Nu har jag varit i Nya Zeeland i hela nio dagar! Den första chocken har så smått börjat lägga sig och jag börjar friskna till, även om jag fortfarande äter medicin och kommer att fortsätta med det ett tag till.
Idag började jag jobba vid nio. Jag fixade matlådor, städade köket, bytte kläder och borstade tänder på de tre äldsta och sedan hade vi lite tid för lek (vi bygde upp tält på nedervåningen) innan det var dags för lunch följt av mellanmål (afternoon tea) vid halv tre. Efter det kom familjens vän, "farbror doktorn", hit med sina små pojkar och trots den allmäna glädjen hos mina små råttor fick jag ned dem i badkaret för den dagliga tvagningen - eller som jag kallar det "simturen i the crocodile lake". Efter det åt vi middag och vips var min arbetsdag över. Det var en bra dag och min värdmamma berömde mig för hur jag lekte med barnen och redde ut situationerna när de inte samsades - fast jag måste säga att de är verkligt duktiga på att leka tillsammans och inte bråkar särskilt ofta. Jag menar, jag minns hur jag och min syster har bråkat genom åren, och inte blir det bättre med åldern säg?
Vid sextiden kom den tyska Au pairen, Insa, som bor på min gata förbi. Vi satt i mitt rum (som jag som tur var hade hunnit städa lite) och pratade i omkring två och en halvtimme och bland annat fick jag reda på att det någonstans (har glömt det nu) på söndagar är någon slags kyrkogrupp för ungdomar som talar om gud och typ sådana saker - fast på ett skojsigt vis. Det kanske vore något att utforska, vem vet? Tydligen finns det en svensk kille som är Au pair här i området också och han har tydligen varit här i åtta månader redan så det vore skoj att höra med honom om vilka aktiviteter han gillar här i Whangaparaoa. Imorgon åker Insa på semester med sin familj men jag hoppas ju att vi kommer att hitta på något i framtiden när hon kommer tillbaka, hon verkar gullig.
När det mörknade och det var dags att följa Insa en bit på vägen visade det sig att det spöregnade och min värdpappa erbjöd sig att hjälpa mig att köra henne hem (här använder man i allmänhet bilen till allt, man ger sig inte bara iväg ut och går hur som helst som i Sverige - inte om man vill anses som normal.), vilket jag blev väldigt glad och rörd över. Men hur som helst är Insa precis som jag, en tuff nordbo och vi går i alla väder och jag kan rapportera att jag såg henne online på facebook alldeles nyss - så med andra ord kan jag rapportera att hon hittade hem trots den enorma skuren av regn.
Det är fint hur min familj verkligen har engagerat sig i att jag skall få vänner och det blev inga sura miner när jag från första början frågade om jag kunde ha en kompis hemma en liten stund - tvärtom. Och detta trots att familjens liv just nu är upp och ned på på grund av graviditeten som komma skall, det tycker jag är beundransvärt.
Glömde också att säga att jag idag på förmiddagen fick ett trevligt telefonsamtal från en svensk kvinna som heter Linnea (Linnea är en vän till en vän till familjen och verkar vilja ta hand om mig lite grand) som bor på ca 30 minuters promenadavstånd från oss. Hon är från Skåne och har bott här i fem år och verkar väldigt snäll och trevlig. Henne vill jag gärna besöka någon dag!
Sedan hoppas jag också få lov att besöka Beccis kompis Michelle (som också verkar supergullig) någon dag i framtiden.
Det har varit en bra dag i vänskapens tecken skulle man kunna säga. Fast det är klart att det hade varit ännu bättre om alla ni andra också hade varit här och om jag kunde hitta min fina fisk jag ritade idag - då hade livet verkligen varit perfekt!
Kramar!
Idag började jag jobba vid nio. Jag fixade matlådor, städade köket, bytte kläder och borstade tänder på de tre äldsta och sedan hade vi lite tid för lek (vi bygde upp tält på nedervåningen) innan det var dags för lunch följt av mellanmål (afternoon tea) vid halv tre. Efter det kom familjens vän, "farbror doktorn", hit med sina små pojkar och trots den allmäna glädjen hos mina små råttor fick jag ned dem i badkaret för den dagliga tvagningen - eller som jag kallar det "simturen i the crocodile lake". Efter det åt vi middag och vips var min arbetsdag över. Det var en bra dag och min värdmamma berömde mig för hur jag lekte med barnen och redde ut situationerna när de inte samsades - fast jag måste säga att de är verkligt duktiga på att leka tillsammans och inte bråkar särskilt ofta. Jag menar, jag minns hur jag och min syster har bråkat genom åren, och inte blir det bättre med åldern säg?
Vid sextiden kom den tyska Au pairen, Insa, som bor på min gata förbi. Vi satt i mitt rum (som jag som tur var hade hunnit städa lite) och pratade i omkring två och en halvtimme och bland annat fick jag reda på att det någonstans (har glömt det nu) på söndagar är någon slags kyrkogrupp för ungdomar som talar om gud och typ sådana saker - fast på ett skojsigt vis. Det kanske vore något att utforska, vem vet? Tydligen finns det en svensk kille som är Au pair här i området också och han har tydligen varit här i åtta månader redan så det vore skoj att höra med honom om vilka aktiviteter han gillar här i Whangaparaoa. Imorgon åker Insa på semester med sin familj men jag hoppas ju att vi kommer att hitta på något i framtiden när hon kommer tillbaka, hon verkar gullig.
När det mörknade och det var dags att följa Insa en bit på vägen visade det sig att det spöregnade och min värdpappa erbjöd sig att hjälpa mig att köra henne hem (här använder man i allmänhet bilen till allt, man ger sig inte bara iväg ut och går hur som helst som i Sverige - inte om man vill anses som normal.), vilket jag blev väldigt glad och rörd över. Men hur som helst är Insa precis som jag, en tuff nordbo och vi går i alla väder och jag kan rapportera att jag såg henne online på facebook alldeles nyss - så med andra ord kan jag rapportera att hon hittade hem trots den enorma skuren av regn.
Det är fint hur min familj verkligen har engagerat sig i att jag skall få vänner och det blev inga sura miner när jag från första början frågade om jag kunde ha en kompis hemma en liten stund - tvärtom. Och detta trots att familjens liv just nu är upp och ned på på grund av graviditeten som komma skall, det tycker jag är beundransvärt.
Glömde också att säga att jag idag på förmiddagen fick ett trevligt telefonsamtal från en svensk kvinna som heter Linnea (Linnea är en vän till en vän till familjen och verkar vilja ta hand om mig lite grand) som bor på ca 30 minuters promenadavstånd från oss. Hon är från Skåne och har bott här i fem år och verkar väldigt snäll och trevlig. Henne vill jag gärna besöka någon dag!
Sedan hoppas jag också få lov att besöka Beccis kompis Michelle (som också verkar supergullig) någon dag i framtiden.
Det har varit en bra dag i vänskapens tecken skulle man kunna säga. Fast det är klart att det hade varit ännu bättre om alla ni andra också hade varit här och om jag kunde hitta min fina fisk jag ritade idag - då hade livet verkligen varit perfekt!
Kramar!
Du kommer att få träffa både mig och henne så mycket som du vill och kan :D Låter som du har det grymt! :D
SvaraRadera