Idag firar jag 100 dagar i USA! Jag har sagt det förut, men säger det igen; tiden går så fort, men ändå långsamt. Allt liksom inget har hänt. Det går både upp och ned och jag saknar saker hemma - speciellt alla mina vänner och min familj som man tyvärr aldrig har riktigt vett att visa den uppskattning de förtjänar när man väl är insyltad i vardagslivet hemma. Man får ett helt annat perspektiv på Sverige och på sitt liv hemma när man för ett tag byter land och livsstil.
Det är lite sorgligt att på avstånd, mestadels via facebook, se hur saker förändras hemma och hur allting bara fortsätter utan en själv. Men samtidigt är förändringen något nödvändigt och jag är glad att se att jag själv så väl som många andra i min omgivning växer och finner nya vägar.
Jag har haft lite otur igen, nu i ett par dagar. I förrgår tappade jag min vänstra lins i handfatet och igår trillade jag i trappan (jag har väntat på att det skall hända enda sedan jag kom hit - den trappan är lite lurig avståndsmässigt). Och det går lite upp och ned med min envisa förkylning, men i det stora hela går det bra med allting och jag trivs.
Jag känner mig väldigt stolt att jag har varit hemifrån och klarat mig själv såpass länge, man glömmer lätt bort hur stort steget från att bo hemma med sin familj till att utmana sig själv i ett främmande land är. Jag har bott två månader här i Massachusetts nu och det känns ungefär lika hemma här som om jag hade bott hemma i min lilla by.
Igår var det julavslutning på svenska skolan och barnen uppträdde med sitt luciatåg för sista gången för i år och efteråt åt alla föräldrar och barn ett svenskt julbord (ja, inte själva bordet då så klart, men ni förstår vad jag menar). E tycker om att sjunga och hennes solo lät väldigt fint, tycker jag, jag är verkligen imponerad! Tydligen så sjunger barnen i svenska skolan också sånger på påsk och midsommar på samma ålderdomshem som de uppträdde på nu under Lucia, vilket betyder att det lär bli många repititioner under våren.
Tack och hej så länge, ha en fin dag! ;)
Det är lite sorgligt att på avstånd, mestadels via facebook, se hur saker förändras hemma och hur allting bara fortsätter utan en själv. Men samtidigt är förändringen något nödvändigt och jag är glad att se att jag själv så väl som många andra i min omgivning växer och finner nya vägar.
Jag har haft lite otur igen, nu i ett par dagar. I förrgår tappade jag min vänstra lins i handfatet och igår trillade jag i trappan (jag har väntat på att det skall hända enda sedan jag kom hit - den trappan är lite lurig avståndsmässigt). Och det går lite upp och ned med min envisa förkylning, men i det stora hela går det bra med allting och jag trivs.
Jag känner mig väldigt stolt att jag har varit hemifrån och klarat mig själv såpass länge, man glömmer lätt bort hur stort steget från att bo hemma med sin familj till att utmana sig själv i ett främmande land är. Jag har bott två månader här i Massachusetts nu och det känns ungefär lika hemma här som om jag hade bott hemma i min lilla by.
Igår var det julavslutning på svenska skolan och barnen uppträdde med sitt luciatåg för sista gången för i år och efteråt åt alla föräldrar och barn ett svenskt julbord (ja, inte själva bordet då så klart, men ni förstår vad jag menar). E tycker om att sjunga och hennes solo lät väldigt fint, tycker jag, jag är verkligen imponerad! Tydligen så sjunger barnen i svenska skolan också sånger på påsk och midsommar på samma ålderdomshem som de uppträdde på nu under Lucia, vilket betyder att det lär bli många repititioner under våren.
Tack och hej så länge, ha en fin dag! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar