Det är så frustrerande uppenbart att någonting, och jag är inte säker på vad, håller på att förändras. Förut tyckte jag att Carrie i Sex and the City var djupsinning, men nu skulle jag känna mig förolämpad om min blogg blev jämförd med hennes tidningskolumn.
Och jag blir vansinnig av Mannen som kunde tala med hästar - både boken och filmen! I takt med att historien kommer igång byggs min förväntan om en djupare sanning, bakom alla vackra ord och naturscener, upp allt mer. Men när slutet väl kommer och förväntan är på topp faller allt platt ut i ingenting. Känslan kan jämföras med chocken och besvikelsen som uppstår när man inser att det man trodde och förväntade sig vara päroncider i finglaset en lördag kväll i själva verket var vanligt vatten. Det är fruktansvärt!
Kanske kan jag, om jag anstränger mig från djupet av mitt hjärta, ana vart min utveckling bär hän. Jag är glad men också lite motvillig, och trots att jag helst inte vill erkänna det, är jag också lite rädd på samma gång. Nu finns det ju ingen återvändo. Det är så mycket lättare att, trots att man egentligen inte vill annat än att förändras, hålla fast vid det som är.
Kanske är det i själva verket inte Bertil utan vissheten om vad jag har och ovissheten om vad jag får, om jag vågar bli den jag redan är, som är min värsta fiende? Kanske är Bertil i själva verket min bästa vän på vägen mot upplysningen då han sitter inne med den viktigaste informationen om mig (om man bara vågar titta tillräckligt nära - trots att det gör ont att uppdaga sanningen)?
Wow, det här blir bara värre och värre på det galna planet. Jag som trodde jag var galen när jag erkände Bertils existens och förklarade krig mot honom. Att helt plötsligt, egentligen lite mot min vilja, komma fram till att jag förmodligen måste acceptera, förlåta och älska honom som min bästa vän är kanske lite galnare än vad jag faktiskt klarar av just nu!? Det får mig verkligen att ifrågasätta människans fria vilja...
Hur som helst är det lördag och då går det ju faktiskt inte att vara missnöjd med livet!
Ciao, Ciao! ;)
Och jag blir vansinnig av Mannen som kunde tala med hästar - både boken och filmen! I takt med att historien kommer igång byggs min förväntan om en djupare sanning, bakom alla vackra ord och naturscener, upp allt mer. Men när slutet väl kommer och förväntan är på topp faller allt platt ut i ingenting. Känslan kan jämföras med chocken och besvikelsen som uppstår när man inser att det man trodde och förväntade sig vara päroncider i finglaset en lördag kväll i själva verket var vanligt vatten. Det är fruktansvärt!
Kanske kan jag, om jag anstränger mig från djupet av mitt hjärta, ana vart min utveckling bär hän. Jag är glad men också lite motvillig, och trots att jag helst inte vill erkänna det, är jag också lite rädd på samma gång. Nu finns det ju ingen återvändo. Det är så mycket lättare att, trots att man egentligen inte vill annat än att förändras, hålla fast vid det som är.
Kanske är det i själva verket inte Bertil utan vissheten om vad jag har och ovissheten om vad jag får, om jag vågar bli den jag redan är, som är min värsta fiende? Kanske är Bertil i själva verket min bästa vän på vägen mot upplysningen då han sitter inne med den viktigaste informationen om mig (om man bara vågar titta tillräckligt nära - trots att det gör ont att uppdaga sanningen)?
Wow, det här blir bara värre och värre på det galna planet. Jag som trodde jag var galen när jag erkände Bertils existens och förklarade krig mot honom. Att helt plötsligt, egentligen lite mot min vilja, komma fram till att jag förmodligen måste acceptera, förlåta och älska honom som min bästa vän är kanske lite galnare än vad jag faktiskt klarar av just nu!? Det får mig verkligen att ifrågasätta människans fria vilja...
Hur som helst är det lördag och då går det ju faktiskt inte att vara missnöjd med livet!
Ciao, Ciao! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar