Precis som jag misstänkte saknar jag att kunna vandra runt i underkläder hur som helst. Jag lyckades till och med göra det omedvetet imorse när jag skulle byta kläder. Och eftersom jag inte är van vid att folk kan titta in genom mitt sovrumsfönster tänkte jag inte precis på det. Förrän jag såg ett ansikte i grannarnas fönster. Det var bara att le och vinka. Och hon vinkade tillbaka. Jag berättade för min v-mamma att jag sett en av grannarna - dock nämnde jag inte underklädesincidenten. Tydligen är den grannen väldigt snäll. En tjej lite äldre än jag med en rätt nyfödd bebis. Hon såg snäll, om än lite förskräckt ut.
Nya Zeeländarna är nog ett vänligt folk. På flygplanet trodde den Nya Zeeländska damen att jag kommer att hitta en kille och gifta mig här. Och igår berättade min värdmamma att dem har ett par vänner som har en båt och att de gärna vill ta mig med på den. De hade också ett par som vänner där mannen är svensk och att de gärna ställer upp om jag får hemlängtan - eller om det var samma par som hade båten. Dessutom känner min värdpappa ett par killar som, som han uttryckte det, nog skulle vara förtjusta i att träffa/gå ut med mig - om jag fattade det rätt. Haha.
Jag är ju lite förvirrad för tillfället både av accenten och av jetlaggen. Igår trodde att min värdpappa sade skägg (beard) när han i själva verket sade (bed), haha. Snurrigt värre. Fast idag är yrheten på en liten tillbakagång och accenten skall jag nog vänja mig vid. Jag har faktiskt börjat plocka upp den och ibland stammar jag för att jag inte känner igen orden med Nya Zeeländsk accent som kommer ur munnen på mig.
Jag måste ta och skaffa mig en kalender för som det är nu håller jag inte ordning på datum eller tid. Det är helförvirrande. Jag inte bara går upp-och-ned-på (från Sverige sett) mitt liv är totalt upp-och-ned-på. Det känns jättekonstigt att från noll bygga upp nya rutiner, vrida duschkranen åt fel håll för att få varmvatten, sova när kroppen är inställd på att det egentligen är dag och att inte veta exakt vart tekopparna finns. Allting är väldigt annorlunda här. Ibland vet jag inte om jag bör skratta eller gråta. Det får väl bli båda två, fast när jag är trött vet jag att jag är en riktig lipsill.
Nya Zeeländarna är nog ett vänligt folk. På flygplanet trodde den Nya Zeeländska damen att jag kommer att hitta en kille och gifta mig här. Och igår berättade min värdmamma att dem har ett par vänner som har en båt och att de gärna vill ta mig med på den. De hade också ett par som vänner där mannen är svensk och att de gärna ställer upp om jag får hemlängtan - eller om det var samma par som hade båten. Dessutom känner min värdpappa ett par killar som, som han uttryckte det, nog skulle vara förtjusta i att träffa/gå ut med mig - om jag fattade det rätt. Haha.
Jag är ju lite förvirrad för tillfället både av accenten och av jetlaggen. Igår trodde att min värdpappa sade skägg (beard) när han i själva verket sade (bed), haha. Snurrigt värre. Fast idag är yrheten på en liten tillbakagång och accenten skall jag nog vänja mig vid. Jag har faktiskt börjat plocka upp den och ibland stammar jag för att jag inte känner igen orden med Nya Zeeländsk accent som kommer ur munnen på mig.
Jag måste ta och skaffa mig en kalender för som det är nu håller jag inte ordning på datum eller tid. Det är helförvirrande. Jag inte bara går upp-och-ned-på (från Sverige sett) mitt liv är totalt upp-och-ned-på. Det känns jättekonstigt att från noll bygga upp nya rutiner, vrida duschkranen åt fel håll för att få varmvatten, sova när kroppen är inställd på att det egentligen är dag och att inte veta exakt vart tekopparna finns. Allting är väldigt annorlunda här. Ibland vet jag inte om jag bör skratta eller gråta. Det får väl bli båda två, fast när jag är trött vet jag att jag är en riktig lipsill.
Min säng och lite prylar sedda från dörröppningen. Pia, har du sett vilka som sitter på nattduksbordet? - Giraffen och ankan! ;)
Utsikten från mitt fönster, igår.
Utsikten från köket imorse. Tydligen skall det ha snöat för första gången på trettio år för ett par veckor sedan. Kan bara föreställa mig hur det måste ha sett ut med snö mot de vintergröna träden och palmerna...
Ciao, Ciao! ;)
Det låter ju som att du kommer att ha det jättebra nu under det kommande året! kramar!
SvaraRadera