, - alltid redo att peppa och stötta er!
Det går alltid bra att skicka mig ett email, ett meddelande på facebook eller en kommentar här på bloggen! Glöm inte det! ;)
Ciao, Ciao! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar