Bakom Kulisserna till ”The sweet Escape” Del: 3

När vi anlände till VDC Stud runt midnatt var vi mycket trötta, Brita och jag, och min feber hade ännu inte gett med sig. Innan vi visades in i vårt hus, gjorde vi en kort rundvandring i stallarna. Överallt möttes vi av nyvaket blinkandes hästögon. Trots att mörkret inte var optimalt för att granska hästar i, kunde jag snabbt konstatera att hästarna var fantastiskt fina!

Efter rundvandringen i stallarna visades vi till vår bostad. Brita och jag inkvarterades i den bostad där praktikanterna huserar under sin fritid; det vill säga de sju timmar då man sover (resterande tid spenderas i stallet). Det första intrycket var att det var extremt dammigt. Jag kunde inte ha i mina nattlinser på grund av att dammet skavde i ögonen. Vi hittade ett par filtar och lade oss för att sova i ett av sovrummen. Den hårda våningssängen i trä påminde mig starkt om de trevliga ridlägerveckor som jag tidigare upplevt under barndomen.

Luften i vårt rum var kvavt och varmt den natten, trots det öppna fönstret och jag sov oroligt. Jag svettades och kallsvettades om vartannat under min filt.

När klockan ringde vid halv åtta följande morgon gick vi upp för att klä på oss våra stallkläder, vilket tog längre tid än väntat eftersom allting var en enda röra i min resväska. Sedan svalde jag snabbt ett par värktabletter för att slippa känna av febern, som dessvärre inte hade förbättrats det minsta över natten.

Vi fodrade hästarna ungefär mellan klockan åtta och nio och efter det var det dags för en halvtimmes frukost.
Efter frukosten mådde jag fortfarande, trots tabletter, inte bra men tänkte att det vore oseriöst (inte min stil) att tala om att jag inte var i skick att mocka mina fjorton boxar, så jag bestämde mig för att bita ihop och bara göra mitt bästa, det brukar vara bra nog. Om jag inte gjorde ett försök skulle ju någon annan som också hade hemskt mycket att göra vara tvungen att göra mitt jobb, vilket jag naturligtvis inte ville. Jag ville hjälpa – inte stjälpa. Därför kämpade jag på så gott jag kunde, gjorde jobbet så snabbt jag orkade och så noggrant som möjligt. Arbetet försvårades av att hingstarna stod i boxarna och en del tog sig gärna en liten tugga av mig – mest på lek – men trots det var man ju tvungen att hålla ett vakande öga på dem. Ansträngningen tillsammans med febern gjorde att jag mådde allt sämre för varje box jag mockade, men trots det så lyckades jag på något vis genomlida prövningen fram tills lunchdags, vid tretiden. Brita och jag hann precis lära oss att tända spisen, laga mat och äta under vår lunchrast, som varade en timme, innan det var dags att svälja ytterligare ett par tabletter och gå ut i stallet och mocka klart, spåna boxar och sopa stallgången.

Mellan fyra på eftermiddagen och tio på kvällen skötte jag hästar; borstade, kratsade hovar, lindade ben, longerade lite grand och allra sist kvällsfodrade vi.

Sammanfattningsvis var den första dagen för min del en lång plåga, höljd i feberdimma, där jag dessutom kände mig bortkommen och hela tiden fick ställa frågor som kändes fåniga att behöva ställa, då jag trots allt inte började med hästar häromdagen.

En handbok om hur de hade velat ha allting hade inte varit fel, eller åtminstone en ordentlig introduktion. Alla har sina egna åsikter om hur hästar skall skötas. Enligt mig så finns det inga direkta rätt eller fel så länge djuren mår bra och allting sköts så att varken djur eller människor hamnar i riskzonen på något sätt. Men det är svårt att göra ”rätt” i ett främmande stall när man inte får någon förklaring eller introduktion  som säger att: ”så här gör vi på det här stället, därför att…”.

Istället försökte jag trösta mig med att det är naturligt att första dagen på ett jobb är lite rörigt och att alla människor känner sig lite bortkommna i början, men att det alltid brukar bli bättre med tiden...

Min favorithäst