Elvis i Vilda Världen: Bakom kulisserna till ”The sweet Escape” Del:2

Anledningen till att jag bestämde mig för att chansa och åka till VDC Stud i Spanien var först och främst på grund av att jag är en, för tillfället, förvirrad arbetslös student, som var sugen på att utvecklas som person och som trodde att lite utlandsäventyr var det absolut mest utvecklande man kunde ta sig för. Dessutom är hästar något jag hållit på med i hela mitt liv och jag har tränat mycket dressyr innan och har mycket kunskap inom området.

Under helgen innan min avfärd (27-29/8) insjuknade jag, precis som vanligt över min födelsedag, i ett influensaliknande tillstånd. Helst av allt hade jag velat ligga orörlig i sängen med en varm kopp te på måndagen, dagen för min avfärd. Men istället svalde jag några värktabletter och satte mig på planet till Alicante. Sanningen är den att jag i mitt feberdimmiga tillstånd redan då undrade om jag verkligen hade fattat ett bra beslut, men spänningen och den fantastiska utsikten från flygplansfönstret fick mig att tillfälligt glömma all tvivel. Resan gick bra och väl på flygplatsen hittade jag snabbt stallägaren, som vi kan kalla honom. Där tillsammans med honom fann jag också till min förvåning en annan tjej: Brita. Det visade sig att vi var tre tjejer som skulle testjobba i fyra veckor. Det var jag och Brita, och en annan tjej från Stockholm som skulle komma att anlända först ett par dagar senare.

Till en början kändes beskrivningen av att vi var tre som skulle, som jag uppfattade det, typ ”tävla” om arbetet lite obehaglig. Och jag såg bilden framför mig hur jag fick utföra uppgifter för att sedan gå in i ett mörkt rum, fram till skrivbordet, för att slutligen kanske få sparken av – Anna Anka! Sedan kändes tanken mest skrattretande och som en kul historia med tanke på bloggen. Min varningsklocka började först på allvar ringa när stallägaren förklarade att om man inte verkligen har en verkligt stark passion för hästar så kommer man att bli olycklig på gården. Nu efteråt kan jag tycka att det bara handlar om att man måste vara tillräckligt dum för att låta sig utnyttjas på det viset – annars om man är smart nog för att inse sin belägenhet – då blir man olycklig. Vilket också blev fallet för mig. Man kan beskylla mig för mycket, men dum är jag absolut inte. Jag har inte heller dålig attityd och jag är inte oambitiös, okunnig eller omogen. Påstår man det har man stora problem eller åtminstonne mycket dålig människokännedom.

Medan vi alltjämt närmade oss gården kände jag hur den skräckblandade förtjusningen alltmer övergick i rent obehag. Med risk för att låta lite överdramatisk: där ute skulle ingen kunna höra mig skrika…