Okej, nu är jag alltså äntligen hemma. Jag säger äntligen därför att det var en superlång och väldigt tröttsam resa. Jag har flugit uppskattningsvis totalt 70 timmar i mitt liv, varav 60 av dem under de senaste 3 veckorna. Kan väl tillägga att jag inte tänker göra några fler långresor på 30 timmar i sträck någon mer gång. Nej, i så fall kommer jag att planera in en eller två mellanlandningar med ett par dagars semester så att man får chansen att se lite mer och vila upp sig mellan flygturerna. Jag behöver kanske inte berätta att jag just nu mår lite si så där med tanke på jetlagg och krämpor till följd av den där äckliga körtelfebern. Så mig hittar ni i mitt sovrum fram tills jul, okey? ;)
Hur som helst tänkte jag bara göra ett försök att återge min resa för er, så kortfattat som möjligt. Jag känner att jag måste passa på att skriva medan jag har något att förmedla som skulle kunna uppfattas som åtminstonne lite unikt. Risken finns att slutet på den här resan också innebär slutet för bloggen, vad vet jag?
Sent i onsdags kväll (Nya Zeeländsk tid) ringde det en dansk från SOS International och jag lyckades till slut uppfatta att jag skulle fixa en taxi till flygplatsen och gå till incheckningen och där skulle flygplatsens personal ta hand om mig och se till att jag kom fram till rätt Gate. Informationen kändes väldigt bristfällig och jag var naturligtvis ängslig inför tanken att inte få tag på en taxi och sov därför oroligt under natten.
På torsdag morgon gick jag upp ungefär vid sju, åt frukost, lyckades få tag på transport till flygplatsen, packade det sista, dammsög mitt rum och sade hejdå till familjen. Sedan släpade jag med mina väskor ut till parkeringen och satt där i solen och lyssnade på fåglarna tills min "taxigubbe" kom körandes i sin minibuss och plockade upp mig. Vi körde vidare och plockade upp ytterligare en dam och vi tre hade det väldigt trevligt under vår resa till flygplatsen som varade ungefär en timme. Till exempel passade jag på att snoka lite i vilka platser på Nya Zeeland som är sevärda med tanke på att mina päron fortfarande, även om jag inte längre är i NZ som planerat, skall åka till Nya Zeeland i jul. Nu blir det jag som firar jul ensam i Sverige då Matilda firar jul i Kenya och mamma och pappa i Nya Zeeland - skickligt planerat, Elvis! Hur som helst blev jag rekommenderad att man skall se så mycket man kan av Sydön samt att Bay of Islands, Coromandel halvön, Taupo och Rotorua är väldigt sevärt när det gäller Nordön. Båda mina färdkamrater tyckte väldigt synd om mig och tyckte att jag en dag bör återvända till Nya Zeeland för att upptäcka vad landet har att erbjuda. Fast jag vet inte om jag kommer att åka tillbaka. Kanske i ett annat sammanhang vid en annan tidpunkt, det vet man aldrig. Allt jag vet är att jag just nu känner mig väldigt splittrad. Jag är besviken över att alla mina ansträngningar inför den här resan nu är bortkastade med tanke på hur allt slutade. Men samtidigt vet jag att jag fattat rätt beslut. Jag befinner mig exakt där det är meningen att jag skall vara just nu. Jag känner det tydligt.
Väl på plats på flygplatsen fick jag åka rullstol till VIP Loungen (jag kallar det så, fast jag är inte helt säker på det officiella namnet), dit jag antar att alla som flyger Business class kan gå i väntan på att sitt flygplan skall avgå. Det som var spännande med att vara rullstolsburen för en stund var att jag fick se arbetet på flygplatsen från insidan. Det som var mindre roligt var alla konstiga blickar jag fick från en del förbipasserande människor. Tydligen har alla flygplatser minst en sådan Lounge (Loungen fungerar som ett slags kök/vardagsrum) där folk som flyger first class eller i business class kan sitta i mjuka fotöljer, koppla upp sina datorer på internet och se verkligt upptagna och viktiga ut samt att förse sig med en massa mat, kaffe och bakverk. I Loungen i Singapore upptäckte jag till min stora förtjusning att det fanns ett kylskåp där det var fritt fram att förse sig med Ben and Jerry's-glass!
