Sedan jag kom hit till Nya Zeeland har jag börjat lägga märke till att mystiska sammanträffanden (om man nu kan kalla det sammanträffanden?) har börjat dyka upp i mitt liv.
För ett par dagar sedan, när jag precis hade insett men ännu inte accepterat att jag skulle bli tvungen att åka hem, upptäckte jag att den bok (som man fick tillsammans med tidningen jag köpte på Heathrow på vägen hit till NZ) heter "Going home"...
Idag när jag var ute och gick en liten runda för att få lite luft stötte jag på en och samma joggare två gånger inom loppet av en timme. På hennes rygg stod texten "I am lucky" skriven. Och faktum är att jag är beredd att hålla med. Jag känner att jag har påbörjat ett ännu mer spännande äventyr och att jag nog är menad att göra något helt annat även om jag ännu inte vet vad det handlar om. Fast samtidigt är jag rädd för att att det skulle kunna vara något fel på min hälsa, så klart, - fast det får framtiden helt enkelt utvisa...
Här är joggaren, fast texten på tröjan syns tyvärr inte (ni får helt enkelt lita till vad min febriga hjärna läste)... ;)
Kanske är det inte de stora sakerna man gör i livet som utvecklar en som mest som person och människa. Kanske handlar allt egentligen bara om detaljer? Att vara uppmärksam och öppen att ta emot livet som det är och inte så snabb att dela in händelser i kategorier så som "bra" och "dåligt". Man kan ju aldrig i förväg veta vad en händelse får för följder. Kanske leder hundbajs-incidenten till ett oväntat möte som i sin tur leder till något som förändrar ens liv för alltid.
Jag kommer till exempel aldrig att få reda på hur min vistelse i Nya Zeeland skulle ha påverkat mig som person eller vilka saker jag skulle ha fått uppleva. Men det jag får nu när jag tvingas byta bana kanske är exakt det jag behöver för att bli den jag redan innerst inne är.
Okej, nog för ikväll (om jag inte lägger ned nu är jag snart iförd ett vitt lakan och på väg till närmaste kyrka för att börja predika...haha...),
Natti natti Nya Zeeland och Godmorgon Sverige! :)
För ett par dagar sedan, när jag precis hade insett men ännu inte accepterat att jag skulle bli tvungen att åka hem, upptäckte jag att den bok (som man fick tillsammans med tidningen jag köpte på Heathrow på vägen hit till NZ) heter "Going home"...
Idag när jag var ute och gick en liten runda för att få lite luft stötte jag på en och samma joggare två gånger inom loppet av en timme. På hennes rygg stod texten "I am lucky" skriven. Och faktum är att jag är beredd att hålla med. Jag känner att jag har påbörjat ett ännu mer spännande äventyr och att jag nog är menad att göra något helt annat även om jag ännu inte vet vad det handlar om. Fast samtidigt är jag rädd för att att det skulle kunna vara något fel på min hälsa, så klart, - fast det får framtiden helt enkelt utvisa...
Här är joggaren, fast texten på tröjan syns tyvärr inte (ni får helt enkelt lita till vad min febriga hjärna läste)... ;)
Kanske är det inte de stora sakerna man gör i livet som utvecklar en som mest som person och människa. Kanske handlar allt egentligen bara om detaljer? Att vara uppmärksam och öppen att ta emot livet som det är och inte så snabb att dela in händelser i kategorier så som "bra" och "dåligt". Man kan ju aldrig i förväg veta vad en händelse får för följder. Kanske leder hundbajs-incidenten till ett oväntat möte som i sin tur leder till något som förändrar ens liv för alltid.
Jag kommer till exempel aldrig att få reda på hur min vistelse i Nya Zeeland skulle ha påverkat mig som person eller vilka saker jag skulle ha fått uppleva. Men det jag får nu när jag tvingas byta bana kanske är exakt det jag behöver för att bli den jag redan innerst inne är.
Okej, nog för ikväll (om jag inte lägger ned nu är jag snart iförd ett vitt lakan och på väg till närmaste kyrka för att börja predika...haha...),
Natti natti Nya Zeeland och Godmorgon Sverige! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar