Elvis i Vilda Världen: Bakom Kulisserna till ”The sweet Escape” Del: 4

I det föregående inlägget gjorde jag ett försök att på ett ungefär beskriva vår första dag. Jag påstår däremot inte att det är den fullständiga beskrivningen eller den enda sanningen, bara att det är händelseförloppet ur mitt perspektiv. Och jag uppmanar återigen den eller dem som inte har för avsikt att respektera mina upplevelser eller känslor att sluta läsa nu!

Redan andra dagen kände jag att jag hade gjort ett misstag att åka dit. Jag kände att stämningen var dålig, trots att jag gjorde mitt bästa och gick in i det med god attityd så verkade inte mina ansträngningar vara goda nog.

Jag hade förväntat mig att arbetet skulle vara tungt, kanske till och med tyngre än vad det i själva verket var. Men jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så psykiskt påfrestande och svårt att motivera sig. Jag menar, hur god attityd du än har, så blir det omöjligt att behålla den om man inte får någon introduktion och ärlig chans till att förstå exakt hur allting bör skötas och varför. Om man inte får en bild av helheten och varför man förväntas göra olika saker på ett visst sätt är det svårt, rent ut sagt omöjligt, att komma in i arbetet och kunna sköta det på bästa sätt. Att inte få en ärlig chans att förstå och kunna prestera, att försöka improvisera utefter de kunskaper man redan har och sedan aldrig få höra att någonting är bra är oerhört påfrestande. Får man dessutom bara höra att allt är dåligt och aldrig får motta några vänliga eller uppmuntrande ord på vägen – ja, då orkar man helt enkelt inte arbeta så hårt i 14 timmar varje dag. Träningsvärken från dagen innan, ja den tränar man ju bort under dage. Det fysiska var, tvärtemot vad jag trodde, inte det största problemet. Något jag istället upptäckte var att det för mig inte var värt att ha ett jobb som var såpass tufft om inte sammanhållningen fungerade - vilket den inte gjorde. När familjekänslan och sammanhållningen är dysfunktionell – då är det helt enkelt inte värt det. Punkt.

Jag är inte korkad, inte omogen och har inte dålig attityd. Jag vet att jag har brister och att det alltid finns massor att lära sig - man skall inte tro att man någonsin blir fullärd! Men jag måste också få chansen att lära mig. Jag måste kunna få chansen att motivera mig psykiskt till att arbeta hårt. Och en sådan anledning är att man vill gruppens (personalens) bästa, att man vill vara en viktig del i gruppen som bidrar till att trivseln ökar och att arbetet i stallet går framåt. Men när gruppen inte är öppen och mottaglig för den hjälpande hand man försöker erbjuda, då är det ingen idé. Därför valde jag att vara ärlig efter den andra dagen och prata med stallägaren. Jag talade om att jag inte tror att jag är vad han söker efter. För jag är inte den personal han söker efter när jag inte ens får en ärlig chans att lära mig och komma in i arbetet. Efter det gjorde jag mitt bästa och tog hand om mina boxar veckan ut och på lördagen efter avslutad tjänst tog Brita och jag tåget till Alicante, där vi fortfarande befinner oss och kommer att befinna oss fram till måndagen den 13/9-10.