Och som utlovat kan jag också rapportera att flyga i Business class verkligen fick mig att känna mig som Prinsessan på Ärten - efter ärtincidenten när allt löst sig till det bästa. Jag förstår också varför Singapore Airlines har ett rykte om sig att vara bäst i världen. flygvärdinnorna var supergulliga, ville veta exakt hur jag uttalar mitt namn på svenska och frågade ut mig om vartifrån jag kom, om jag gillar att åka skidor och försäkrade mig om att de ville åka till Sverige en vacker dag. Jag blev serverad en lyxig trerätters middag och fick till och med ett par mysiga flygtofflor att stoppa ned mina kalla fötter i. Efter middagen fortsatte tjejerna att försöka pracka på mig snacks av olika slag (chokladpraliner, te, godis, frukt och kakor) ungefär var femte minut. Tillslut började jag undra om jag verkligen skulle behöva en rullstol för att rulla fram väl framme i Frankfurt inför nästa byte av flygplan. Och det var då jag insåg att det var dags för att vidta en nödåtgärd; jag bestämde mig för att låtsas sova. Och det finurliga var att då kunde man göra om sätet till en riktigt bekväm säng.
När jag äntligen kom fram till Landvetter, ungefär klockan elva i förmiddags, väntade en gubbe på att få köra mig hem. Det var en ganska dramatisk bil som såg ut som en blandning mellan en ambulans och en polisbil, ungefär. Hemfärden däremot var odramatisk och väl hemma på gårdsplanen möttes jag av en glad syster och efter att jag duschat av mig allt resdamm spenderade vi eftermiddagen i soffan. Riktigt skönt och avslappnande.
Så här sitter jag nu hemma, i min egen säng. Och som sagt var är känslorna blandade. Jag har börjat acceptera att saker inte blev så som jag hade tänkt mig. Det som känns lite jobbigt är att jag hade räknat med att kunna fundera kring vad jag vill göra med mitt liv under ett års tid. Nu känns det som att jag måste ta tag i det mer omedelbart. Fast det känns faktiskt inte bara jobbigt utan också bra samtidigt. Min korta resa till Nya Zeeland har verkligen gett mig ett annat perspektiv på mitt liv och mina drömmar. Nu känner jag ännu tydligare vilka saker i livet som jag känner extra starkt för. Jag är glad att jag åkte men jag är också glad över att jag bestämde mig för att prioritera mig själv och min hälsa och därmed återvände hem. Något jag också har insett är att de landskap jag egentligen längtar mest efter att utforska är av ett annat slag...
Bye, Bye!
Vi ses! :)
Hur som helst tänkte jag bara göra ett försök att återge min resa för er, så kortfattat som möjligt. Jag känner att jag måste passa på att skriva medan jag har något att förmedla som skulle kunna uppfattas som åtminstonne lite unikt. Risken finns att slutet på den här resan också innebär slutet för bloggen, vad vet jag?
Sent i onsdags kväll (Nya Zeeländsk tid) ringde det en dansk från SOS International och jag lyckades till slut uppfatta att jag skulle fixa en taxi till flygplatsen och gå till incheckningen och där skulle flygplatsens personal ta hand om mig och se till att jag kom fram till rätt Gate. Informationen kändes väldigt bristfällig och jag var naturligtvis ängslig inför tanken att inte få tag på en taxi och sov därför oroligt under natten.
På torsdag morgon gick jag upp ungefär vid sju, åt frukost, lyckades få tag på transport till flygplatsen, packade det sista, dammsög mitt rum och sade hejdå till familjen. Sedan släpade jag med mina väskor ut till parkeringen och satt där i solen och lyssnade på fåglarna tills min "taxigubbe" kom körandes i sin minibuss och plockade upp mig. Vi körde vidare och plockade upp ytterligare en dam och vi tre hade det väldigt trevligt under vår resa till flygplatsen som varade ungefär en timme. Till exempel passade jag på att snoka lite i vilka platser på Nya Zeeland som är sevärda med tanke på att mina päron fortfarande, även om jag inte längre är i NZ som planerat, skall åka till Nya Zeeland i jul. Nu blir det jag som firar jul ensam i Sverige då Matilda firar jul i Kenya och mamma och pappa i Nya Zeeland - skickligt planerat, Elvis! Hur som helst blev jag rekommenderad att man skall se så mycket man kan av Sydön samt att Bay of Islands, Coromandel halvön, Taupo och Rotorua är väldigt sevärt när det gäller Nordön. Båda mina färdkamrater tyckte väldigt synd om mig och tyckte att jag en dag bör återvända till Nya Zeeland för att upptäcka vad landet har att erbjuda. Fast jag vet inte om jag kommer att åka tillbaka. Kanske i ett annat sammanhang vid en annan tidpunkt, det vet man aldrig. Allt jag vet är att jag just nu känner mig väldigt splittrad. Jag är besviken över att alla mina ansträngningar inför den här resan nu är bortkastade med tanke på hur allt slutade. Men samtidigt vet jag att jag fattat rätt beslut. Jag befinner mig exakt där det är meningen att jag skall vara just nu. Jag känner det tydligt.
