I Tried To Be Perfect, But I Don't Believe It Makes Me Real...

Pieces by Sum 41 (Klicka här, lyssna och läs inlägget samtidigt om du vill...)

"I tried to be perfect
But nothing was worth it
I don't believe it makes me real
I thought it'd be easy
But no one believes me
I meant all the things I said

If you believe it's in my soul
I'd say all the words that I know
Just to see if it would show
That I'm trying to let you know
That I'm better off on my own

This place is so empty
My thoughts are so tempting
I don't know how it got so bad
Sometimes it's so crazy
That nothing can save me
But it's the only thing that I have

If you believe it's in my soul
I'd say all the words that I know
Just to see if it would show
That I'm trying to let you know
That I'm better off on my own

On my own

I tried to be perfect
It just wasn't worth it
Nothing could ever be so wrong
It's hard to believe me
It never gets easy
I guess I knew that all along

If you believe it's in my soul
I'd say all the words that I know
Just to see if it would show
That I'm trying to let you know
That I'm better off on my own"

Nu skall jag göra något som är väldigt lätt men samtidigt så väldigt svårt.  Jag skall vara totalt öppenhjärtig om vad jag tänker och känner just nu.

Jag är nämligen rätt säker på att jag just nu upplever ett annat slags medvetandetillstånd än tidigare, vilket är väldigt svårt att förmedla.  Jag har nått till en punkt där jag tror att jag öppnat mitt tänkande och sinne tillräckligt mycket för att få och ta till mig en ny insikt om mitt liv och min livsresa.

Jag är egentligen varken arg, bitter, ledsen eller särskilt besviken när allt kommer omkring.  Känslan är mer ett ganska ljummet konstaterande vemod som gör lite ont men samtidigt är lite skönt på ett konstigt sätt.

Jag är trött på att försöka vara någon jag inte är. Trött på att försöka utveckla talanger jag inte är intresserad av att besitta därför att de värdesätts hos arbetsgivare eller samhällets normer. Jag är trött på att försöka vara perfekt då det är omöjligt.

Jag är trött på att ge mig ut på uppdrag jag ger mig själv i hopp om att de skall utveckla mig som människa, för att sedan återvända hem utan att min positiva förväntan om en utveckling inträffat. Jag är trött på vad jag innerst inne vet. Trött på att fly från ett perspektiv på världen och mig själv som jag inte tycker om. Och jag har fått nog av kämpa emot och att bli upphunnen av ett öde jag inte förstår.

Jag är helt enkelt trött på att försöka bli den jag tror andra vill att jag skall vara samt att ge mig ut på resor som jag innerst inne vet inte kommer att ge mig det jag innerst inne vill ha.

Numera tror jag att jag vet vad jag måste göra när jag kommer hem till Sverige, efter att jag tillfrisknat. Att inte veta vem jag kommer att bli om jag följer mitt hjärta skrämmer mig. Men den risken får jag ta. Jag inser nu att det var längesedan det fanns någon återvändo...