Skall aldrig mer stoppa nötter i halsen...

Okej, detta låter galet, jag vet. Mitt liv är galet, och inte på det party-aktiga glada viset. Men det har ingenting att göra med min relation till familjen jag bor hos. Vi hade ett långt samtal igår. Exakt vad det gick ut på vill jag inte gå in på men jag känner att det verkligen gick jättebra och att alla parter vill varandra väl.

Däremot fick jag, på min egen begäran, besök av doktorn idag och mina halsmandlar var inte längre bara röda och svullna, nu var det också typ vitt på dem. Så det verkar som att mina nötter är angripna och under belägring. Och medicinen jag tagit i en vecka har inte alls lyckats vinna slaget och jag börjar fundera på om jag kanske borde tolka detta som att kriget på Nya Zeeland är över?

Dåliga tecken:

• Familjens granne stod på andra sidan vägen och vinkade vänligt. Det visade sig att hon hade förväxlat mig med min höggravida värdmamma...
• Jag blir inte friskare och friskare för varje dag. Idag fick jag till och med byta medicin och det var nära att jag inte ens fick köpt medicin-fan då jag hade tagit med mig för lite pengar...
• Mitt internetanslutning fungerar officiellt bara tillräckligt bra när jag sitter på mitt kalla dass och hackar tänder. Nästa gång kanske jag skulle passa på att skita lite när jag väl sitter där. Det vore väl lika bra om jag dog där i mina egna ångor.
• Jag vill nu tillbaka till Sverige av samma anledning som jag åkte. Jag vill inte längre bliva stur. Vill sitta i soffan, vara mammas lilla flicka och samtidigt äta kakan (obs, detta är en metafor! Jag behöver under inga omständigheter äta någon kaka efter all den glass jag ätit här nere mot halsontet.) och se på Sex and the City.
• Jag misstänker också att jag fått en deprimerande reaktion på min medicin och att det är därför detta inlägg ens blev till från början!?

Eller kanske är det bara meningen att jag skall åka hem? Jag är förvirrad, ledsen och vet faktiskt inte vad jag skall göra eller tro. Jag har kommit så långt men ändå inte. Jag har vuxit så mycket men ändå så lite. Jag både lyssnar och slår dövörat till när det gäller att tolka mina inre viskningar. Och jag gör så många rätt men alltid så många fel.

Dessutom såg jag just nu att förslaget till vilken annons jag skulle kunna ha här på bloggen för att tjäna pengar, som är relaterade till ämnena jag skriver om är: "Har ditt barn svinkoppor?". Tack för den liksom. Jag har inga barn och  dessutom är kombinationen barn och en ondskefull halsinfektion (eller vad det nu skall kallas) nog det bästa preventivmedel som någon någonsin uppfunnit (skall nog satsa på att bli uppfinnare trots allt.).

Och så vet jag med mig att jag är dum i denna stund. Men jag är rädd att inte bli bättre, när jag vet att jag måste. Jag är rädd för att hamna på sjukhus i ett främmande land. Jag kan helt enkelt inte bättre än att driva med min situation här och nu. Min dröm om att bli nästa Lama är plötsligt lite avlägsen. Fan...