Väl på plats på flygplatsen fick jag åka rullstol till VIP Loungen (jag kallar det så, fast jag är inte helt säker på det officiella namnet), dit jag antar att alla som flyger Business class kan gå i väntan på att sitt flygplan skall avgå. Det som var spännande med att vara rullstolsburen för en stund var att jag fick se arbetet på flygplatsen från insidan. Det som var mindre roligt var alla konstiga blickar jag fick från en del förbipasserande människor. Tydligen har alla flygplatser minst en sådan Lounge (Loungen fungerar som ett slags kök/vardagsrum) där folk som flyger first class eller i business class kan sitta i mjuka fotöljer, koppla upp sina datorer på internet och se verkligt upptagna och viktiga ut samt att förse sig med en massa mat, kaffe och bakverk. I Loungen i Singapore upptäckte jag till min stora förtjusning att det fanns ett kylskåp där det var fritt fram att förse sig med Ben and Jerry's-glass!
Och som utlovat kan jag också rapportera att flyga i Business class verkligen fick mig att känna mig som Prinsessan på Ärten - efter ärtincidenten när allt löst sig till det bästa. Jag förstår också varför Singapore Airlines har ett rykte om sig att vara bäst i världen. flygvärdinnorna var supergulliga, ville veta exakt hur jag uttalar mitt namn på svenska och frågade ut mig om vartifrån jag kom, om jag gillar att åka skidor och försäkrade mig om att de ville åka till Sverige en vacker dag. Jag blev serverad en lyxig trerätters middag och fick till och med ett par mysiga flygtofflor att stoppa ned mina kalla fötter i. Efter middagen fortsatte tjejerna att försöka pracka på mig snacks av olika slag (chokladpraliner, te, godis, frukt och kakor) ungefär var femte minut. Tillslut började jag undra om jag verkligen skulle behöva en rullstol för att rulla fram väl framme i Frankfurt inför nästa byte av flygplan. Och det var då jag insåg att det var dags för att vidta en nödåtgärd; jag bestämde mig för att låtsas sova. Och det finurliga var att då kunde man göra om sätet till en riktigt bekväm säng.
När jag äntligen kom fram till Landvetter, ungefär klockan elva i förmiddags, väntade en gubbe på att få köra mig hem. Det var en ganska dramatisk bil som såg ut som en blandning mellan en ambulans och en polisbil, ungefär. Hemfärden däremot var odramatisk och väl hemma på gårdsplanen möttes jag av en glad syster och efter att jag duschat av mig allt resdamm spenderade vi eftermiddagen i soffan. Riktigt skönt och avslappnande.
Så här sitter jag nu hemma, i min egen säng. Och som sagt var är känslorna blandade. Jag har börjat acceptera att saker inte blev så som jag hade tänkt mig. Det som känns lite jobbigt är att jag hade räknat med att kunna fundera kring vad jag vill göra med mitt liv under ett års tid. Nu känns det som att jag måste ta tag i det mer omedelbart. Fast det känns faktiskt inte bara jobbigt utan också bra samtidigt. Min korta resa till Nya Zeeland har verkligen gett mig ett annat perspektiv på mitt liv och mina drömmar. Nu känner jag ännu tydligare vilka saker i livet som jag känner extra starkt för. Jag är glad att jag åkte men jag är också glad över att jag bestämde mig för att prioritera mig själv och min hälsa och därmed återvände hem. Något jag också har insett är att de landskap jag egentligen längtar mest efter att utforska är av ett annat slag...
Bye, Bye!
Vi ses! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar