A bizarre awakening

Just nu är jag sjukt trött och vill allvarligt talat bara ligga i min säng och möjligtvis läsa ett par sidor av "Going home" mellan mina små sömnperioder. Med andra ord idag har jag inte varit produktiv alls. Gick upp vid åtta, åt medicin, fixade frukost och te, diskade lite åt familjen (för att vara lite snäll), städade upp barnens röra på nedervåningen (återigen för att vara snäll) och sedan dess har jag bara sovit och endast varit uppe för att besöka toaletten (har nu dessutom upptäckt att toaletten inte har ett lås, och kanske har den utan att jag tidigare noterat detta aldrig haft det - gud vad jag längtar efter en egen toa utan iskalla golv och som har ett lås...) eller som nu i eftermiddags - för att fylla på fettreserven lite till (åt ännu en sandwich av vitt bröd, längtar efter nyttig mat...).

Jag låg alltså där (ungefär för en kvart sedan) i min säng sovandes som bäst när jag vaknar upp av ljudet av någon som stiger in i mitt rum. Där står en av tvillingtjejerna tillsammans med en äldre tjej. Istället för att fråga "Who are you?" som jag egentligen undrar hör jag mig själv artigt säga "How are you?". Den gulliga tjejen visar sig vara Morgan, en tidigare Nany-student som min värdmamma tränat upp som är på ett tillfälligt litet besök. Hur som helst lämnar hon mig snabbt ensam igen. Hur supertrevlig hon än verkade är jag lite glad för det. Jag menar jag låg där i godan ro och sov, rummet är en enda röra och jag var (är fortfarande) sömndrucken, osminkad och rufsig i håret. Sorgligt bara att jag inte prioriterar att tvätta och hålla ordning allt just nu, men det är livet. Och livet är perfekt som det är, var det inte så det var? Och jag vill bara sova.