Pandora Hearts

Idag såg jag, som den lilla manganörd i illa dold förklädnad jag egentligen är, klart den jättefina serien Pandora Hearts tillsammans med syrran min. Den är så fin och även om animen är avslutad så fortsätter berättelsen i serieform - jag får nog ta och läsa fortsättningen på internet (trots att jag inte följer någon annan manga på det sättet får det nog bli ett undantag i det här fallet). Jag har aldrig sett mig själv som en som är speciellt insnöad på någonting alls. Men på senare tid har jag insett att jag visst är riktigt nördig när det kommer till människans själsliga utveckling (jag tror det är det man borde kalla det). Och det vackra med Pandora Hearts är att det är lika tydligt som ett slag i ansiktet att den handlar om den inre resan förklädd till en vacker historia - det är i alla fall det jag inbillar (?) mig. Ibland blir jag rädd att det vackraste jag vet endast är illusioner, budskap sprungna ur förmågan att se symboler som aldrig existerat från första början. Det skulle betyda att det som jag bryr mig om mest av allt och att det som verkar mer upplyftande än allt annat plötsligt slets ifrån mig - och jag skulle helt enkelt vara en nörd av ingenting...

Hur som helst kommer jag att sakna min systers och mina mangastunder, filosofi-snack med mamma, att förfäras över pappas dryghet, att vara med alla härliga kompisar och att bara sitta och tänka i mitt eget rum - obekymrad av omvärlden. Men det jag kommer att sakna mest av allt är att helt lugnt kunna vandra runt iförd endast pyjamas dygnet runt. Så nu kan ni förmodligen gissa vad jag kommer att ha på mig fram tills på torsdag? Bara för att jag kan...