Endast katten är vaken...

Vuxna existerar de? Kanske är det trots allt så att vi alla är barn, eller i bästa fall tonåringar, oavsett hur många år våra kroppar befunnit sig på jorden? Vi slår ständigt följe med våra individuella egenskaper, rädslor och självbilder på vår resa genom livet även då de allt som oftast förändras, försvinner och ibland återuppstår...

Det är just det faktum att vi alla har så många olika självbilder och "positiva" och "negativa" egenskaper som gör att människor har svårt att samspela och leva i harmoni med sig själva och därmed med andra. Det är inte alltid lätt. Lite lättare blir det, tycker i alla fall jag, om man alltid försöker använda allt som händer (positivt som negativt - om man nu ens bör ägna sig åt att dela upp händelser på ett sådant svart-vitt sätt) för att bli visare och ständigt utvecklas till en fridfullare människa. För det jag söker är inte lätt att sätta ord på, då jag inte kan vara riktigt säker på vad jag egentligen letar efter förrän jag väl funnit det. Jag tror att det jag längtar efter är någon slags sanning och sinnesfrid. Jag vill fullständigt acceptera och med glädje välkomna livet så som det verkligen är. Jag vill finna mina talanger och lära mig att använda dem för att göra gott både för mig och för andra människor och för min omvärld.

Varför alla dessa filosofier mitt i natten? Jag är nyss hemkommen från midsommarfirandet hos min kompis och granne och vi, ett gäng tjejer, var på filosofiskt humör. Men nu när klockan är fyra på morgonen kände vi att det var dags att bryta upp. På vägen hem träffade jag på min lilla kissemiss som lurpassade på syrran och mig i buskarna. Det påminner mig om hur mycket jag älskar den lilla råttan, han är så underbar! Älskar honom för mycket (om det nu är möjligt)? ;)

Ciao, Ciao! ;)