Krigsförklaring

Anledningen till att blogginläggen hittills har kommit lite oregelbundet; en veckas torka som sedan följs av en skur av 3-4 inlägg, är att jag bär på en mörk hemlighet. AVSLÖJANDE: Inom mig har en fasansfull skuggvarelse sin hemvist - han lystrar till namnet Bertil. I alla fall är det meningen att han skall göra det, eftersom jag precis döpte honom, som hämnd för att han hemsöker mig. Och om jag i framtiden skulle hitta ett ännu bättre, fånigare namn (förlåt till alla Bertil därute, ni är säkert underbara personer) så skulle jag utan tvekan hålla en ny dopceremoni.

Bertil är en manipulativ tyrann och slavdrivare utan dess like. Han är ständigt närvarande, viskandes i mitt öra. Allt jag åtar mig måste bli hundraprocentigt, annars är Bertil genast där med sina manipulativa viskingar.

När jag skrev mitt första utkast till prologen och publicerade det, utan att skriva rent det, var det ett försök till ett litet uppror mot Bertil, något som inte riktigt lyckades. Efter att ha utkämpat en viljornas kamp med Bertil var jag till sist tvungen att göra honom till viljes och skriva rent prologen ännu en gång. "Vad är det egentligen för fel med att vilja skapa det perfekta inlägget? Perfektion är något bra!" En immitation av Bertils påstridigt framförda propaganda, som jag alltför ofta köper utan att ifrågasätta.

Ni vet vad man brukar säga? "Det som inte går att lagas med silvertejp är inte värt att lagas!" Och då jag inte tror att det går att lappa ihop en skuggvarelses sjuka oformliga sinne med silvertejp, drar jag slutsatsen att det är dags för mig att slänga Bertil i komposten. Komposten passar bättre än soporna, just eftesom kompostens avskyvärda stank matchar Bertils karaktär något förträffligt (tack och lov har pappa en förkärlek till att tömma familjens kompost - gärna i flygande fläng, iförd sina superhjälte kalsonger - men det är en annan historia.)...

Fast om jag känner Bertil rätt kommer han inte att ge sig utan kamp. Därför avslutar jag det här inlägget med en krigsförklaring. Tills dess att kriget är vunnet, får ni helt enkelt ha lite tålamod och förståelse för att blogginläggen kommer lite lustigt och oregelbundet. Däremot utlovar jag förstklassiga rapporter från slagfältet, det här är inte sista gången ni hör ifrån Bertil. Det är lite svårt att veta om det var jag eller Bertil, som skrev det där sista. Bertil kanske får stanna i alla fall, han är en rätt kul kille trots allt - i rätt dos?