Världen blir sig aldrig mera lik igen...

Ibland inträffar tragedier som får en att inse exakt hur bräckligt livet är. Det är väldigt svårt att beskriva vad jag känner just nu med alla intryck och tankar forsandes genom hjärnan. Men det är en märklig känsla att vara medveten om allt hemskt som sker i min omgivning och att samtidigt iaktta hur livet bara rullar vidare som vanligt för andra lyckligt omedvetna människor. Det känns som att ligga på bottnen av ett djupt hav, nedtyngd av vetenskapen om allt lidande. Där ligger jag och tittar upp mot solljuset som strilar ned mot mig, allt svagare ju närmre det kommer. Där uppe vid ytan flyter människor runt uppfyllda av sina världsliga vardagsproblem. Här ifrån bottnen framstår alla vanliga vardagsbekymmer, plötsligt som ett skämt och jag inser att jag inte har något vettigt att säga. Varför skall jag klaga på dåligt väder, misslyckade uppkörningsförsök, några finnar på hakan eller taffliga melodifestivallåtar när min barndomsbild av världen som en vacker trygg plats mitt framför mina ögon tycks falla i bitar?

Det har visat sig att allt jag trodde betydde något, i själva verket inte betyder ett skit. Men istället för att tyst acceptera att tilldelas rollen som ett offer för livets nyckfullhet tänker jag kämpa. Jag skall kämpa för att världen skall bli en vackrare och tryggare plats. Kanske kommer min idyllliska världsbild en dag att återuppstå från mina barndomsdrömmar - vackrare än någonsin tidigare. Jag svär att aldrig mer uttala orden "Jag kan inte...". Låt oss aldrig mer ringakta oss själv, misstro vår förmåga eller att av rädsla för att misslyckas avstå från att försöka förverkliga våra drömmar. Att göra detta är om något att vanhedra de som inte längre är bland oss, dessa människor kommer nämligen aldrig att kunna uträtta någonting igen. Det mina vänner är omöjligt.