Prolog

Efter många tveksamheter, om och men sitter jag slutligen här. Nervöst trevande formulerar jag de allra första raderna, i den här alldeles nyskapade bloggen. Fast ska jag vara riktigt ärlig, skapade och designade jag en första version redan sent igårkväll. Efter några timmars glatt nattligt experimenterande kunde jag roat granska resultatet; något som, med lite god vilja, skulle kunna liknas vid en korsning mellan en zebra och ett par vildvuxet lurviga moonboots i rosa kulör! Min lillasysters enda kommentar var: "Det här är det fulaste jag någonsin sett!".

Vad kan en stackars storasyster säga till sitt försvar? Att vara äldst handlar om att bana vägen för sina småsyskon och framförallt handlar det om risktaganden - risktaganden som inte alltid går riktigt hela vägen hem. Trots både tappra bortförklarings- och ursäktsförsök från min sida, skulle det snart visa sig att endast drastiska förändringar av designen skulle kunna blidka lillasystern i huset och därmed rädda läget.

Jag lovar dyrt och heligt att anlita en bloggstylist när jag, en vacker dag, uppnåt fullkomligt världsherravälde. Tills dess får ni hålla till godo med min, som min lillasyster uttrycker det, tvivelaktiga smak.

Idén till bloggen föddes så sakteliga i somras då jag, i sann soffpotatis-anda, spenderade två veckor i sträck, tittandes på samtliga säsonger av Sex and the City -  fram tills dess att mina ögonen blev fyrkantiga. Även om livet nu har återgått till sin normala bana och ögonen återfått sin normala form, så har serien helt klart lämnat bestående avtryck i mitt medvetande. Jag önskar i framtiden bli lite mer awesome, lite mer som Carrie. Jag och Carrie har nämligen en sak gemensamt - vi gillar båda att skriva. Men där slutar också likheterna oss emellan. Visst gillar jag också mode, kläder och skor (fast till skillnad från Carrie, får jag svindel och fula skavsår av höga klackar). Ännu en skillnad mellan mig och Carrie är att jag absolut inte kommer att skriva om sex. Absolut inte nu i alla fall, men vem vet vad som händer i framtiden? Nej, nu tror jag att vi bör lämna det här spåret fortare än kvickt - innan det spårar ur fullständigt...

Med andra ord hade idén till bloggen alltså funnits ett tag, där ser du mamma - min av dig hårt kritiserade period som soffpotatis mynnade trots allt slutligen ut i något produktivt, när jag kom på att det kanske vore roligt att dokumentera min resa från ambitiös plugghäst i Sverige till (s)vettig stallarbetare i Spanien.

Den här bloggen tillägnas min familj och mina vänner, samt naturligtvis även er eventuella, för mig okända, läsare. Troligtvis kommer den här erfarenheten att få en större inverkan på mitt framtida jag än jag i denna stund har förmågan att förutse. Därför upphör jag nu med mitt spekulerande, till förmån för några visdomsord: "Det är vägen som är målet". Låt oss därför njuta av resan tillsammans!