Man kan väl säga att jag har varit lite vilsen i ett tomrum lika ändlöst som universum. Och det enda jag kände till var vissheten om ovissheten. Till en början kämpade jag emot, vilket bara ledde till energislukande känslor av trötthet och förvirring. Dessa känslor var resultatet av vilka min oförmögenhet att förstå tomhetens sanna natur. Jag försökte finna en objektiv verklighet, oberoende av mina tolkningar. Slutligen förstod jag att denna objektiva verklighets flyktiga natur berodde på dess ickeexistens. Plötsligt var jag inte längre vilse. Den objektiva verkligheten existerar inte, världen är mina tankars skapelse. Jag kan själv välja vad min värld kännetecknas av. Jag är den enda ansvariga för hur min framtid kommer att utkristallisera sig. Framtiden ligger följdaktligen i mina egna händer.
När det kommer till vissheten om ovissheten är den inte längre min fiende, det är först när man tillåter sig att vara ett med tomrummet som kreativiteten kan börja gro. Till en början långsamt för att sedan och slå ut i full blom. När sedan möjligheterna, till följd av kreativitetens födelse, börjar smyga sig fram ur tomrummets dunkla vrår, ja då gäller det att inte låta dem slinka igenom medvetandets ibland alltför stora maskor. Men även om en del möjligheter passerar obemärkta förbi och en del drömmar förblir just drömmar, så kan vi fortfarande sova gott om natten, förvissade om att allt som sker alltid har en mening.
 |
| En något frusen drömprins fångad på bild? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar