Bloggrespons

Till min stora förvåning har bloggen redan hunnit få ett mycket varmt mottagande av många av er, vilket naturligtvis värmer mitt känsliga tonårshjärta! VARNING: risken för att den globala uppvärmningen skall påverkas är överhängande! Därför skulle jag gärna vilja inleda detta inlägg med att tacka er alla för all fantastisk uppmuntran och alla de positiva ord, som ni så frikostigt strösslat över mig!

För dem av er som ännu inte låtit sig övertygas om att bloggandet faktiskt är en aktivitet även för ickefjortisar, lovar jag att motbevisa er. Och hur kan jag då vara säker på att jag kommer att lyckas med detta? Jo, huvudsakligen därför att jag är nitton och inte längre fjorton. Men för att vara säker på att inte riskera att fastna i det förrädiska fjortisträsket, så lovar jag att försöka undvika ämnen så som: naglar, extensions, high fashion, lättvindigt skvaller och andra nymodigheter. Istället satsar vi på nervkittlande ämnen så som: inre resor, spansk vildmark, antalet mord på giftiga djur jag har begått och kommer att begå, hur många kilo hästskit man som hästskötare i genomsnitt mockar varje dag samt träningsvärk. Fast ännu återstår det att se om det blir den censurerade eller den ocensurerade versionen som kommer att målas upp och bli en del av det här "konstverket". Man kan ju inte låta alla framtida bloopers ta över bloggen! Då kommer den ju snart att likna en amatörmässig fars istället för en seriös självbiografi, vilket jag naturligtvis förespråkar - något annat skulle ni väl aldrig få för er att tro?

På tal om censur och förskönande omständigheter tror jag nu, äntligen, att jag är redo för att avslöja den andra halvan av sanningen till min bloggbigbang. Jag vet, det är fult att ljuga! Att jag redan i prologen misslyckas med att stå emot impulsen att försköna sanningen till förmån för dramatiken kring bloggens födelse, bådar inte gott för framtiden. Fast det beror ju i och för sig på hur man ser det. Jag röstar för mer dramatik åt folket! Det är väl ändå ingen som är intresserad av sanningen nu för tiden (förutom möjligtvis sökaren i Legend of the seeker - förövrigt en mycket bra bok, som starkt kan rekommenderas)? Dessutom säger alltid mamma att man skall använda sig av sina talanger. Och att överdramatisera är, för de som inte redan upptäckt det, en av mina illa dolda talanger...

Sanningen är den (även om vi redan konstaterat att ingen är intresserad av den) att bloggen är en produkt av Facebooks snålhet när det gäller antalet tillåtna tecken i statusuppdateringarna. Just när man klottrat klart på den där statusuppdateringen, som åtminstonne man själv finner ytterst roande, tvingas man korta ned den till den milda grad att poängen helt går förlorad. Då konsten att skriva kortfattat och att kallblodigt "döda sina älsklingar" är ett av mina övningsområden (precis som att åka kollektivt med Västtrafiks nya biljettsystem - fast vem har inte det som övningsområde?) att döma av mina hittills milslånga blogginlägg, så bestämde jag mig slutligen för att starta en blogg istället.

I bloggen får, vad jag inbillar mig, till allas vår lycka samtliga av mina smarta såväl som mindre genomtänkta tankar och filosofier plats - äntligen!

En annan fördel med bloggen är att ni, som så önskar, kan vara en del av mitt liv - utan att nödvändigtvis ofrivilligt behöva dras med i virvelstormen av skämt, uttröttande långa filosofiska samtal och prylar som jag med förtjusning dräller överallt. Ni slipper hjälpa mig att leta efter försvunna plånböcker mitt i natten. Ni slipper också ringa halva Bollebygd för att ställa frågan "Har ni möjligtvis hittat en röd plånbok?", för att slutligen upptäcka att den  f********e plånboken visst hade legat under en gul stövelputsarsvamp mitt på golvet i mitt rum under hela kvällen. Och har ni riktigt tur, ja, då slipper ni kanske hålla det för dagen (natten) avslutande samtalet om vikten av att alltid hålla reda på sina saker, för att nästa dag själva slarva bort era statoil tankkort, så att jag förtjust får möjligheten att ge igen för gammal ost med hjälp av ett gapskratt (dock ett relativt snällt sådant) rakt upp i era ansikten.

Tänk vad mycket tid ni kommer att spara! Ni kan få er dagliga, eller (om det är att föredra) månatliga mängd av Elvis - utan att behöva riskera en ofrivillig överdos! Och när ni har tröttnat är det bara att lämna bloggen fram tills nästa abstinensanfall - när det nu infinner sig. Är det inte fantastiskt? Mer fritid åt folket!